visdomsord från en ung man.

Underbara barn. Av mitt eget kött och blod - fast ändå inte mina egna. Perfekt.
På vinterpromenaden idag frågade vi lillkillen;

jag: Vem är du då?
[inget svar]
jag: Är du en bebis?
han: Näää.
jag: Är du en stor pojke?
han: Nää..
jag: Är du en liten kille då?
han: Nää.
jag: Men vem är du då?
han: Jag är jag.

Smart ung man den där. Tänk om alla skulle kunde tänka så och ha den goa självkänslan. Jag är jag. Ett fruktansvärt bra och ärligt konstaterande. Därmed basta.

dagen efter.

Pappi sover framför tv:n. Julmaten ligger i magen. Snön ligger på taken. Det är som det brukar vara såhär dagen efter.. och här är förresten gårdagens julhund!

nu är det jul.

Efter en massa timmar i bilen, omgiven av snö, snö och åter snö är vi nu här. Äntligen.
Kiv i bilen. Mat bland en massa andra julfirare på väg mot Norrlandet. Väl framme = ständigt återkommande kok-kaffet. Alltid en kanna ståendes. Mat igen. Ut och gå med hunden i -23. Stickor i huden. Filmvisning från året som gått. Barn som gått i säng. Prämiär för Alladin-asken. Nu är julen i full rullning.
Stackars alla dem vars jul dock redan blivit förstörd. Till dem går mina kvällsböner. Den gamla klychan "Carpe diem" tycks viktigare än nånsin. Trots att ingenting blir som man vill ibland...

skratta högt - har det roligast!

Idag lade jag märke till en ny sida hos mig själv. Tja, den har säkert funnits ett tag, men det var först idag som jag konstaterade att den fanns, och därmed existerar den nu.
Jag kom på mig själv, när jag "småsprang" ner för en mins sagt halkig, dock - tack och lov - sandad, backe, att jag skrattade högt åt min lustfyllda gångstil. Jag kan inte erinra mig om att det hänt en massa gånger förut, jag brukar alltid skratta eller fnissa lite tyst för mig själv, men den här gången kom skrattet rakt ut! En underbar känsla spred sig genom kroppen. Som om någon fanns brevid mig och delade min roliga upplevelse. Och delad glädje är som ni alla vet - dubbel glädje! kanske var det den delade glädjen inombords, som fick mig att skratta högt och därmed ha en väldigt rolig stund - om så allena?
Lustigt var det i allafall, och jag ska nog fortsätta med den stilen!

En vän sade till mig att han hade träningsvärk efter en kort promenad i blixthalkan. och nog är det så att musklerna arbetar mer i det här väderlaget - å vem uppskattar inte "osynlig" träning?!
Folk ser onekligt lustiga ut när de trippar-småspringer-stapplar fram i halkan. Jag kommer fortsätta skratta högt åt mig själv. Jag bjuder på den!

DET tillfället - nej icke då.

Varför är det alltid så, att när det finns tid och tillfälle ges för att vara kreativ - så faller inte kreativitetandan på? I dessa upptagna juletider, jäktade tentatider och tidskrävande grubbletider - är ett gyllene tillfälle inte daglig vara. Men trots detta sällsynta fenomen, lyckas jag ändå inte hantera det hela när det väl kommer. Skratta eller gråta? Jag suckar.

ta tid med sig själv.

Att vara med sig själv en längre stund, finns de många som fasar över. Och det kan nog vara så att man bygger på den rädslan genom att ständigt ha folk omkring sig och aldrig ta tiden med just - sig själv. Men varför denna onödiga rädsla? Dig själv är den människa du känner bäst, den du får stå ut med i vått och torrt. Du kan aldrig göra dig fri från dig själv. Därför är det viktigt att investera i egentid, tid med dig själv då du tar reda på vem du verkligen är och formar dig själv till den du verkligen vill vara. (Nu syftar jag endast på inre egenskaper.)
När vintriga sjukdomar smyger sig på, finns det inte så mycket annat att göra än - att vara med sig själv. På ett sätt är det som om egentiden då givits en - bara sådär - kanske för att man ibland är dålig på att ta den själv.

Spärra inte in er själva, med förhoppning om ett urtjusigt resultat - men skräms inte iväg av ensamheten. En smula ensamhet då och då gör susen i det stora hela. Det är en livsinvestering för välbefinnandet

förväntningar - krav?

Vad har vi för förväntningar på andra, och vad har de för förväntningar på oss?
Alltför ofta får jag tillrättavisa mig själv när jag börjar poängtera och fokusera "fel" som alla andra gör, genom att se på mina egna brister. Det är alldeles för lätt att ställa krav på medmänniskor, familj, vänner. Krav som jag själv har alldeles för svårt att leva upp till. Ändå tänker jag tankarna, ställer kraven, har förväntningarna. "Jo, men visst hinner du med det"
"Det är ditt fel att vi aldrig hörs, jag hörde ju av mig sist"
"Men om jag kan på torsdag, då måste ju du också kunna på torsdag"
"Varför vill inte du, när jag vill?"
Jag förväntar mig att andra ska komma i tid, när jag själv kommer försent. Att lärarna visar mig exakt vad jag ska kunna till tentan, klasskompisarna räknar med mig fast jag aldrig komer. Att familjen alltid ska kunna träffa mig när jag kan, men inte att de ska bli ledsna för att jag inte alltid kan ses när de vill. Att vännerna ska förstå mitt späckade schema, fast jag inte kan förstå dem när de inte har tid med mig.

Det är jobbigt med krav. Samtidigt kan man vända på steken och inse att besvikelse sker för att man har en förväntan - vilken i sin tur finns för att en person är viktig. Jag vill vara viktig i min klass, för mina vänner, i min familj. Men icke ska man förglömma att med det mått vi mäter upp åt andra, mäter vi också upp åt oss själva (i omvänd ordning). Jag vill inte och kan inte bli kravlös mot min omgivning. Men jag får minsann ta mig en funderare innan jag dömer det som sker och är.

hur får man tiden att räcka till?

Jag har inga barn. Jag har inget stort hushåll. Jag har ingen heltidsjobb. Jag har inga djur. Jag har inget företag. Jag har inget hus. Jag har ingen trädgård. Jag har ingen sommarstuga. Ändå, har jag svårt för att få tiden att räcka till. Jag vill umgås mer med mina fina vänner, mer med min underbara stora familj, syssla mer med musik, komponera mera, resa mera, slappa mera, producera mera, fixa mera och i viss mån sova mera. Men om det känns svårt att få till allt nu, hur ska det då gå till när jag väl har barn, hushåll, heltidsjobb, djur, företag, hus, trädgård, sommarstuga och en karl?! I min vildaste fantasi kan jag inte förstå hur alla människor lyckas frigöra tid till allt de sysslar med. Ganska snart inser min hjärna att allt detta bara är en galen osann dröm som cirkulerar i mina tankar. Det kommer aldrig bli perfekt. Men bara för att allt inte kommer se ut som jag förväntar mig - som alla filmer talar om för oss att det borde vara - kommer det inte bli sämre.

Det är bra att aldrig vara nöjd, då ökar hungern på livet. Men det är farligt att vara missnöjd, då räcker ingenting till.

Jag är sugen på livet+jag undrar hur tiden ska räcka till=jag är som alla andra.

Osugen på surf. Osugen på beroenden.

Osugen på internet. Just nu befinner jag mig i en sån period. Olyckligtvis verkar känslan hålla i sig, för den har funnits ett tag nu och är inte bara ett plötsligt virus som spridit sig i sinnet.
Det dumma är bara att allting sker via nätet. Alla inbjudningar till partyn, all viktig information, alla schyssta uppdateringar, all skol-info, alla bankärenden och massor med annat. Det är skrämmande hur beroende vi gjort oss av en dator. Inlämningen av min silvriga låda tog vå veckor, vilket i stort sett betydde två veckor med "dator-avhållsamhet", två veckor utan information, två veckor isolering. Men jag älskart'. Älskar att vara oberoende, älskar att ha mer tid över till annat, älskar att bli kontaktad personligen - inbjudningar via telefon eller möte. Men jag ogillar att öppna inkorgen och ha 50 nya olästa mail, hatar att inte ha koll och kontroll, avskyr att alla andra är flitiga internetanvändare och förväntar sig att man ska vara lika dan. Länge leve handskrivna pappersbrev, spontana besök och träffar, långa live-kommer-alltid-minnas-dagar.
Internet är min hatkärlek. Och jag verkar inte bli kvitt den.

vi lägger livspussel

Så länge jag kan minnas har jag fullkomligt älskat att lägga pussel. När jag flyttat till en stooor lägenhet, ska jag ha ett rum där det får stå ett bord, fullt med utspridda pusselbitar som väntar på att bli lagda på plats.
Livspusslet är något som läggs hela tiden. Sakta men säkert växer olika bilder fram och vi förväntas kunna se ett helt motiv när livet lider mot sitt slut. Förmodligen blir det aldrig riktigt färdiglagt, för man känner sig nog aldrig "färdiglevd". Fast även om pusslet inte är helt färdiglagt, kan man studera de bitarna som i nutid finns på plats, och ack vilken pirrande känsla som kommer när man tittar på bitarna som är tillrättalagda, och inser att den ena hänger ihop med den andra.
I mitt liv kommer det stunder, då jag inser att saker som skett förut, lett till att saker sker nu. Eller att dagens händelser kommer påverka morgondagen. I möten med människor, handlingar du utför, platser du besöker, saker du tillverkar. Allting hänger mer eller mindre ihop i ett pussel. Livspusslet. Det är en hissnande tanke som går över mitt förstånd.

kan vi träna oss till att må lite bättre?

Alla har vi väl funderat på vad det är som gör att vissa är nöjda med livet och tycker att de uppnått bästa möjliga, medan andra upplever det helt tvärt om och känner sig missnöjda? I en undersökning av forskaren Anton Antonovsky intervjuades kvinnor som levt i koncentrationsläger. Frågorna som ställdes fokuserade på hur kvinnorna mådde i nutid, minst fyrtio år senare. Blandade svar födde frågan om hur det kom sig att vissa mådde bra medan andra inte alls mådde bra. Svaren jämfördes och man drog två slutsatser; 1) de kvinnor som accepterat sitt förflutna och försonats med det kunde lägga det bakom sig, gå vidare och kände sig i dagsläget lyckliga. 2) de kvinnor som inte hade kunnat släppa det som hänt under tiden i koncentrationslägrena, kände sig inte lyckliga med sig själva eller sina liv nu. Antonovsky menar att de människor som känner sig mest lyckade med sin karriär (menas i huvudsak inte en yrkeskarriär, utan är helt individbaserade) är de människor som individualistiskt både kan trösta sig själva och peppa sig själva.
Givetvis har förmågan att kunna göra detta utvecklats olika för alla, eftersom vi alla har haft olika omständigheter under vår uppväxt. Men det intressanta är att om vi alla kan fostra eller träna oss in i förmågan att både trösta och peppa oss själva - vilket kanske skulle kunna fungera på en del av oss - skull vi kanske också kunna må lite bättre. Eller?

om man vågar se en annan människa.

Har du testat att kolla en främling rakt in i ögonen i mer än ca åtta sekunder? Hela händelsen går att beskriva som att först snubbla, sedan kasta sig ut för ett stup, för att efteråt upptäcka att man fortfarande faller tidlöst eller, ramlat ner på en alldeles lurvig och mjuk fårskinnspäls.
Just nu är jag mitt inne i en drama-vecka, lära känna-klasskamrater-vecka. Många viktiga kunskaper om människans inre, mitt inre, har kommit till mig dessa dagar. Och alldeles särskilt är det här med ögonkontakt.
Ögonen sägs vara själens spegel. Nog finns det många som håller med om det, för genom att möta någons blick samtidigt som man talar med personen i fråga, är det lätt att avgöra om personen talar sanning eller falskhet - åtminstånde om det är någon du känner väl. Men tänk dig att du möter ett par ögon, kan vara någon du känner eller en okänd, och de stirrar rakt tillbaka in i dina - i mer än åtta sekunder. Vad händer? Hur känner du dig? Det är få människor man vågar ha en sådan intensiv blick-kontakt med. Orsakerna är många; man vill inte göra intrång i någon annans privata sfär, är rädd för att missuppfattas, vågar inte att någon annan tittar rakt in i ens get inre. Men å så häftigt det är, när man väl vågar, när man struntar i alla oskrivna regler och törs se en annan människa.

naturfenomen.

Det är så häftigt när himlen är alldeles mörk, regnet faller - och solen skiner.

Kroppen - ett tempel

Hela kroppen hänger ihop på ett alldeles magiskt sätt! Det undgår ingen som börjar på min utbildning. Anatomi är inte alltid jätteroligt, då mina förkunskaper inte är senast uppdaterade, men det senaste har jag insett hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Visst förnyas den ständigt, men den är inte utbytbar på något sätt. Vi ska stå ut med den hela livet. Snacka om att man kommer gräma sig gråhårig när man kommit över 70, om man aldrig tränat en enda muskel eller ätit onyttigt i hela sitt liv. Det ÄR magnifikt hur kroppen utvecklas och formas i ett liten mamma-mage och sedan fortsätter konstant hela livet ut. Kroppen ska vara vårt tempel, dvs vi måste ta hand om den.
Därför kan det bli sjukt frustrerande när adrenalinet och tankarna håller en vaken om nätterna, och ett fullspäckat liv håller en sysselsatt om dagarna.
När friskheten drabbat mig är det dags att ta hand om mig tempel.

storytelling.

Jag älskar att höra människors berättelser. Att få lyssna på någons livshistoria, händelser som någon annan varit med om.
Spårvagnen är en plats där öronen får lyssna till det ena och det andra. Det är ju fult att tjuvlyssna enligt min mening, men jag som fullkomligt tappar fotfästet när jag hör en riktigt spännande berättelse, kan bara inte låta bli. Idag pratade två personer om hur det är att vara beroende, i deras fall av alkohol och nikotin. Den ena hade gått igenom ett tolvstegsprogram med något som liknade A.A och hennes liv hade blivit helt förvandlat. Men det var inte bara proffessionell hjälp som gjort henne drogfri, det var också en inneboende konstant påminnande längtan om att bli fri beroendet. Hon hade gett sig dän på att inte misslyckas. Och hon hade lyckats. Hennes ord var inte bara uppmuntrande för mannen som hon pratade med, utan även för oss andra spårvagnsåkare, som tog turen sådär alldeles för tidigt en söndagsmorgon.
I mitt kvarter hemma i lilla staden vid vattnet, fanns när ja var liten, en kort kort gammal liten tant, som skrek på skatorna från sin balkong och bjöd på apelsiner och snask till oss barn som vågade komma upp och säga hej. Hon kunde berätta i flera timmar om sitt liv, sin barndom, allting hon varit med om. Jag blev alldeles upprymd och nyfiken inombords varje gång våra vägar korsades.

Jag har en inneboende längtan om att få vara en storyteller. Någon som har något att berätta och som BERÄTTAR - istället för att hålla historierna för mig själv. Och förhoppningsvis - inspirera någon annan till att göra något riktigt galet roligt, eller otroligt fantastiskt bra.

Vem tar hänsyn till sina medmänniskor?

Härom dagen satt jag i en fullsmockad vagn, på väg till en vän. Tre grabbar klev på, den ena påverkad av både det ena och det andra, med mobiltelefonen i högsta hugg, spelandes "förorts-rap". Trion satte sig längst bak i vagnen och tog upp mycket plats, både i omfång och ljudmässigt. Själv satt jag vänd framåt, men reagerade då näsan kände doften av ciggarettrök och vände mig om. Grabben med mobiltelefonen hade tänt på, samtidigt som han gnolade med jättestarkt i varannan textrad. Folket i vagnen klev av i förskräckelse på kommande hållplats. Från ingenstans befann sig spårvagnschauffören i gången, pekade på killen och cigaretten och sedan på utgången. "Men okejrå, já fimpar väl då" utbrast grabben, utförde handlingen mot vagnens golv och stoppade undan resterna av ciggen igen. Killens vänner blickade nedåt och spårvagnschaffisen gav upp och gick tillbaka till sin plats och började köra igen.
Vad är grejen? vad hände med att visa hänsyn till andra? Korkade, ohyffsade ungdomar gör mig riktigt upprörd. Fast man kan också vända på kakan. Kanske är de inte så blåsta som de verkar, de kanske gör det alla andra borde göra; vågar vara sig själva och ser till att få synas och därmed finnas. Nej, det är ingen bra idé att alla börjar bete sig hur som helst och bidrar till något slags anarki-samhälle. Men händelsen ger en bild av vikten av att ta hand om sina medmänniskor, ge varandra bekräftelse och inte skämmas för den man är. Jag vill inte låta världen veta att jag suktar efter bekräftelse, genom att tigga och be om den på ett sätt som bara gör andra irriterade. Men jag vill inte heller bli bortglömd genom att vara osynlig och konstant be om ursäkt för mig själv. Det finns så många sätt att ta hänsyn till sina medmänniskor. Vi måste ta hänsyn till våra medmänniskor.

välbehövlig. PAUS.

Ibland behöver man en paus. Ett avbrott från allting i vardagen. Inte från vänner, de är ett undantag, de behöver man aldrig en paus ifrån. Men däremot kan man behöva lite tid för sig själv, reflektera över vad man vill göra härnäst, tänka över livet. Vissa stunder behöver man också lite tid bort ifrån bloggar och annat offentligt. Speciellt när man inte har så mycket att säga eller vill hålla sina privata tankar för sig själv och inte känner för att bli blottad. Jag vet inte om jag blivit något klokare den här sommarn', men jag vet att jag ser fram emot att möta ett nytt liv i staden. Och jag funderar så det knakar. Över allt möjligt som rör livet. Just nu försöker jag omformulera tankarna till musik. Det kan vara skitsvårt. Det är inte precis lättare att skriva ner tankarna på papper. Men jag ska försöka med det, snart igen. Och det ska bli så intressant att läsa vad ni har att säga om allting.

Hoppas ni har en fin sommar - för det är fortfarande sommar! Ett säger jag bara: Njut.

Andliga förbilder.

I dagarna besökte jag Hönökonferensen och fick med mig en mängd tankar, svar och härliga stunder.
Jag spenderade hela dagen med en vän sedan 10 år tillbaka och vi diskuterade allt som berör livet. Något som kom upp och som vi pratade om länge, var hur viktigt det är med förebilder. Andliga förebilder. Oavsett om man är 10 år, 20 år eller 30 år behöver man - i alla lägen - andra människor att se upp till, ta råd och inspireras av. Tänk om man haft någon som talat om för en att tron och tvivlet byter av varann ständigt - då hade man inte behövt oroa sig när det är torka i livet för då vet man att det är något som hör till. Men jag har alltid haft svårt för att hitta dessa förebilder, förmodligen för att det inte funnit så många framträdande kvinnor i församlingarna som jag känt till.
Lyckligt nog visade det sig att både jag själv och min vän, nyligen funnit var sin andlig förebild/mentor under den senaste tiden. Vi pratade på om hur viktiga dessa kvinnliga förebilder är för oss och hur vi båda längtar efter att få vara sådana själva en dag.
I kyrkan finns det alldeles för få framträdande kvinnor. Vem ska de yngre kvinnorna se upp till? Det är inte så lätt för en fjortonårig tjej att identifiera sig med en 30-årig man. Resultatet blir att tjejerna söker andra förebilder - fast av det slaget som befinner sig utanför de kyrkliga väggarna och risken för att de ska försvinna ifrån församlingslivet ökar.

På årets Hönövecka talade Åke Samuelsson om vikten av att vara en andlig förälder, hur yngre och äldre är beroende av varandra och kompletterar varandra. Mitt tips är att du skaffar dig en andlig förälder. Någon som är äldre, visare, som inte är en familjemedlem och som du kan bolla alla möjliga livsfrågor med - lätta som svåra. Någon som inte sitter med alla svar i handen, färdiga för dig att plocka - men som lyssnar, berättar om sitt eget liv och som inspirerar dig till att vilja bli mer lik Jesus.

Snilleblixtar.

Alltför ofta är jag dålig på att höra Guds röst. Hör ingenting, men det är inte heller alltid så självklart vad man ska lyssna efter. Jag önskar jag vore bättre, önskar jag hörde mer, men jag skulle behöva få en eldskrift på väggen för att vara säker på att jag uppfattat allt rätt. Men idag gick jag på magkänslan, när jag gick tillbaka till sängen för att läsa ett kapitlet i min bibel, som jag bara kom att tänka på lite snabbt. I samma tanke påmindes jag om att om jag inte skulle gå och läsa direkt, skulle det inte bli av på hela dagen. Och så lästa jag. Ett kapitel skrivet av en uppgiven David (Psaltaren) som skrev till Gud i frustration, i en tid då Han verkade väldigt långt bort. Precis en sån psalm jag behövde läsa, för att förvisa mig om att Gud fortfarande är vid min sida. En snilleblixt är inte dumt ibland..

internetfasta - åå så härligt.

Fasta finns i alla möjliga former. Oftast är det första vi tänker på att avstå från mat. Det är väl fortfarande den vanligaste formen av fasta. Men tanken med fasta är ju att ta bort distraherande saker som tar vår tid och istället lägga tiden på att vara med Gud och meditera.

Idag kom jag fram till att jag inte använt datorn på fem dagar. Det känns som en lång tid, men jag har inte ens funderat över det förrän idag då jag skulle plocka fram den. Vilken befrielse att inte vara beroende av något. Men det är att leva en dröm, för jag är ju beroende av Internet i allra högsta grad. Jag har bara haft alldeles för roligt och njutit av nuet de senaste dagarna. Helst skulle jag alltid leva så. Men tack och lov finns Internet, så vi alla kan hålla kontakt med varann, lite sporadiskt såhär, trots alla mil emellan.

(Bilden är för övrigt en favorit som visar en del av alla lupin-hav som finns utmed vägarna här vid mitt ljuvliga sommarställe.)

sommardeal med psaltaren

Jag tycker om att läsa böcker. Men ändå har jag i alla år haft så svårt för att ta mig igenom "andlig" litteratur, å inte är det lättare med Bibeln. En gång följde jag en bibelläsningsplan, som delade upp läsningen som så att man läste 1 kapitel om dagen och hann då läsa hela bibeln på ett år. Jag läste och läste, såg till att aldrig ligga efter, eftersom jag då visste att jag aldrig skulle orka läsa ikapp. Jag till och med planerade de dagar som jag skulle vara bortrest, och läste in så att jag fortfarande låg i fas när jag kom hem igen. Men så i november det året, gav jag upp. Varför i november kan man ju fråga sig, inklusive jag själv, men jag har ingen som helst aning. Jag föll på mållinjen och har aldrig försökt med samma sak igen.

I min klass på högstadiet gick två grabbar som bekände sig som Jehovas Vittnen. Vi blev goda vänner och jag beundrade alltid dem för att de kände sin Bibel så väl. De kunde citera långa fraser och höll koll på var olika saker stod skrivna. Jag önskade många gånger att jag kunder min Bibel lika bra som dem, och det var nog det som taggade mig till att läsa Bibeln på ett år. Men efter att ha insett att det nog inte är det bästa sättet för mig att läsa Bibeln på, läser jag olika böcker i Bibeln över olika tidsperioder.

I sommar har jag en deal att läsa Psaltaren. Målet är inte att läsa hela psaltaren i sig utan att hålla själva läsningen vid liv. Härom kvällen läste jag ett kapitel som hör till ett av mina absoluta favoriter i hela Bibeln, ett kapitel som varit till tröst och blivit till min egna bön många kvällar då jag haft svårt att somna - under hela mitt liv har jag haft svårt att sova och varit rädd för att somna på grund av plågande mardrömmar. Men då en kväll, när jag läste min Bibel, snubblade jag över en vers som jag citerat många gånger sedan dess. Kolla in och läs själv vet jag, Bibeln är inte dum den.

PS 4:9 "Jag lägger mig ner i frid och sover för Du, Herre, låter mig bo i trygghet."

Amen.

Ljuvliga söndag.

Söndag. Underbara söndag när man kan undvika söndagsångest och måndagsstress. Frågan är varför man har söndagsångest över huvud taget? Jo, för att måndagar innebär krav, plikter och jobb. Jobb, slitgöra och ofrivillig verksamhet. Mitt tips är att göra söndagen till ett guldkorn - att göra något av den istället för att låta den göra något av dig.

morgondagens höjdpunkt

Det är något magiskt med prinsessbröllop. Kanske är det så att det är mer speciellt för alla oss tjejer än for er grabbar. De flesta av oss har liksom någon gång identifierat oss med fenomenet prinsessa och levt oss in i rollen att själva vara en.
När jag var liten lekte jag och min bästis i stadsparkens blomsterhav. Hon var gullvivornas prinsessa och själv var jag vitsippornas. Det är nog så nära jag nånsin kommer komma den befattningen. Men sentimental som jag är, som både gråter till Extreme Home Makeover och Oprah, kommer jag inte kunna släppa blicken från storbildstv:n som är nymonterad på mitt jobb, på lördag. Tårarna kommer förmodligen rinna. Drömmarna kommer förmodligen att frodas. Mina arbetskamrater kommer förmodligen att skratta ut mig. Men det spelar ingen roll, för vår kronprinsessa gifter sig och för mig är det något av det mest magiska i mina romantiska föreställningar man kan komma.

viktigt med diskussion

Det är så intressant var gång ni skriver kommentarer till mina inlägg. Då inser man hur mycket alla har att säga om tankarna jag för upp, att det egentligen behöver talas så mycket mer om allt detta, och att det förmodligen skulle kunna leda till många bra böcker/debattartiklar om olika livsfunderingar som - till min lättnad - verkar ha förändrats hos vår generation i jämförelse med tidigare generationer. Vi är resultatet av lärare som lärt oss tänka kritiskt, oavsett livsåskådning. Och kanske är vi resultatet på så bra det kan bli (med viss ironi) eftersom nästkommande generation, inte gör annat än att kritisera och befinner sig många gånger över allt och ingenstans. Kanske blir vi en sådan åldersgrupp som blir trötta på "allt som är tillåtet men inte nyttigt", att vi senare kommer fostra våra egna barn vänligt - men väldigt bestämt. Eller så är allt som någon kommenterat, "en åldersrelaterad fråga", och alla kommer bli visare med åren. Personligen hoppas jag på det sistnämnda.

Oavsett är jag stolt över att tillhöra en krets med vänner som inte bara instämmer med förgående talare, utan har egna åsikter - oavsett om de spretar åt olika håll. Vänner som inte lever livet i en liten ask utan som gärna öppnar upp tid, ord och hjärta för diskussion.
Och det är min plan under hela sommaren; att oavsett om vi befinner oss på olika platser i vårt avlånga land, kunna samlas bla. här och tala om viktiga saker.

förebilder

En väninna berättade för mig, när vi talade om äktenskap, att många trott hon skulle förbli ogift med tanke på sin ”höga ålder” som singel. Hög ålder går att diskuteras, då tjejen inte passerat trettio, men inom frikyrkan är det en ovanlig ålder som singel då de flesta redan gift sig då – men gränsen höjs även här för varje dag som går. En vän till henne uttryckte en seriös tanke om att orsaken till hennes dåvarande civilstatus berodde på att hon var alldeles för mycket av en ledare., att grabbar har svårt för att ha en för självständig kvinna vid sin sida. Frikyrkans egna oskrivna regler utgår ifrån pastorsidealet, som bör ha en ”färglös” fru som ”bara sitter med”. Gamla ideal från förr sitter i, mer än vad vi tror. Jag vill tillägga att detta givetvis inte gäller alla, och som tur är, är i stor förändring.

Redan under min folkhögskoletid diskuterade vi detta ämne och killarna varnade oss tjejer för att bli allt för självständiga om vi över huvud taget var inställda på att gifta oss. Det skulle innebära att om man som tjej vill dela livet med någon, måste man först och främst vara riktigt snygg, och vissa saker bör undvikas: bli pastor, vara lovsångsledare, föreståndare, driven, affärskvinna, egen företagare … Detta fenomen gäller inte bara inom kyrkan, utan även resten av världen. Senast den här morgonen kritiserades uthängningen av kvinnor i media av Jens Lapidus i SVT:s morgonprogram. Kvinnan är mer utsatt än mannen. Det krävs så mycket mer av henne för att hon ska vara bra, för att hon ska bli accepterad, bli godkänd.

Nu till min ljuspunkt, som faktiskt är dagens mest omtalade kvinna i vårt land just nu: Kronprinsessan Victoria. Hon är en förebild för alla unga kvinnor vill jag påstå. Hon är självständig, driven, påläst och kontrollerad. Men dessutom är hon vacker, kvinnlig, varm och moderlig. Allt detta trots att jag inte känner henne, men allt detta genom bilden hon förmedlat. Om Victoria, som har mest osynlig makt i vårt land (verklig makt har hon ju faktiskt inte, men ändå besitter hon väldigt mycket makt, drav kallar jag den osynlig) och mest bevakad av oss alla, lyckas träffa en man som är beredd att stå vid hennes sida och stötta henne i resten av sitt liv – trots att hon är Sveriges mest uppmärksammade kvinna - då har vi i frikyrkan inget att oroa oss för längre. All eloge till Daniel- som vågar - som är den moderna mannens förebild.

Halelujah för en mixer!

Jag visste att det skulle bli den bästa födelsedagspresenten nånsin. Sommaren är räddad undan sötsaksbegäret! Nästan..

GOD GOD GODELI GOD GODELI GODELI GOOOD!

närhet som bekräftelse?

Många gånger har jag och mina tjejkompisar diskuterat problemet med det påtagliga fenomenet med fysisk närhet i frikyrkokretsar. Förgående generation växte upp med "syndakatalogen", en regelbok över sex, alkohol, förhållandet till pengar, utséendeideal med mera. Min egen generation har istället satt sig emot det mesta och funnit någon slags medelväg i alltsammans, medan generationen efter verkar stå utanför allt vad återhållsamhet innebär och skulle kanske istället behöva ett pekfinger då och då. För en tidsedan talade jag med en kamrat som berättade hur tonåringar, uppväxta i kyrkan, gör någonslags revolt och utför sexuella handlingar för/åt varann under fredagskvällarna - under tiden för ungdomssamling - vilket inte fanns på kartan när jag själv var i samma ålder! Vad har hänt?
Jag tror att allting handlar om ett bekräftelsebehov hos varje människa som växer och växer ju längre ner i åldrarna man kommer. Världen idag är inte densamme som för tio år sedan. Alla ska vara snygga, alla ska göra karriär, alla ska tjäna pengar, alla ska bli berömda och samtidigt ska alla vara älskade. Det är sorgligt att man inte ens inom kyrkan, där målet är att alla ska vara accepterade och älskade för dem de är, lyckas stå emot världens tryck i dessa frågor och kan erbjuda en plats för trygghet och värme.
Under nazismen utfördes experiment där man bl a. ville man ta reda på hur länge ett barn kunde överleva utan att få fysisk närhet. Man lade nyfödda bebisar i ett rum, gav dem mat och bytte blöjor på dem när det behövdes, men såg till att ge dem så lite fysik närhet som bara var möjligt. Det visade sig att barnen mådde så dåligt, att de dog efter bara några dagar.
Alla behöver fysisk närhet. Men, det är skillnad på att GE och TA den, samt på vilket /vilka sätt man gör det. I dagens frikyrka har den fysiska närheten vänner emellan, nästan blivit ett substitut till pojk/flickvän. En kompis som inte var van kyrkobesökare, sa till mig efter en kväll i husvagnen på en ungdomskonferens för en massa år sedan: "Jag har varit på många fester, men jag har aldrig upplevt att någon klängt sig så på mig, som här."

Åter igen frågar jag mig; vad håller vi på med? Vilka signaler sänder vi ut till människorna runt omkring oss? Vad är vi för slags förebilder för dem som kommer efter? Själv är jag en person som tycker om att krama mina vänner för att på så sätt visa hur mycket de betyder för mig. Men det finns gränser, och när det kommer till dessa frågor, ifrågasätter jag mig själv lika mycket som någon annan. MEN, som alltid annars, har jag inga bra svar, bara en mängd frågor.
Dock är ett säkert; vi människor är i behov av närhet och att bli bekräftade. Därför vill jag uppmana oss alla: Bekräfta villkorslöst. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig.

Lappar.

Jag älskar lappar, handskrivna. Speciellt när någon smusslat ner en av hemlig sort i en ficka på en jacka, i min väska eller på någon öppen yta.

Den här sitter på mitt jobb. Mina förutfattade meningar om karlar och disk bara stämmer hur bra som helst, vilket min chef satt ord på.

Sträckan istället för målet.

Många gånger glömmer man bort vikten av sträckan innan man når målet. Att det är då man formas, där man lär sig saker som man behöver när man väl når sitt mål, att det egentligen är där det händer istället för någon stans långt där framme.
Tanken på ytterliggare en sommar långt bort från vänner, storstan och händelser ger mig ett knip i magen och oroskänslor. Ska jag behöva missa allting - igen! Men jag har bestämt mig för att inte missa vägen för att bara sträcka mig mot målet. Jag vill inte önska bort de närmaste veckorna, för att komma tillbaka in i en vardag jag befunnit mig i de senaste månaderna. Jag tänker njuta av det som är nu. Njuta av sträckan, hoppas att tiden inte slår ett nytt snabbhetsrekord och låta ljuset i tunneln komma när det kommer.

Drömmar som blir verklighet.

Hemma hos min mormor, i det stora badrummet på tredje våning, hängde en mängd långa och färglada halsband som hon köpt på sig under sina resor i vida världen. Några av dem, två röda korallhalsband och ett fullt med snäckor, var mina absoluta favoriter. Mormor hade inhandlat dem på Hawaii, när de hade stannat till där med kryssningsfartyget hon jobbat som tandläkare på. Varje gång hon eller min mamma berättade om hennes vistelse på Hawaii, drömde jag mig bort dit, till drömmarnas ö, och hoppades att en gång framtiden få chansen att åka dit.
Nu, tjugo år senare, med facit i hand, vet jag att det inte bara var en tanke jag hade då, utan något som blev verklighet för två årsedan. Och allt blev så verkligt för mig, att drömmar faktiskt KAN slå in, när jag väl satt på planet och var på väg till andra sidan jorden. Gud känner mitt innersta så väl, att jag inte alltid behöver be om det jag känner - för Han vet det ändå.

Idag gick det upp för mig igen; Saknaden efter Mallan, min kära bästis i 14 år, har stillats genom att jag fått en ny riktigt bra vän. Sedan dagen hon och jag "gjorde slut", för det var så det kändes, har jag i mitt hjärta gått och längtat tillbaka till det vi hade. Även detta har Gud vetat om, och utan att jag behövt be om det, har Han "parat ihop" mig med en vän som passar så bra det bara går. Det är så härligt att bli bortskämd med det man drömt om. Jag har en ny bästis. Det känns underbart.

Ett ögonblick kan förändra ditt liv.

Vissa tider i livet känns som långsamma epoker som aldrig vill ta slut. Andra, främst de ljusaste stunderna, svichar förbi - snabbare än snabbast. När man varit bortrest ett långt tag, kan det ty som om livet stått stilla på hemmaplan. Men när man varit hemifrån endast några dagar, kan det istället verka som om hela vardagen förändrats. De snabba vändningarna kan vara både positiva eller negativa, men tur är väl att den mänskliga skapelsen är så otroligt flexibel och anpassningsbar. För livet förblir inte på samma sätt som man alltid trott eller velat. Livet blir sällan över huvudtaget som man tänkt sig.
Jag undrar hur de kommande månaderna kommer se ut, vad som skall ske i mitt liv och i vännernas runt omkring mig. Man kan säga att jag tvingas lära mig leva i ovisshet. Å ena sidan är det som en ständig piska som slår hårt när man erinrar sig om tillvaron. Å andra sidan gör den livet till ett spännande äventyr. Åter igen tackar jag Gud för att jag inte är ensam i allt kaos..

legenden

"Oh half of my heart's got a grip on the situation
Half of my heart takes time
Half of my heart's got a right mind to tell you
That I can't keep loving you
Oh, with half of my heart"

5 meter till scenen. 5 meter till mannen hela arenan väntat på. 5 meter ifrån en människa som berört hela världen med sin musik.
Det är en speciell känsla att bilda ett folkhav tillsammans med tiotusen andra av samma anledning; lyssna på någon som fått vårt inre att gunga. Att förstå att det är just denne trettioåring som skrivit låtarna som finns på skivorna som spelats ändlöst i min cd-spelare, är för mig en gåta. Men därför kommer det inte som någon chock när kinderna plötsligen blivit blöta och hela världen liksom försvunnit och frusit till i ett ögonblick. Efter fem års väntan kom äntligen dagen då jag fick lyssna på mr John Mayer. Och redan dagen efteråt längtar jag redan till nästa tillfälle.

Använd. Nu.

Här är jag. Använd mig nu.
Så känner jag ofta. Men ändå känns det många gånger som om Gud försatt mig i ett väntrum. Inte för att jag väntar på att något bättre ska komma eller ljusare tider, men som om jag ännu inte riktigt är i mitt esse - inte är på plats. Inom mig finns en strävan om att få vara på rätt plats vid rätt tid, dvs nu. Den här världen lurar i oss att vi måste göra karriär innan vi fyllt 30 för att lyckas med våra liv. Och hur mycket jag önskar att det inte vore sant, känner jag av den pressen. Klockan tickar, jag måste göra val som påverkar mitt liv, jag måste påverka, jag måste göra något. Men saken är ju den att detta är ett fenomen vi människor bedriver, det är ingenting som är skapat av Gud. Han har all tid i världen och gör bara saker när det är rätt tid. Ibland väntar Han på tillfället, men oftast väntar Han på oss. Väntar på att vi ska förstå att det räcker med att vi är dem vi är och är lyhörda när Han väl talar till oss, inte på att vi ska bli någonting. Jag tror att den vetskapen gör mig så förbluffad, att jag - trots att jag hört detta oändligt många ggr - aldrig lärt mig leva efter den. Men jag försöker. Åh vad jag försöker. Ibland går det bra. Men dagar som denna, då jag legat hemma och väntat på att bli frisk, då jag varit ensam en hel dag, då jag känner mig ynklig och bortglömd, då är det väldans svårt att hålla panikkänslorna över livet borta. Då är det jobbigt att inte känna sig använd. Nu.

a tribute to my friends

Idag bestämde sig staden för att bjuda på den första riktigt ljumma vårkvällen. Det var på tiden.
Men nog har den bjudit på många varma kvällar so far detta 2010 i form av ljuvliga vänner och underbart umgänge. Mina fantastiska vänner är något utöver det vanliga. De får mig att orka kliva upp på morgonen trots att spegelbilden säger nej, de får mig att tro på mig själv när jag fallit så djupt så djupt, de ger mig hoppet tillbaks när jag fumlar i kolsvart mörker. Jag tackar ödmjukast till Gud allsmäktig för Hans godhet emot mig.

Vänner, utan er vore livet en kall och mörk avgrund under mina fötters fäste, med er är det en dans genom ängande fruktträdgårdar.

våga lita på Gud.

I afton har vi haft cellgrupp. "Säljgrupp?" utbrast min svägerska när jag berättade för henne första gången. "Vad säljer ni där?". "Nej, cellgrupp" poängterade jag. En liten skara nära vänner som ses regelbundet och pratar om livets stora frågor; tro, hopp och kärlek. Ja, det är faktiskt summa summarum av det vi diskuterar. Vi ser det som ett tillfälle att få skämma bort oss själva lite extra varje vecka, att vi ger oss tid till att samtala om livet - på en utsatt tid. Alla som tar sig tid och lyssna på förklaringen tycker att det låter som världens bästa påfund. Jag kan inte annat än att instämma.

Den här terminen har vi läst ur en - inom frikyrkan - omtalad bok "Leva med mål och mening" av Rick Warren. Vi läser ett kapitel och reflekterar och pratar sedan om alla tankar som väckts. Det är riktigt bra. Man kommer och tänka på en massa saker och olika saker fastnar hos olika individer. Det är mest spännande, och det finns alltid något att få ut av det.
Ikväll var en del av innehållet om att våga lita på Gud - i alla situationer. Han har en plan, som med all säkerhet inte ser ut exakt så som man själv kan föreställa sig, men det finns en plan - no need to worry. Det belystes för mig idag. När Noa byggde arken, i en tid som sträckte sig över 120 år, var han tvungen att lite på Gud. Han hade aldrig tidigare upplevt ett skyfall och bodde alldeles för långt ifrån havet för att någonsin sett det. Vad skulle han med en båt till? Men han litade på det Gud hade anförtrott åt honom, var trofast och byggde en ark. Det vore konstigt om han aldrig tvivlat på att Gud var med honom - 120 år är en lååååååååååång tid! Men ändå fortsatte han att bygga. Han slutade inte förrän han hade byggt färdigt.

Hur mycket litar på Gud? För egen del har jag svårt att kasta mig utför livets klippa, jag vill veta att det finns en lina som fångar upp mig, och jag tror alltid att det blir säkrast om jag införskaffar den själv. Men Gud vill inte att vi löser allt på egen hand, Han vill ha vår tillit, vårt förtroende, att vi räknar med Honom. Ojoj vilken utmaning. Räkna med Gud. Han har KOLL och KONTROLL.

Tack förresten för alla reflekterande kommentarer! Jag blir lika glad varje gång över att någon fått sig en funderare, grubblat vidare på mina grubblerier Då känner jag att den här bloggen fyller sitt syfte; ger någon annan en tankeställare. Tusen hjärtligt tack.

en tid i staden

Vilken härlig känsla det är att promenera från ställe till ställe, andas in en ljummen vårluft, känna stadens doft och njuta av att det är MIN stad jag spatserar i. Det är här jag frodas, lever vardag, fascineras och har mitt hem. Men det har inte alltid varit lika glädjefyllt. Jag skulle vilja påstå, med ganska goda referenser enligt mig själv, att det tar ungefär ett år innan man känner att man är en del av en ny stad. De första veckorna är lek och äventyr, men blir snart en oglamorös vardag när nästa dag är väldigt lik den förgående. I samma stund infaller sig ett tvivel om vilket sammanhang man tillhör, vilka nya vänner som räknar med en och vilka av ens gamla vänner som inte glömt bort en. Det är den värsta tiden. För att spä på ytterligare kommer den tomma känslan av ensamhet, efter att man haft intensivt umgänge med familj eller vänner på annan ort, och kommer hem till en tom lägenhet - för att upptäcka att det inte är någon där och väntar. När ett år har gått kan ensamhetskänslan fortfarande komma på besök och riva upp gamla sår, men den är bara en tillfällig gäst som snart ger sig av igen. Det är viktigt att stå ut, att låta tiden gå. Det är nog livets stora ironi; allt blir till det bättre om man bara ger det lite tid - fast tid är det dyrbaraste vi har.

Kärlekslåtar som livsuppgift?

Tänk om det är så att somligas livsuppgift är att vara kärlekskranka låtskrivare? Lek med tanken att inga av de där tryckarelåtarna från melanstadietiden skulle existera. Ingen I wanna know what love is. Ingen Hold on. Ingen I will always love you. Vad skulle man då lyssnat till när man böjde sig ner och lutade huvudet mot killens axel en decimeter längre ner? Mora Träsk eller Hasse & Tage? Nej, jag tror inte det. För en riktigt bra tryckare krävdes en riktigt bra kärleksdänga. Och för en riktigt bra kärleksdänga, krävs en som vet hur det känns att bli riktigt nerkärad i någon och kan sätta ord på det. Tänk vad mycket vi får av att någon vågat gräva i sitt inre, funnit stavelserna och tonsatt - fantastisk musik.

Mitt ego värmer upp inför den stundande konserten i slutet av månaden. Battle Studies säger så mycket av hur det verkligen är i kärlekens kamp, även de andra plattorna är rackarns bra. Orättvist är väl dock att de som skriver alla de fantastiska styckena om livets tuffa öden också mestadels har behövt uppleva allt. Medan vi andra kan glida på i glädje och ändå samtidigt få njuta av härlig musik. Eller så njuter vi som mest när vi identifierar oss med musiken. Det kanske är allas livsuppgift att förenas i kärlekslåtar? Låtskrivaren skriver, vi känner igen oss och älskar det vi hör, låtskrivaren skriver mer - och så är cirkeln sluten.
Jag vet inte, men ibland känns det som om att det är nåns livsuppgift; att uppleva olycklig kärlek och skriva låtar.

våren är här.

Våren är här! Sent omsider, men det kom. I love årstider. För ett par veckorsedan befann vi oss under ett vitt och kalt snötäcke, men nu har det bytts ut mot ett förtjusande blomsterhav som böljer hela staden. Jag gillart'.

Schizofren

Människan i sig är nog lite schizo ändå. Åtminstone jag. Kalla det onormalt om du vill, men jag tror egentligen att det är raka motsatsen. För vissa dagar är solskenshistorier, medan andra bjuder på storm, regn och rusk. På andra lång finns en ypperlig vägg som illustrerar just detta. Den är verkligen nåt utöver det vanliga. Och - den är lite som jag - lite schizo.

Maj månads spellista

Igår bakade och lagade jag mat hela dagen. Det var ett konstant stim och stoj. Men det var det värt, för kvällen blev jättehärlig - goda vänners sällskap! Tänk vad bra det är att fylla år ibland. Men det ska bli fler fester här. Nu vet jag ju att det går att få plats med många goda människor i en och samma etta..
Ny månad = ny spellista. Gammalt och nytt. Bekant och okänt. Extra krut på artister som har konserter just denna månad, för alla oss som ska och inte ska dit men vill lyssna in oss.

Njut eller rata - lyssna!

citat Gardell

Kollade just på de två sista avsnitt av den "gudsförbryllande" serie som givit mig både frustration, intresse, glädje, förståelse och förvirring de senaste veckorna. Ett nytt citat, som inte kommer bli ett "dagens tema" här på bloggen - don't you worry, men som även detta ändå har etsat sig fast i min mänskliga hjär(T)na och står utanför min förmåga att bara sudda ut.

Jonas Gardell; "Jag har nu kommit så långt i mina studier att jag säkert kan säga, ja nästan bevisa att - Gud inte finns.
Å ändå så tror jag, likförbannat."

Karin Boye

Med båda fötterna på jorden, ett mänskligt hjärta och med en ärlig längtan vill jag citera Karin Boye som skrev 1918;
"Jag vet inte alls om jag är kristen, men jag vet att jag är Guds. Någon etikett vill jag inte klistra på mig, men mitt liv tillhör Gud."

Förväntningar

Tänk vad många önskningar man har. Förväntningar som man hoppas kommer slå in någon gång i framtiden, kanske nu, förhoppningsvis snart - men tänk om kanske aldrig?
Inte finns det väl något barnlängtande par som kan föreställa sig bli barnlösa? Eller ung rökare som kan se sig själv få lungcancer vid hög ålder? Vi tror att så många av våra förväntningar vi har kommer att slå in. Vi tar det som självklart. Aldrig skulle vi vilja inse att vi skulle vara tvungna att avstå från det vi önskar mest. Vi tar för givet att vi har rätt till så mycket. Men tänk om det är just du eller jag som är en av de där människorna som inte har rätten? Allt för ofta tar vi allt från de enklare till de mer invecklade sakerna för givet. Anser att vi har lika mycket rätt till dem som alla andra och kommer därför också att få dem. Men kanske måste vi inse att det kan vara just vi som är undantaget som bekräftar självklarheten. Därför gäller det att fokusera på det som man har, istället för det man inte har. För om man bara lägger krutet på att få det man inte har, riskerar man att även bli av med det man faktiskt har.
En klyschig fråga; Är glaset halvfullt eller halvtomt?
En annan tillhörande - dock väldigt tänkvärd liten ordvits:
Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Tänk på det.

Tro och tvivel går hand i hand.

En klok kamrat skrev en kommentar här på bloggen för ett litet tag sedan, som är något en annan vän förklarade för mig i somras, nämligen att tro och tvivel hör ihop. Ingen ska känna olust eller ånger för tillfällen då man tvivlar, då tron känns som ett virrvarr av obesvarade frågor. Tvivel är lika naturligt som att tro. Därför behöver man inte känna någon panik eller oro när tvivlet kommer efter en lång period av tro. Det är då som tron får bära en.

Det finns en historia som jag tänker på ofta. Den är indirekt hämtad från Bibeln. Den handlar om en människa som känner en otrolig tacksamhet till Gud. Denne ser sitt liv som en promenad på en sandstrand med Jesus. De går där tillsammans och plötslig vänder sig människan om och ser tillbaka på sitt liv. Då upptäcker denne att på många ställen under deras promenad, som symboliserar livet, finns det bara ett par fotspår i sanden. Och människan som visste att Jesus gått med hela vägen! Hur var det möjligt? Då förklarade Jesus för människan att under de stunder som det bara fanns ett par fotspår i sanden, bar Jesus henne/honom.
Utan att vi märker det sker det. Jesus bär oss då vi behöver det.
På ett sätt låter det som en omöjlighet; om vi bör tro för att han ska bära oss, hur kan han då göra det under tillfällen då vi inte kan/orkar tro? Mitt svar, det närmaste jag kan komma till att försöka förstå och försöka kunna ge ett svar, är att tro och tvivel hör ihop. Precis som plus och minus. Tro+tvivel=sant.

Vulkanutbrott - japp

Vad säger man? Tja, det är klart att det krånglar bara för att jag ska bege mig utanför den svenska zonen i ett par dagar. Men att en vulkan på Island skulle få för sig att få ett vredesutbrott just nu, det hade jag nog inte riktigt räknat med.

Såhär såg det ut på en av nyhetssajterna i morse..

Påskhälsning!

Bättre sent än aldrig.. Här är några glimtar.

Ekorrn satt i granen och skalade kottar.

Den lilla strapatsen genom skogen tedde sig precis som vanligt. Solen sken, fåglarna kvittrade och de andra barnen sprang snabbt upp för den lilla backen med vår-springet i benen.Den lilla flickan stannade plötsligt till. Någonting kom farandes uppifrån och träffade henne rakt på hjässan. Hennes snälla ögon uttryckte ett ohörbart "Aj". Frågande vinklade hon huvudet uppåt. Vad var det som hade kommit flygande? Med solen bländande i ögonen såg hon inte heller nästa bit som kom farande. Denna gången träffades den lilla magen. "Men?" kom som ett tvekande ljud från hennes läppar och mötte mig med en frågsam blick. Alldeles strax efteråt började det hagla småbitar ner från den överhängande tallen. Å där! Mitt ute på grenen satt en liten ekorre! Den gnagde på kottar och spottade helt naturligt ut de bitar som denne lyckats bita bort, utan att ha en aning om att vi stod under och fick en massa småbitar på oss. Flickan, de andra barnen och jag själv blev fulla av skratt när vi förstod vad som hände. De små barnsbenen skyndade vidare uppför den lilla kullen i iver om att få berätta för alla andra fröknar och barn som missat den spännande händelsen.
En helt vanlig dag på en förskola i bästkuststaden. Den första sommarvarma och vårtjusiga dagen i vår stad för det här året.

den lilla samlingen - den viktiga församlingen

Igår var det rep. Det är alltid lika underbart, även om det kan kännas skitjobbigt innan man kommer dit. Sånna känslor får jag ofta när jag ska göra något som har med min tro att göra. Då är det en enorm uppförsbacke med stånk, stön och suckar innan jag når krönet och upplever strålande solsken och glädje.

För många i vår eminenta sammansättning av fantastiska röster och olika personligheter, är veckans rep inte bara ett rep, utan också en gudstjänst. Det är tid som går åt till att umgås med andra som tror på samma sak, längtar efter ett uns av helighet som bara Gud ger, vilket alltsammans tillgodoses i ett kravlöst möte med skaparen - genom svängig sång från och till och ända in i själen.

Det är ett sätt att lyssna på ropet, frågorna, nyfikenheten inifrån ett bultande hjärta. Det finns så många fler. men det poängterar och visar på det viktiga i att umgås, träffa, prata med andra människor som tror på samma sak. Jesus talade aldrig om att umgås i stora sammankomster. Däremot poängterade han att där två eller tre är samlade, finns han mitt bland dem. Den lilla församlingen - om den så är en stor församling, en hemgrupp eller ett möte med några vänner - är den den viktiga församlingen.

Bilden är lånad från SOLIDs hemsida som du hittar här.
Här är några låtar vi repar på just nu.
Missa förresten inte vår medverkan på Gospelfestivalen i Gbg. Kolla här för tid/plats.

Ibland.

Ibland blir man förvirrad. Ibland känns det läskigt att bli förvirrad. Ibland är det så jobbigt att se hur andra uppfattar ens övertygelse - då kan man inse hur konstigt det verkar. De stunderna blir jag lack. Då vill jag bara dra täcket över huvudet och sova förbi alltihop. Men det går ju inte. Livet är en verklighet. Och jag vill inte sova förbi det. Men när det blir svart på vitt, när verkligheten kommer kring, då är det tron som bär mig.
Stundtals är det bra med griller i huvudet. Se och fundera över detta.

Aprilmusik

För att stå upp för min egenskap som musikälskare, är dags att dela med sig. Här är listan för april mina vänner. Den börjar lugnt och sansat, å utvecklas till ett kalas som avslutas med nöjd stillhet. Lyssna, avsky och njut. Kanske får du ett och annat nytt tips..

---> klicka bara på länken APRIL

Förresten vill jag passa på att tacka för alla kommentarer som bara strömmar in! (not..)
Mina tankar bara undrar om det finns nån i detta kosmos som läser mina spridda stavelser, annars är det hög tid att sluta och skriva en bok istället..

Någon från förr.

Regnet hänger i luften och det är sådär disigt, dropparna har liksom bestämt sig för att inte nudda mark. Mitt heldagsplugg blev tre timmars effektivitet.. Åtta timmar blir fem, Fem immar blir två, en hel dag blir ingenting alls. Realiteten är ett lyxliv utan dess like. Jobb, umgås, leka, skratta, sova, må väl. Med betoning på må väl.
Hade jag tömt bössan och lagt de sista slantarna i handen och investerat på Eliassons, hade kanske även jag lyckats med ett bidrag till tävlingen. Nyfikenheten fick fart när jag "ramlade" in i en musikbekant, som jag dock aldrig lärt känna, men som jag idag fick upp mina musikaliska öron för! Lyssna på "Houses in the treetops" och gå gärna in och rösta om man nu kan göra det. Alla Mayer-likers bör gilla även detta.

Nästa spår, tack.

Ibland beter man sig som en gammal skivspelare som fått knäpp. Man hakar upp sig och spelar samma spår om och om och om och om och om och.. om igen. Ända tills man hört sitt eget tjat alldeles för mycket, sitt klagande på tok för många gånger. Då, när ens egen röst låter som en uttorkad oas i öknen - eller som den värsta stämma man någonsin hört - då är det dags att sluta. Då är tiden inne för en ny era. Då är det dags att prata om något annat.

Frustrerad över kyrkan och mig själv.

Frustrerad så in i norden.
Vad är det för fel på kyrkan? Vad är det för fel på mig?

I de underbara bästkuststaden har jag nu lirkat mig runt i hopp om att hitta en andlig familj. En vän fick mig igår kväll att inse hur viktig den andliga familjen/kyrkan är för mig. Jag vill ha en personlig relation till min pastor, vill att han ska veta vad jag heter. Jag vill att gudstjänsten ska ha ett flöde varje söndag, att den ska vara utformad så att jag kan ta med mina vänner dit som tidigare inte varit i kyrkan, jag vill kunna stå upp för min kyrka - inte skämmas över den. Jag vill att kärleken mellan människorna som går i kyrkan ska vara det centrala, att man ställer upp och hjälper varandra med alla möjliga saker, att man hjälper sin stad och människorna i den - så gott man bara kan. Jag vill att församlingen ska blomstra inifrån och ut. Jag vill att den ska välkomna alla slags människor och vara ett redskap för att föra människor närmare Gud, inte vara kall, kritisk och dömande och stå mellan Gud och människor.
Jag vill vara en människa som älskar församlingen, älska mina medmänniskor och visa det med ord och handling. Jag vill inte sätta griller i huvudet på folk, jag vill reda ut toviga nystan och försöka ge så många svar jag bara kan på kluriga frågor. Jag vill be för och med alla som vill och alla jag känner, för jag tror att Gud svarar på mina böner.

Ändå känns det som om allting bara blir fel. Församlingen jag så innerligt längtar efter, verkar inte finnas. Och det är så svårt att leva upp till mitt ideal. I stunden är jag upprörd, besviken och förvirrad över alltsammans. Kommer jag någonsin hitta en kyrka som jag vill tillhöra och kalla min? Kommer jag någonsin lyckas leva upp till drömmen om mig själv? Vad är de för fel på kyrkan och vad är de för fel på mig?

Det är dags att vända blad

Precis som barnböckerna på band jag lyssnade på när jag var liten påpekade när "det var dags att vända blad", ekar en likvärdig, inläst röst i mitt huvud, exakt samma sak. Det är dags att vända blad. Det är bara att inse att man väldigt många gånger i livet, kommer fram till ett vägskäl, där man måste välja att gå åt det ena eller andra hållet. Stundom är det surt som surkål och asjobbigt, ibland är det lika lätt som att hoppa på ett ben eller äta godis. Den här gången är det en blandning av vemodighet, lättnad, frihet och nedstämdhet. Men just som jag nyss skrev, så MÅSTE man välja. Det går liksom inte att gå åt båda riktningarna i en tvåvägskorsning, fyrvägskorsning - ja, hur många vägar det än finns i den där korsningen, är man tvingad till att göra ett val. Något som ständigt förvånar mig, är hur min tro på Gud lyckas bära mig igenom alla dessa korsningar. Det är obeskrivligt på alla sätt och vis, men lugnet och ron i min människas inre, säger mig att jag inte är ensam. Det är så skönt. Då kan jag nästan känna att det är just Gud som säger de där orden om att det är dags att vända blad. Och med ens känns det aningen - om så ett mycket knapert - uns lättare.

dröm

Musik till följande text.

Den lilla stigen ålade sig som en orm längs med den långa udden. Alldeles betäckt av ljung, mossa, taggigt snår och fjärilsblommor. Vindbris i håret, ren luft ända ner i djupet av lungorna. Vyn. Det blågröna vattnet. Frihetskänslan.
Där, längst fram vid klipporna - de enorma stenarna - naturstegen ända ner till vattnet som slog emot.
Kroppen kastar sig i. Salt på hud. Solen bränner. Ut. Ut. Längre ut. Hår som klibbar i ansiktet. En hand torkar bort det. Blicken fäster. Där. Ögat skådar. Kraft från ingenstans. Upp. Rakt upp i luften. Framåt. Där är de. Långt nedanför. Späckhuggarna leker. Kastar sig, sjunger, njuter. Skräckförtjusning.
Det gick igen. Har ingen aning om hur. Men det gick. Flyga. Hissnande känsla. Lycka.

Drömmen som gör mig sällskap så många gånger..

koll och kontroll

Noll koll. Noll kontroll.
Fara och fasa! Usliga känsla när jag själv inte kan styra. När jag inte kan bestämma, när jag inte får avgöra. Fasansfulla känsla som krålar sig upp längst ryggraden likt den kallaste skugga. Tvivel. Ångest. Stress. Press. Frustration.
Men när hjärnan gått på högvarv i flera dagar och adrenalinet verkat för radvis av sömnlösa nätter, kan jag inget annat än att luta mig tillbaka och bara tro. Tro på att allt ordnar sig. Lita på att det faktiskt finns en som har
full koll. Full kontroll.

Våga. Lite. Mer.

Det är så befriande att ta mod till sig, stå upp för den man är och göra något man aldrig tidigare gjort. Mod. Modigt. Utvecklande. Spännande. Fascinerande. Även om resultatet, svaret, slutar med tumme ned - har det ändå varit värt det. Ett lite vildare sätt att leva. Mer händelserikt, en skön framåtanda. Våga lite mer. Då kan man också uppleva, vinna, pröva - ja kalla det vad ni vill - men man får lite mer. Våga lite mer. Våga. Lite. Mer.

Walking on the sunny Mainstreet

Förutom Jesus, är solen min bästa vän. Den får mig att tro att jag är bäst i världen, snygg, vacker, eftertraktad, älskad, fin, omtyckt, längtad och superduper lycklig. Och vår relation är ganska bra. Jag längtar, tycker om och ser upp till det strålande klotet som alltid berör när det kommer. Och det i sin tur, har förmågan att alltid komma - om så som en överraskning eller välplanerat - och värma upp mig ända in i hjärtat. Jag gillart'.
Idag är en solskesdag. Efter en mycket dyr latte som serverats på ett spejsat café med en sur servitris - fast med underbart sällskap - umgicks jag med den värmande vännen hela vägen under promenaden från city upp till de bohemiska kvarteren där mitt gryt slagit ro. I öronen rockade mina gamla favoriter från gymnasiet. Kombinationen - det stora klotet och "huvudvägen" - är oslagbar. Pröva själva. Fantastico. Eller, för att använda ett oslagbart ord. Helt enkelt. Fabulicious.

We are the world.

Fortfarande lika amazing. Faktiskt.

stundande wedding

Idag skulle jag läsa i den nybeställda boken. Det blev inte så. Jag använde betalkortet och köpte en resa. En resa till landet i väst med den vackra dialekten. Dit ska jag, tillbaka efter nio år, och gå på en barndomsväns bröllop. Sist vi sågs förundrades jag över att jag för första gången fick vara den långa, hon var den korta. Vi drömde om pojkar och framtida bröllop. Nu är vi där. Hon är bruden med bulle i ugn och vit skrud. Jag kommer vara där. Njuta av havet, vinden, vårregnet, familjen, vännerna, minnena och den bästa moderns sällskap.
I vår tvåsamhet är det min tur nästa. Det lär dröja.

Det lilla extra

Alla människor fungerar inte på samma sätt. Alla tänker och prioriterar vi olika saker. Tänk bara när de kommer till att göra det där lilla extra. Somliga kan inte sätta fingret på vad det innebär, medan andra är rena naturbegåvningar. Själv befinner jag mig någon stans emellan. Men jag har hajjat det där med att göra det lilla extra för någon annan. Det kostar ingenting, men ger så mycket mer tillbaka. Att skänka en annan människa en tanke och kanske till och med få tanken att växa till en liten handling, betyder mer än alla pengar i världen eftersom personen som blir drabbar inser att hon/han betyder så mycket att någon lagt ner tid på honom/henne. Härom dagen blev jag drabbad. En underbar tanke som blev verklighet på en av de vackraste ställen i hela Göteborg.
Ett råd till mig själv och hela mänskligheten; att göra mer av det lilla extra för andra.

Frihet. Att få vara den jag verkligen är.

Det är så skönt att kunna känna att man kan vara sig själv.
Hela min skoluppväxt har jag upplevt en förföljelse av mig som en kristen människa. Glåpord, kommentarer, inga inbjudningar, ingen chans att få visa vem jag verkligen är. Följden har blivit att jag i ett samtal med en helt ny människa, inte alls talar om min tro i första hand. Tron som finns stark förankrad i mitt hjärta. Den som betyder allt. Det dröjer länge länge innan jag vågar blotta det innersta och berätta om vem jag verkligen är för en annan människa. Tar lång tid innan jag helt kan slappna av. En mindre evighet innan jag kan vara mig själv, helt, fullt ut. Då jag vågar berätta att ja, jag går till kyrkan varje söndag, att jag tror på att Jesus har en plats i mitt hjärta, att det finns ett bönespråk som jag använder mig av, att det finns ett liv efter döden. Allt på grund av rädslan att inte bli accepterad, uttittad, utpekad, utskrattad, dömd - att förlora ännu en bekantskap.
Därför, känns det så underbart - ljuvligt - att förvånas över fascinationen och beundran medmänniskor uttrycker när jag väl berättat. Att få känna att jag får vara precis den jag är, utan att behöva hålla tillbaka ett endaste dugg.
Det är så skönt när man känner sig fri att vara precis den man är.

Pruttlera istället för pruttkudde

Vi må vara oerhört barnsliga i vår familj, men roligt det har vi. I söndags när alla barnen hade lämnat middagsbordet, satt vi vuxna kvar och höll oss för magen av skratt. Lilltjejens pruttlera var anledningen. Köp en och prova själva. Galet roligt..

Ordförtjusning

Jag älskar ord. Jag njuter när jag tycker mig ha använt ett alldeles särskilt ord vid ett alldeles perfekt tillfälle. Då pirrar det till i halsgropen och jag drabbas av ett lyckorus. Jag tycker inte om svordomar. De säger ju egentligen ingenting utan finns bara till som nån slags utfyllnad. Svordomar finns inte längre i mitt talspråk, däremot har de en tendens att dyka upp i hjärnan ibland. Tråkiga ord det där.
Det finns fräcka ord som kiff, frän, rackarns, hyvens som känns som lakrits på tungan. Och så finns det vackra ord som vanilj, tjusig, elegans som istället rinner som jordgubbskräm och låter det vattnas i munnen när man uttalar dem.
Ord är förtjusande.

Lördagsmorgon

Igår suverän klassdejt. Asgarv medan jag beställde en kebab i "små bitar" vid brunnsparken, men fick vanliga långa slamsor då ägaren inte tog mig på allvar. Nattpromenad hem i vintrigt Göteborg. Idag, solstrålande lördag. Familjen som väntar med vidöppna armar inför ett stundande snöäventyr och samtal om livet. Levandes i en stad full av finfina vänner. Känslosamt. Livet är väldans fint, vackert och njutbart. Kan vara svårt det där sista bara. Att njuta. Dagens känslorus får mig att känna mig som en nyfödd, supersugen på livet, nyfiken, äventyrslysten. Allt toppas med en favoritlista på det suveräna musikmaskineriet spotify. Tåren i ögat dök upp till "after the storm" med Mumford & Sons.
Allt sammanfattat mitt i ögonblickets mitt, en lördag, i vintern, idag, nu, 2010. Det är det här som är livet.

fabulicious.

fabulicious. har ingen aning om det är ett existerande ord. men det är sannerligen delikat och numera tillagt i mitt vokabulär.

mr Rouse

Den förtrollande stämman kommer till bästkuststaden i mars. Han är din för 265 riksdaler. Jag hoppas jag kan joina..

Vinterstämning

Om att välja perfekt

Just innan helgen, träffade jag en kurskamrat nere på andra lång, på ett ställe jag inte besöker speciellt ofta. Denne är någon jag under hela förra terminen, inte yttrat ett enda ord med. Men på mitt initiativ, inspirerat av Elvis-känslan ”Now or never”, stod vi senare och pratade länge och väl. Det hela ledde till någonslags ”klasskamratsrelation” (egentligen gillar jag inte ordet, eftersom kamrat inte alltid är rätt benämning på relationer man har till de som går i samma klass som en själv) som vi kunnat bygga vidare på. Idag talade denne ”kamrat” vishet in i mitt liv. Kännedom som i detta förvirrande nu – stämde väldigt bra in. Vi diskuterade situationen och osäkerheten över vårt yrkesval, då denne unge man uttryckte; ”inget val man gör i livet är perfekt”. (Ganska självklart kan tyckas men för mig i detta just nu grubblande mörker, kom det in en strimma ljus.)
Vad är det med oss och perfektion? Eller vad är de med mig och perfektion? Varför måste allting vara perfekt? Kanske är det så att det inte går att välja något som är perfekt, just av det enkla faktumet att det inte finns något som är perfekt.
Ändå söker vi perfektionism. Kanske borde jag, och alla andra som grubblar och känner sig förvirrad, sluta upp med det ibland och bara vara nöjd med det som är?

Jesus och jag

I fredags var det 10 år sedan. Dagen som jag då inte visste skulle förändra mitt liv. En månad tillbaka hade jag på mina bara knän och med tårar rullande ner för mina kinder, bett en bön som skulle få svar. ”Gud, om du nu finns, ger jag dig en månad att bevisa det”. Allt sammans skedde innanför den låsta toalettdörren. Alla andra var ovetande.
En månad senare blev jag bönhörd. Min mammas födelsedag vankades och en årlig middag med vänner skulle förtäras. Med fanns bara en massa vuxna. Ingen jämnårig att umgås med. Mitt nyfikna jag tog mig med till missionskyrkan. Där bultade hjärtat så hårt så hårt och en svärm med fjärilar väcktes till liv inom mig. Kroppen blev alldeles varm och hjärnan var kristallklar. På det sättet tog Han min hand och ledde mig fram till korset. Tårarna rann åter igen på glödheta kinder och knäna veks under mina fötter. Jag bestämde mig där och då. Jesus och jag blev vänner. En vänskap som pågått ända fram tills idag. En vänskap som fortsätter så länge jag lever.
Det var då och så jag bestämde mig.

Grubbel

Somliga dagar grubblas det mer än andra. Då står hela världen i gungning. Ena dagen ligger tyngden på vänsterbenet, andra dagen på det högra. Folk runt omkring säger ditt eller datt och inom en är det en virvelvind av tankar som kämpar entusiastiskt för att bita sig fast. Att anses vara vuxen har sannerligen en rad fördelar, men i stunder av förvirring och kaos i tankeverksamheten, önskar jag inget hellre än att krypa tillbaka in i moderlivet. Fast förmodligen skulle man då komma ut helt ovetande om allt som skulle komma att inträffa, alla "misstag" skulle göras om och alla lärdomar skapas - ännu en gång.

Slutsatsen blir att skapa reda i oredan och ta ett steg i någon riktning istället för att stå och stampa.

Djupt och fundersamt. Grubbel.

Det finns vänner. Och så finns det vänner.

Ännu en gång blir jag lycklig över värmen som överförts i mötet med en vän. Det finns vänner. Och så finns det vänner. Sånna som man inte bara lyssnar på, eller bara pratar med, utan där självklar och välfungerande tvåvägskommunikation kryddat med stark förståelse är bandet. Riktiga vänner är inte dem man alltid har roligt med. Riktiga vänner är de som man kan vara sig själv med. Jag har några sådana relationer och idag har jag haft välsignelsen att få umgås med en av dem. Att få vara omgiven av finfina vänner är som jag föreställer mig att det är att stå mitt i ett vattenfall. Underbart.

Bilderna är från ett vackert vinter-smögen.

Ett år - så fort så fort

När känslan "har jag varit med om det här förut?" infinner sig, förstår man att man befunnit sig på samma plats länge. Ett år i bästkuststaden, ett år med äventyr, ett år av erfarenhet, ett år att bo in sig - det första året, i en rad år, i en stad, för första gången. Det kändes länge, men det gick så fasligt fort. Och mer blir det.

Idag kom solen. Första dagen på vad som känts som en evighet. Efterlängtad. Överraskade, under en morgonpromenad.

bort med klagomuren

Varför ska allting vara så perfekt för att vara bra nog? När det kommer till människor så blir många - inklusive mig själv - besvikna just för att det saknas perfektionen. Men ingen kan vara perfekt. Och om det skulle finnas perfekta människor, skulle perfektionen upphöra så fort jag satt min fot i bilden.

Mitt sökande efter församling börjar och slutar i meningarna ovan. Jag har hört det, jag vet det, men varför handlar jag inte efter det? Ingen aning. Men det är som en vän sa; hellre våga göra något än att inte göra någonting alls. Sanna dina ord. Vet inte alls var jag ska börja, men det är dags att sluta klaga.

Genvägen

Det är bra att lära känna sin omgivning Tänk att det alltid går att finna gator som man aldrig tidigare gått på. Det hände mig härom dagen. En ganska rolig gata dessutom.

Kaaallt så in i bibblan

Det är snyggare, modernare, fräschare, yngre men absolut lika kallt som KTB. Jag menar såklart Peddans bibbla. Huuu och Burr sammanfattar min dag. Ett tips är att sitta på markplan. Där är det ett uns varmare..

de galna röda fåglarna

Härom dagen var jag på universeum. Ett riktigt bra ställe att se en mängd olika djurarter på, som lever för en gångs skull - till skillnad från Naturhistoriska [som givetvis också har sin charm]. Men en varning till er som ska dit och gå igenom djungeln. Där finns det röda fåglar som inte tvekar att gå till attack. Jag gjorde några misslyckade försök att fånga dem på bild..