lördag 31 december 2011

ett nytt år är på ingång.

Ett nytt år väntar på att få stiga på. Nya möjligheter. Nya möten. Nya erfarenheter. Nya minnen. Må du få ett alldeles underbart kommande år.

fredag 30 december 2011

julen är slut och ska städas ut.




Nu är julen faktiskt slut. Ljusen kommer att eldas ner, medan allt annat får hamna i jullådan och komma tillbaks om ett år. Fast blommorna får blomma färdigt såklart. Sen ska krukorna tömmas och nya blommor inhandlas. Det var en kort jul i år minsann. Jag vet inte om jag längtar efter snön eller inte. Barnet i mig gör det, medan den vuxna människan är tråkig och tycker att det kan vara skönt utan snö. Men vinter är det fortfarande, och plugga gör jag fortfarande, och tråkigt har jag fortfarande - men då piggar lite fotografering upp!

cafékonst.


 
Väl hemma, precis innan jul, gick vi till ett nyöppnat café i den lilla lilla julbonade staden. Där inne var det väldigt mysigt och serverades den ena och de andra som förnöjer smaklökarna. Inredningen var av allt möjligt slav och väggarna var beklädda med fina målningar, bland annat den här. Jag har ingen aning om vem/vilka som står för verken(et) men det är gott nog att göras reklam för. Det var väldigt fint och hemtrevligt där inne. Även om jag inte alls har samma konst på väggarna hemma.

torsdag 29 december 2011

grannar.

Idag har det sprungit folk i trappuppgången hela eftermiddagen. De har burit saker och visslat på tomtarnas parad. Jag undra vad de håller på med. Min intuition säger mig att grannen ska flytta. Hoppas det är gitarristen som har konsert varje kväll efter elva. Bara det inte är han som var så trevlig i tvättrummet, eller tjejen som slängde mina sopor, eller kvinnan som vek all min tvätt när jag dragit över tiden... Grannar, vad lite man vet om dem. Det är ganska spännande och samtidigt lite ryslig när man tänker efter.

en sak jag kom att tänka på.

Jag kollade runt lite i pausen (har inte räknat pauserna för dagen, men nog har de blivit alldeles för många - det blir så när man MÅSTE plugga på jullovet) och hittade ett gammalt inlägg från 2009. 
Hela inlägget hittar du här.

Ett "jag-vill-ha"-inlägg. Det handlar om ett litet halsband med en liten fågel som sitter i en liten bur. Jag minns att jag ramlade över en hemsida där det lilla halsbandet fanns, och det väcktes en "jag-måste-ha"-känsla i mig. Och gissa om lyckan var gjord när min finfina vän hade gått och köpt det åt mig i julklapp den året!

 


Hon har huvudet fullt med idéer och fixar ett och annat åt mig. Kolla in hennes kreationer här.

pausunderhållning.

Okej. Här är tre saker som jag pysslar med i pausen (som nu är slut).

Tiny Wings - ständigt underhållande
Tiny Village - stenåldersbyn som ständigt växer
Wordfeud - ordspelet som jag fortfarande inte förstått hur jag ska uttala

fika.

Fikapaus i tentapluggandet. En kopp zoega och mamis struvor. Yammi.

onsdag 28 december 2011

allt är roligare än att plugga.

 Vissa saker är så betungande att man gör vad som helst för att slippa, tyyyp som att plugga. Det spelar ingen roll hur intressant ämnet än är, för om jag vet att jag MÅSTE gör en sak, så blir det ofantligt tråkigt och understimulerande. Här är några bildexempel från mitt lilla pluggprojekt som jag sysslat med ett litet tag nu på kvällskvisten. Ja, man får ju liksom försöka göra det lite roligare, om det ens är möjligt. Mina klasskamrater, som är övervägande av kvinnligt kön, hävdar att färgpennor verkligen slår slag i saken. Så jag gjorde ett försök. Här är tre olika afasidiagnoser enligt en forskare som hette Luria. Inte ett dugg intressant kanske du tycker, men nu får du veta det ändå. Mitt i fejjan. Varsego'.

flatrökt skinka.

Ibland förstår man inte vad de menar. Vadå "flatrökt" skinka?! Som tur är finns google. Här finns en förklaring, och här en liten film om man istället föredrar det. 

tisdag 27 december 2011

tjugosjunde.

Den tjugosjunde är vår dag. Då brukar vi ses och ta tid för varandra. Jag gillart'. För ibland går det veckor innan vi sett varandra ordentligt och pratat om livet. Att gå ut och äta är perfekt för det. Den här gången var vi på Linnégatan. Efter många minuters velande bestämde vi oss för att testa nåt nytt. Och aiolin på ett ställe visar en restaurangs riktiga jag. Om det var gott? Verkligen. Billigt för en student och gott för hungriga magar. Samt gemytligt och lagom trångt för en kär duo.

julgodis.

Något som värmer alldeles jättevarmt i hjärtat, är när någon har spenderat tid på en. Som när jag öppnade alla paket under granen vid jul, då blir man förundrad över hur några i ens närhet brytt sig om att leta efter fina klappar, köpa dem och slå in dem i magnifika inslagningar. Det värmer att någon bryr sig så mycket! Ett annat sätt att lägga ner tid för någon annan är att ge bort saker man tillverkat alldeles själv. Som Hanna. Tack snälla du för julgodiset. Jag blev jätteglad och det är så gott! Speciellt nu i tentatider...
Det är fint och beundransvärt hur mycket andra människor visar vad man betyder för dem. Det värmer.

söndag 25 december 2011

stories del 2.

Min mamma har massa gamla stories att berätta. Den här fina blomsterbehållaren har till exempel inte alltid varit en sådan. Nej, från början var den dåtidens tvättmaskin, eller tvättbalja som den kallades, som man tvättade tvätt i. Under fanns en tänd eld som värmde vattnet så att tvätten blev ren. Min moders familj hade den i sin ägo på 40-talet, men sedan dess är dens riktiga användningsområde väldigt uppdaterad. Jag kan informera om att vi har en högmodern tvättmaskin i bra skick, och denna gamla baljan figurerar endast som växtbehållare.

lördag 24 december 2011

julstories.

När vi väl är samlade kring matbordet, går munnarna i ett på min familj. Till en början fick min pappa agera lyssnare, men även han har smittats av vårt hetsiga samtalssätt. Ikväll är vi en trio som samlats. Sorgligt kan tyckas, men vi njuter till fullo av att få tid att prata, sova, och bara vara. Inte passa upp någon än oss själva. Men det är klart, ett och annat barn hade inte gjort något...
Hur som helst så älskar jag när mina föräldrar berättar om hur de hade det när de var små. Pappa hade barnflicka tills han var fem, mamma åt sin första banan och sin första apelsin när hon var mellan 6-7 år och hon med hela sin familj hade klätt upp sig i finaste kläderna när de gick på bio för första gången och såg "Snövit" när hon just fyllt nio.
Alla de där grejerna har ju hänt innan jag fanns och när man sitter och lyssnar på sina föräldrars historier känns det som om att man står öga mot öga med tiden. Mina föräldrar fanns när den första diskmaskinen kom, när ett kilo kött kostade mindre än tio riksdaler, och när telefonerna innehöll allt man kan tänkas behöva. Det är så himla häftigt.

julspelet.

I min familj har vi som tradition att gå till stadskyrkan och lyssna till och se på julspelet som framförs varje julafton klockan tio. När jag var liten var jag själv med, vilket kan förklara mitt sångminne som påminner sig varje år när jag är där. Det slog mig att jag varit med färre år själv, än jag tittat på, men ändå gömmer sig de där sångerna på en speciell plats i hjärta och hjärna. I år lättade jag mitt rastlösa sinne med lite mobilspel, men det finns andra sätt att få hjälp med fenomenet. Kyrktaket är fullt av målningar, vilket känns lite ovanligt, som välkomnar fantasi och tankar att ta sig en liten resa när man tycker att sångerna blir lite för långa. Det är en väldigt gemytlig kyrka och väldigt värd ett besök för den som har vägarna förbi!
När jag var liten och var mer i kyrkkören, var det alla flickors dröm (ja, vi var ju bara tjejer som var med) att få vara Maria på självaste julafton. När sångfröken frågade mig om jag ville vara med och ha en roll i julspelet, blev jag alldeles till mig av förväntan. Men den varade inte länge, för det var inte rollen som Maria som erbjöds, utan som en vise man. Jag tackade dock givetvis "Ja" för att få vara med och ha en roll på ett litet hörn. Året därpå vandrade jag upp i rang och fick spela Josef. Med den rollen tillkom en solosång. Men när jag skulle sjunga den, var jag så nervös - att när jag sjungit klart - satte jag mig ned pladask på ändan efter att jag trott att jag skulle svimma. Det hela ledde till att resten av kören satte sig ner också, fastän de inte skulle det, och jag kände mig så dum. Men jag var ju så snurrig att jag måste sitta. Efter en stund reste jag mig upp igen, och kören lika så. Trots att jag skämdes en gnutta så var det en tacksam kör som hade fått sitta ner lite under den en och en halv timmes långa föreställningen. Och solot då? undrar väl ni. Jodå, det gick galant.

fredag 23 december 2011

klapprim.


Kan du lista ut vad som finns i paketet?
Vi har aldrig skrivit rim i vår familj, men jag har alltid tyckt att det är en trevlig tradition och har de senaste åren anammat den. Vi får väl se hur länge traditionen håller i sig, men än så länge går det bra. Personen som fick klappen blev i alla fall väldigt glad och luktar numera redigt gott.

ananas och julgran.

I vår gran hänger en ananas. Det kan tyckas lite märkligt, men den vittnar om en svunnen tid. Tiden då jag fick förmånen att spendera hela hösten på andra sidan klotet, närmare bestämt i Kona på Big Island, Hawaii. Den inhandlades i en liten julbutik i Honolulu som hade massvis med fint julpynt, bland annat denna fina glaskula. Och jag fraktade den i handbagaget hela vägen också. Det var fint att den höll så bra tycker jag.
När jag var liten var det alltid mamma som klädde granen. Den fick bara iklädas små minilampor, glitter, röda julkulor och stjärnan i toppen. Men jag envisades med att de gamla klockorna och grankulorna i olika färger också skulle få vara med, och hon gav med sig. Den lilla domherren och den lilla talgoxen får också vara med. Och trots att granen byts ut vare år, varav detta år inte blir representerat som ett av de bästa granåren, så återkommer alltid trygghetskänslan av "vår" gran. Julpyntet gör rätt mycket faktiskt. Min farmor hade alltid flaggor i sin gran, vilket jag kommit på är väldans tjusigt, men min vapendragare höll inte alls med. Så hoppet om flaggor i en framtida gran är svagt.
Det bästa med granen är ändå doften. En plastgran skulle aldrig komma på tal. Julstämning för mig är att känna grandoften i näshåren och "en storbandsstjärna på julmusik" i öronen. Då är det jul. Nu är det jul.

torsdag 22 december 2011

platt rumpa?

Idag insåg jag att jag sitter väldigt mycket. På föreläsning, i cafét, i matsalen, på spårvagnen, i soffan, i bilen, i bussen, på toan, i sängen, vi köksbordet, på café och massa andra sätt. Hur kommer det sig egentligen att rumpan inte blir alldeles platt då? Finns det nån med platt rumpa, eller har alla fylliga och bulliga rumpor? Svara gärna, om du kan.
Dagens fundering från bloggen som varit på semester...

söndag 21 augusti 2011

vitt vs brunt


Vet inte om ni funderat över det någon gång, men frågan huruvida bruna hönor värper bruna ägg och om vita hönor värper vita ägg, kom upp idag på jobbet då den alltid vitfyllda äggkartongen uppmärksammades då det fanns ett beige ägg med i gänget. Det kanske är allmänkunskap, men för er som inte visste om det kan jag nu tala om att det är så; bruna hönor lägger bruna ägg och vita hönor lägger vita ägg!

söndag 14 augusti 2011

purple rain.



Sommaren är förbi, augusti är här och snart sätter livet igång igen. För sommaren är ändå nån slags paus ifrån att allt är som det brukar vara. Å även om jag längtar efter solig sandstrand och lata oplanerade dagar, blir jag en smula förtjust när allting börjar rulla igen. Min goa sommar avslutades igår med besöket på den stOra musikfestivalen i stan. Jag säger bara WoW. Jag har ratat, beundrat och älskat, allt i ett enda virrvarr. Och än en gång har det gått upp för mig vad som skiljer agnarna från vetet, vad som gör att viss musik är bra och annan är dålig; bra musik är musik som säger något, som får hjärtat i svaj och känsloruset att explodera i halsen och mynna ut i tårar. Musik som vill säga något går bara inte att stå emot - det är alldeles för kraftfullt. Och nog blev jag drabbad av helgens konserter. Jag fick stå i "purple rain" på riktigt och minnas mellanstadiets tryckare, översköljas av känslor genom Svanängens kreationer, tårar i ögonen - klump i halsen - ryck i hela kroppen av soulsväniga Janelle. Min klubblängtan och kärlek återkom genom mr Woon, allt som känns vackert väcktes till liv när Tallest Man On Earth lättade sin röst, Johansson i Annedalskyrkan gav hopp om en stundande framtid och hiphopkungen fick min beundran genom sin ärlighet, storslagenhet och dundergung. Riktig musik får känslorna att rusa och är en gratisbiljett till livsnjutning. Musik får mig att andas. Jag hoppas mina vänners givmildhet för detta stora event får kreativiteten i rullning. För jag längtar till tusen och jag har mycket att säga. Nu, bubblar jag igen.

tisdag 5 juli 2011

hemma igen.



Det är skönt med sommarlov. Det är härligt med semester. Det känns alltid bra att komma hem. Och det är roligt att jobba sådär lite lagom om veckorna. När tiden finns i överflöd, tar rastlösheten över och så småningom sätts kreativiteten in. Det är bra konstigt att det är i just den ordningen det hela sker, men det känns som om att det bara är så det är. Lika dant är det med relationer; det är när man umgåtts med någon så länge, att man till synes inte längre har något att prata om, som de riktigt djupa samtalen börjar ta vid. Det är spännande.

torsdag 16 juni 2011

livet går så fasligt fort.

När jag var liten trodde jag att jag skulle komma ikapp mina bröder. De var ju bara sisådär femton år äldre, men jag skulle minsann vinna över tiden och bli lika gammal som dem. De skulle allt få se!
Visst blev jag äldre, men inte samtidigt som de. När jag var mindre hoppades jag på att bli vuxen över en natt. Jag ville inte leka med mina barbiedockor som min bästis gjorde, det var ju fjantigt. Ville inte bo hemma med mamma och pappa, ville bo själv i egen lägenhet som brorsan. Ville inte titta på barnprogram och tecknat, skräckfilm var det som var häftigt. Men även om jag tog till alla medel som jag kunde komma på, lyckades jag ändå inte. Barbiedockorna blev väl slitna, sängen användes mest av de tjugotals gosedjuren - då jag själv var nattvandrare ända upp i tonåren på grund av mardrömmar som en skörd av alla skräckfilmer (vilka jag än idag är känslig för att se på). Nu är jag glad över att jag inte växte upp och blev vuxen över en natt, och helst skulle jag fortfarande vilja ha några år kvar i barndomens lekfulla värld.
Idag var jag på ännu en skolavslutning. En liten prinsessa gick ur nollan och mötte mig med skräck i blicken strax över åtta i morse; "Jag vågar inte sjunga! Alla kommer ju titta på mig!" sa den lilla krabaten. Jag försökte lugna ner henne och berättade hur duktig jag tycker att hon är. Det verkade fungera och hon småsprang tillbaks in i klassrummet, upprymd över vad som skulle ske. Och när den lilla barnkören stod och sjöng sina sommarvisor, tårades ögonen och jag omfamnades av minnen från min egna skoltid. Samma sånger, lika fnissiga och nyfikna barn, lika coola killar och lika fjantiga fröknar. Jag kunde inte hjälpa tankarna som kom, om att jag höll henne i mina armar när hon var bebis och jag nu får krama om henne på hennes skolavslutning. Jag hoppas att hon leker så mycket hon kan och är så barnslig det bara går ända tills ansvaret ges henne. Men snart står hon också där, med tårfyllda ögon på en skolavslutning. Livet går så fasligt fort.


onsdag 15 juni 2011

minnen.



Hela tiden skapar vi nya, frivilligt och ofrivilligt, bättre och sämre. Hela hjärnan är en stor minnesbank, fullproppad av saker vi minns. Alla nervtrådar i kroppen är matade med erfarenheter. Vissa av dem försvinner spårlöst, utan att vi gjort ett skvatt åt det. Medan andra har etsat sig fast för livet. Undra vad som avgör om ett minne stannar kvar eller inte? Några skulle säga att minnen kopplat till känslor består, andra skulle säga något annat. Oavsett vilket, minns vi saker som både påverkat positivt och negativt.
Människan tar lärdom av sina erfarenheter och liksom kroppen vet med sig att inte röra vid en varm platta eftersom man då bränner sig, vet hjärnan vad hjärtat varnat om. Men ibland varnar hjärnan i onödan, när erfarenheten säger en sak men realiteten en annan. Ibland rivs minnen upp, som borde varit begravda för alltid. Då är det viktigt att komma ihåg att saker har förändrats. Nya människor måste få en lika stor chans som de som funnits tidigare, nya steg måste våga tas, gamla reaktioner måste suddas ut och nya minnen måste våga skapas.
Dra ett streck över det gamla och våga gå in i nåt nytt. Kanske den största utmaningen vi möter dagligen. Våga ge det nya en chans, och skapa nya minnen.

tisdag 14 juni 2011

bröllopsdag.

Idag firar mina föräldrar 25-årig bröllopsdag. Nog vet jag att det finns många som firat fler bröllopsdagar än det, men jag blir ändå mäktigt stolt när jag tänker på vad det innebär. Att dela livet med en annan människa, varje dag, i vått och torrt, i tjugofem år, det får mig att häpna. Först och främst ska man lyckas träffa på nån som man "klickar" med och sedan vågar kasta sig ut i kärleksvågorna med. Efter det, ska man våga ta det stora steget att bestämma sig för att vara med den personen hela livet, aldrig ändra sig, aldrig ta steget tillbaka. I vårt samhälle där skiljsmässa är vardagsmat och plastmammor och plastpappor existerar i kopiösa mängder, där beundrar jag dem som lyckas hålla ihop. Det finns undantag när det gäller det mesta, men jag kan inte sluta förundras över de som aldrig gett upp, de som vågat gå hela vägen tillsammans med någon annan utan att vika av åt ett eget håll.
Jag önskar att jag finge ha den kraften och viljan att våga någon gång.


Vi besökte förresten en underbar liten restaurang i staden "Åsundens pärla", som stod mitt ute i vattnet och nyss fått finfina utmärkelser. Ett litet sommar-mat-tips om du skulle ha vägarna förbi.

måndag 13 juni 2011

sommar i staden.


Idag har jag och min kompanjon varit turister i vår egen stad. Det är en märklig känsla. Man går på nya gator, ser nya saker - fast ändå är "hemma" bara några spårvagnshållplatser bort. Vi åkte till Syster Estrids gata och kalasade på en räkmacka tillsammans med bästa utsikten över vår fina stad uppe i det gamla vattentornet. Vad gör man när man har sommarlov blandat med extraknäck i en storstad? Jo, man besöker platser man aldrig varit på, går på gator man aldrig gått på och skapar nya minnen. Denna sommarn' kommer vara fullproppad av sånt härligt hoppas jag.

torsdag 9 juni 2011

sommarlov.




Sommarlov. Sköna sommarlov.
Igår städade jag hela lägenheten från topp till tå; tvättade fönster, tvättade kläder, sorterade garderoben i färgordning, dammsög och torkade golvet, bakade bröd, sorterade alla grejer på toaletten och städade ur badrumsskåpet. Men sen då, vad gör man sen? Denna ledighet som jag gått och väntat på i månader, kommer gå min på nerverna och riskerar att göra mig förslappad. Såhär andra dagen finns det fortfarande en del saker kvar att ta tag i, men för nu ska jag lära hjärnan att varva ner och ha sommarlov, på riktigt. Ända till klockan ringer kvart över sex imorgon bitti, då det är dags att kliva upp och gå till sommarjobbet. Njut av sommarledigheten mina vänner!

fredag 27 maj 2011

sådan mor. sådan dotter.

Vad är det med mor och dotterrelationer? Min mamma har alltid varit som en bästa vän; vi pratar om allt, vi hjälper varann med allt, vi skrattar åt allt. Men ändå dröjer det inte många minuter efter att jag kommit hem, innan det smäller. Vi bråkar, kivas och tjafsar om allt. Hon kan göra mig så besviken, så upprörd, så ledsen - å jag gör samma sak mot henne. Varje gång hon berättat om sin relation med sin mamma, å hon med sin mamma, å hon med sin - finns alltid samma visa med; de bråkade precis som du och jag gör. Ändå älskar jag min mamma som ingen annan. Hon har ju alltid varit min förebild, den jag mest av allt ser upp till och som jag ständigt kommer på mig själv att med storhet beundra.
Om jag någon gång i framtiden skulle komma att få en egen dotter, kommer vi förmodligen ha liknande inslag av detta fenomen. Det är allt lite konstigt. Trots att vi an bli världens ovänner på blotta sekunden, är vi världens bästa vänner när den sekunden är över.
En sak är säker, det är nåt visst med mor- och dotterrelationer.

torsdag 26 maj 2011

filmen för en regnig dag som idag.

Även om twilightfilmer och romantiska komedier (jag tänker att huvudskådespelarna representerar var sin kategori) sätter igång många åsiktsmedier, måste jag säga att detta gjorde de bra. Det är ingen komedi, inget dåligt skådespeleri. Detta är ett drama som får hjärtat att slå och börja drömma. Enda anmärkningen jag har är kampen inom mig när det kommer till att man alltid ska hålla på den gode killen - trots att det innebär otrohet. För otrohet är det värsta jag vet. Absolut värsta. Men vill du se vackra bilder och fly till en tidigare epok, då kan du unna dig en bio.

stunder som den här.

Stunder som den här (klicka och lyssna!), när hela den lilla staden är samlad utefter den lååånga storgatan i väntan på uppklädda studenter som går glädjens tåg för att fira den stundande friheten - då rörs det om i både hjärta och tårkanal hos mig. Minnen som eggat sig fast sedan sex år tillbaka letar sig gladeligen fram och tar plats i mitt numera "vuxna" liv. Jag minns hur vacker fin jag kände mig, nöjd över både klädsel, kavaljer och frisyr. 700 spänn för 4 timmars arbete. Noga utvalt tyg, tålmodig och villig sömmerska, den perfekta makeupen och ett för kvällen gott självförtroende. Känslan var likt en balens drottning. Kvällen var en av de bästa i mitt liv, långt mycket roligare än själva examensdagen. Min dåvarande bästa vän och jag dansade oss berusade med ett leendet fasttejpat vid öronen. Vi var så lyckliga.
Stunder som den här får mig också att fundera djupt över mitt framtida yrkesval. Gjorde jag fel som valde bort att inte uppfostra ungdomar och förbereda dem inför det stundande livet? Tårarna svämmade över i halsen i mötet med gossarna och flickorna från förr, stoltheten vad maximal trots att jag bara fått vara med dem några månade den där hösten. Men en kram och några blickar kan tala om mycket om tider som varit. Upplevelsen av att få se in i en glimt av deras liv, tackar jag ödmjukast för. Det är fantastiskt att lägga livspussel, det är lika fantastiskt att få se andras livspussel läggas, men det slår allt att få se ens eget livspussel finnas med i någon annans liv och att se hur deras livspussel påverkat mitt eget.
Sjung om studentens lyckliga dar´, för det är just vad studentdagarna är - lyckliga.


onsdag 18 maj 2011

onsdagspresent.

Nere på Järnis hängde det små söta påsar med reklam från Pressbyrån. Fin present sådär på en onsdagsförmiddag! Inne i påsen fanns tuggummi, kaffekort och kaffecheck - just det man som kaffetant vill ha! Skynda er dit så kanske ni hinner norpa en påse ni med... De är ju tjusiga att lägga små gåvor i om inte annat.

en lyckad födelsedag.

Mitt i allt tjöt (läs tystnad) har jag ju glömt bort att berätta om min finfina födelsedag som firades flera dagar i sträck! Efter en lång önskelista här på bloggen, med diverse kommentarer, vill jag slutligen förtälja att inledningen på det nya året blev med en mycket förnöjd min på mina läppar.







roligt spel - check! bedårande blommor - check! dundersnygg datorväska - check! stundande härliga konsert a ala way out west - check! ordentlig kamera - (snart) check! sol - check! picknick med vänner - check! smoothie & champinjonfyllda crépes- check! rosa bubbel - check! många skratt - check! fint brev - check! marängtårta som smälter på tungan - check!

Jag = nöjdelinöjdas. Tack!

söndag 15 maj 2011

dåliga dagar.


Ibland har man en dålig dag. Den kan komma bara sådär Från absolut ingenstans. Då man känner sig som den ensammaste i världen, den fulaste på jorden, den tråkigaste någonsin och dem sämsta av alla. Konstigt det där. Det är som om man vaknat på fel sida, fast ändå inte. Man är inte arg, man är inte gråtfärdig, man är rastlös med känner inte för att göra någonting. Det räcker inte med att det finns godis i kylskåpet, ett ljudkort en blå gitarr och mikrofon, pengar på kontot, kalaskläder i garderoben. Det räcker inte. De dagarna, då allt är grått oavsett om det regnar eller inte, krävs oväntade glada överraskningar för att vända på melodin. En middag för två med tända ljus är en sådan sak. En glädjespridare som överöser med beröm är en annan. En chef som inte rör en min även om man "trillar in" på prick i tid. En mamma som säger att hon saknar sin dotter. Det är de små tingen som gör det. Tur att man har ögon att se med, så att man märker dem.
Imorgon är en annan dag. Imorgon är en ny dag.