Här är jag. Använd mig nu.
Så känner jag ofta. Men ändå känns det många gånger som om Gud försatt mig i ett väntrum. Inte för att jag väntar på att något bättre ska komma eller ljusare tider, men som om jag ännu inte riktigt är i mitt esse - inte är på plats. Inom mig finns en strävan om att få vara på rätt plats vid rätt tid, dvs nu. Den här världen lurar i oss att vi måste göra karriär innan vi fyllt 30 för att lyckas med våra liv. Och hur mycket jag önskar att det inte vore sant, känner jag av den pressen. Klockan tickar, jag måste göra val som påverkar mitt liv, jag måste påverka, jag måste göra något. Men saken är ju den att detta är ett fenomen vi människor bedriver, det är ingenting som är skapat av Gud. Han har all tid i världen och gör bara saker när det är rätt tid. Ibland väntar Han på tillfället, men oftast väntar Han på oss. Väntar på att vi ska förstå att det räcker med att vi är dem vi är och är lyhörda när Han väl talar till oss, inte på att vi ska bli någonting. Jag tror att den vetskapen gör mig så förbluffad, att jag - trots att jag hört detta oändligt många ggr - aldrig lärt mig leva efter den. Men jag försöker. Åh vad jag försöker. Ibland går det bra. Men dagar som denna, då jag legat hemma och väntat på att bli frisk, då jag varit ensam en hel dag, då jag känner mig ynklig och bortglömd, då är det väldans svårt att hålla panikkänslorna över livet borta. Då är det jobbigt att inte känna sig använd. Nu.
Så känner jag ofta. Men ändå känns det många gånger som om Gud försatt mig i ett väntrum. Inte för att jag väntar på att något bättre ska komma eller ljusare tider, men som om jag ännu inte riktigt är i mitt esse - inte är på plats. Inom mig finns en strävan om att få vara på rätt plats vid rätt tid, dvs nu. Den här världen lurar i oss att vi måste göra karriär innan vi fyllt 30 för att lyckas med våra liv. Och hur mycket jag önskar att det inte vore sant, känner jag av den pressen. Klockan tickar, jag måste göra val som påverkar mitt liv, jag måste påverka, jag måste göra något. Men saken är ju den att detta är ett fenomen vi människor bedriver, det är ingenting som är skapat av Gud. Han har all tid i världen och gör bara saker när det är rätt tid. Ibland väntar Han på tillfället, men oftast väntar Han på oss. Väntar på att vi ska förstå att det räcker med att vi är dem vi är och är lyhörda när Han väl talar till oss, inte på att vi ska bli någonting. Jag tror att den vetskapen gör mig så förbluffad, att jag - trots att jag hört detta oändligt många ggr - aldrig lärt mig leva efter den. Men jag försöker. Åh vad jag försöker. Ibland går det bra. Men dagar som denna, då jag legat hemma och väntat på att bli frisk, då jag varit ensam en hel dag, då jag känner mig ynklig och bortglömd, då är det väldans svårt att hålla panikkänslorna över livet borta. Då är det jobbigt att inte känna sig använd. Nu.
nu när du inte skrivit nått på ett tag så kräver jag ett omdöme om borgmästar-john snarast! för oss olyckliga själar som missa't.
SvaraRadera