vårtecken

Lite vårtecken..

ett hjärta.

renborstade gator.


solen som skiner på en sur gubbe.


loppisfynd. örongodis, det ni!

städdag = befrielsedag!

Idag har jag äntligen fått städa! Jag mår inte riktigt bra när det är kaos omkring mig för det stannar inte bara där, det har en tendens att krypa in i mig på något magiskt vis. Men när det är rent och fräscht är jag lugn igen.

Före.

Min darling brukar säga att dammråttor är ett bevis på att man har njutit av livet och haft roligare saker för sig. Det ligger mycket i det. Men den här gången var det bara en påminnelse om att jag tentapluggat... Bättre saker för sig? Tja, i ett längre perspektiv. Men nu när jag väl har städat, NU ska jag ha bättre saker för mig!

Efter.

världen i uppror - jag är utanför.

I min del av världen, vaknar man upp, tittar på tv, läser tidningarna - och ändå fattar man inte riktigt vad det är som händer på en annan del av klotet. Tusentals människor är hemlösa på grund av en jätte-våg, miljontals människor och djur lider strålningsrisk och flera tusen andra människor är mitt i eldstriderna för den där mannen-vars-namna-ingen-verkar-kunna-stava-rätt:s styrkor. Och på toppen av det, finns fortfarande all prostitution, världssvält, fattigdom, regnskogsskövlande, utdöende hav - allt hemskt man kan komma på. Det tar aldrig slut. Men ändå, här uppe i mitt lilla hörn av världen, kan jag sitta och ha tentaångest, lida ensamhet, irritera mig på våren som aldrig vill komma, streama film över nätet och längta efter en iphone.

Lyckligt lottade är vi, som får bo på en plats i världen där naturkrafterna för närvarande inte är aktiva i risk för våra liv, där de som inte mår bra kan få bidrag av staten, där luften är ren och maten överflödig, där barnen tvingas gå i skolan och de flesta lever i överflöd. Trots att vi har det så grymmebra har uppe i norden, har vi ändå mage att klaga på saker som inte sker enligt våra önskemål. Jag erkänner, jag är alldeles för bra på det. Ibland verkar det som om mina ögon liksom tappat färgseendet och "grånat" ner sig.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med allt det här, mer än att skriva av mig en ständigt påminnande insikt om hur världen hänger ihop, om hur liten jag är i förhållande till resten av världen, om hur viktigt det är att komma ihåg att vi är så många fler på den här planeten än vi som bor i denna delen och att vi måste ta hand om varandra. Som student, som inte är väldigt flerspråkig, vill jag iallafall tänka och be för dem som lider för att överleva i denna stund. Det är en fis i rymden, men jag säger som en av mina arbetskamrater på mitt knäck; "va ska ja jöra?" Jaa, vad ska vi göra.. fortsätta andas, fortsätta leva.

en föreläsning i skolan.

Såhär kan det se ut på en föreläsning på universitetet. Nä, det är faktiskt inte mer speciellt än såhär. Man är lite uttråkad, det är lite långdraget och kaffemuggen finns väl till hands när man behöver kladda på något för att få tiden att gå lite snabbare..

funkreklam.

Vill man avsluta kvällen med en riktigt svängig funk-konsert och danskväll, ska man bege sig till parken då Sunday Night Live spelar. Igår med gästartist; trumpetaren Magnus Johansson. 60 spänn inträde och hejdundrans duktiga musiker! Igår kom jag till insikt att jag älskar att gå på såntdärnt', det gör mig alldeles sprudlande och glad. Mer glädje i vardagen är ju bara att tacka och ta emot!

väderoptimism - ja tack!

En klasskompis berättade om hennes avlagda löfte som hon gjorde igår: att inte påverkas negativt av vädret. Hon fick sannerligen en kämpig första dag då snökaoset bestämde sig för att återvända. Jag tänker dock hoppa på hennes avtal. Svårt, men negativitet finns det ändå tillräckligt av. Det ska bli skönt att ta en promenix i den nylagda snön!

everybody - nobody.

Somliga dagar är jag sådär inte-på-humör-alls aktig. Då spelar det ingen roll om mannen i mitt liv sitter bredvid eller om solens strålar värmer. Jo förresten, solen gör mig alltid en gnutta gladare, men låt säga att det står en skål med godis framför nyllet på mig då - vissa dagar duger inte ens det! De är såna dagar som jag bara vill krypa under täcket och sova mig bort till nästa dag, till i morgon, och hoppas att den dagen blir så mycket bättre. Härom dagen var en sån inte-på-humör dag. Då kände jag pressen från världen om att man måste va så himla bra. Enligt världen ska man kunna precis allt: du ska kunna ha en fin kamera och ta snygga foton, klä dig i seconhandfyndade (helst under hundralappen) kläder, vara snygg, spela musik - skriva musik - och spela in din egen komponerade musik och lägga upp på nätet så att alla kan lyssna, skriva fyndiga facebookuppdateringar, uppdatera duktiga blogginlägg, läsa tidningar och se på nyheter för att vara insatt om allt som händer när du väl hamnar i diskussioner, vara en hejare i köket både vad gäller matlagning - bakning - och sen ha en blogg där du kan lägga upp allting och visa världen hur bra DU är. Nu vet jag att jag tar i en smula, och att det ligger en argsint betoning i när det gäller blogginlägg (en blogg är ju inte bara ett bekräftelsetjack, jag vill bara peka på det sorgliga med att hela tiden visa upp sin bästa sida men aldrig några svagheter). Nu tänker du förmodligen att "ja men sluta blogga själv då om du nu avskyr det så mycket", eller "du är ju en lika god kålsupare du". Å ja, jag är ju det. Jag har en enorm bekräftelsebrunn som verkar behöva fyllas på ständigt, som om det var ett hål i botten på den, där all uppmuntran bara sipprade ut. Min bekräftelsebrunn står ständigt där tom och gapar, eller i bästa fall; visar upp ett skvalpande inre.

Hur har vi hamnat här? Vem har bestämt att alla kan bli bäst på allt och att det är idealet? Om alla måste bli bäst på allt för att få vara en i klubben, då vill jag inte vara med, eller rättare sagt då platsar inte jag. Jag är bra på vissa saker, men långt ifrån allt, och ja betvivlar att dessa multiexemplariska människorna existerar. Min önskan är att alla skulle få kunna vara bra på sin grej, och vara nöjd med sig själv i det, men söka efter att bli bra på andra saker i hopp om att utvecklas som människa - inte för att få mer bekräftelse från andra. Jag tror vi får hjälpa varann på traven lite. Visa att man inte måste vara perfekt när det gäller allt. Våga uppmuntra andra för deras kvalitéer, och våga se det man har och kan - istället för det man inte har. Det är fasligt svårt ibland, men nu ska jag försöka.

Igår var jag på hockeymatch, för första gången i mitt liv. Frölunda-Färjestad. Det var en hejdundrande stämning och så mycket roligare än jag nånsin kunnat föreställa mig. Sport på riktigt är ju faktiskt riktigt kul! (Tycker även jag, som inte alls är särskilt intresserad egentligen..)

Innan matchen började stod alla upp och sjöng nationalsången tillsammans. Jag tappade hakan en aning. För nationalsången och svenska flaggor känns nästan förbjudet. Det är sällan de två kombineras numera. Som om kombinationen är en styggelse. Därför tyckte jag det var fint på nåt sätt, att det går att sjunga "Du gamla du fria" och vifta med flaggor. I hela det spektaklet känner alla tillhörighet och gemenskap. Det är fint.
Frölunda vann med 4-3, men utan att vara insatt i tabellen så slog det aldrig mig att de skulle kunna förlora. Jag tänkte liksom att mitt favoritlag vinner ju när jag går och kollar. Naiviteten hos mig själv är härlig ibland tycker jag. Förmodligen är det den som många gånger ger mod till att leva. Underbart.