förväntningar - krav?

Vad har vi för förväntningar på andra, och vad har de för förväntningar på oss?
Alltför ofta får jag tillrättavisa mig själv när jag börjar poängtera och fokusera "fel" som alla andra gör, genom att se på mina egna brister. Det är alldeles för lätt att ställa krav på medmänniskor, familj, vänner. Krav som jag själv har alldeles för svårt att leva upp till. Ändå tänker jag tankarna, ställer kraven, har förväntningarna. "Jo, men visst hinner du med det"
"Det är ditt fel att vi aldrig hörs, jag hörde ju av mig sist"
"Men om jag kan på torsdag, då måste ju du också kunna på torsdag"
"Varför vill inte du, när jag vill?"
Jag förväntar mig att andra ska komma i tid, när jag själv kommer försent. Att lärarna visar mig exakt vad jag ska kunna till tentan, klasskompisarna räknar med mig fast jag aldrig komer. Att familjen alltid ska kunna träffa mig när jag kan, men inte att de ska bli ledsna för att jag inte alltid kan ses när de vill. Att vännerna ska förstå mitt späckade schema, fast jag inte kan förstå dem när de inte har tid med mig.

Det är jobbigt med krav. Samtidigt kan man vända på steken och inse att besvikelse sker för att man har en förväntan - vilken i sin tur finns för att en person är viktig. Jag vill vara viktig i min klass, för mina vänner, i min familj. Men icke ska man förglömma att med det mått vi mäter upp åt andra, mäter vi också upp åt oss själva (i omvänd ordning). Jag vill inte och kan inte bli kravlös mot min omgivning. Men jag får minsann ta mig en funderare innan jag dömer det som sker och är.