söndag 27 december 2009

Barn på flykt

Vår värld är en katastrof. Hjärtat gråter när mitt öra hör om barn som far illa, barn som har det dåligt, barn som flyr. Hur det är för dessa barn på flykt går aldrig att föreställa sig. Hu så hemskt att fly sitt hemland med sina närmaste vänner, till ett iskallt land långt borta. Långt bort från föräldrar och familj. Långt bort från att känna igen. Långt bort från hemma. Men vad gör man inte för sin egen överlevnad? Vår värld behöver mycket förbön. Det är mitt konstaterande efter att ha hört om ett gäng grabbar som flytt från Afghanistan och anlänt till Sverige i dagarna. Alla myndigheter var stängda - då tog kyrkan hand om dem. Tur var väl det. För vad handlar annars julen om, om inte att ta hand om vår nästa och sprida ljus i mörkret?
[läs artikeln här]

fredag 25 december 2009

En mössa. En pälsmössa. En vinterpälsmössa.

En pälsmössa är redigt bra att ha - då blir man både varm och glá!

[jag efterlyser dikten om pälsmössan, om nån hört den?]

måndag 21 december 2009

Mitt vackra vita vinterland!



Den årliga julgranshuggningen med vår utökade familj var i år något alldeles extra. Det var längesedan vi fick pulsa omkring i snön, istället för att bli alldeles leriga om skorna. Det var kallt. Det var vindstilla. Det var bedårande vackert. Äntligen har snön landat!

lördag 19 december 2009

Curre med musen - och alla de andra

Omtalat. Här är klippet.


Gotham-Göteborg

Imorgon bär det iväg ifrån staden som blivit mitt hem, till kallare grader - norr över. Det ska bli skönt att komma iväg och se andra sidor av vårt avlånga land, de vita sidorna, då det kommit mycket snö överallt utom hos oss. Så typiskt så det finns inte. Men tur är att NK har en mysig julskyltning i ett samarbete med Naturhistoriska Museet, och att staden på sina ställen förför med en lookalike Gotham-belysning. Och såklart favorit-kaffestället da Matteo [som jag felciterat tidigare, men här står det nu som det ska!]. So long Göteborg!

torsdag 17 december 2009

THE studentbokhandeln

En bokhandel som säljer studentlitteratur. EN. Endast EN finns kvar i storstaden på bästkusten! Är det inte sorgligt.. Var ska vi trötta studenter nu ta oss när vi inte orkar gå uppför backarna och alla trappstegen upp till Götabergsgatan, eller då boken - som vi måste ha - redan tagit slut där? För mig verkar det tveksamt att endast en kommers lyckas försörja sig på att sälja viktig litteratur. Men, i dagsläget är det så här det ser ut. We better like it. Kusarna som jobbar där är i varje fall väldans trevliga. Sånt gör att man håller humöret uppe.

Fågelmedaljongen

Jag brukar aldrig skriva om saker jag vill ha, då menar jag saker och inte händelser. Men igår i min tristess, surfade jag runt och fann en underbara accesoar som skulle kunna bli en riktig favorit och min ständiga följeslagare. Fågelmedaljongen. Den är hämtad härifrån, där det till min stora förtjusning faktiskt finns massor med söta saker som man lätt kan gå och drömma om. Påminner om favoritbutiken "FannyMichel". Jag är lite förälskad.

Bra idé - P3

Det är väl ingen av oss Götlaborgare som missat den lilla glasburken på AVENYN utanför STORAN? Där pågår "Musikhjälpen" som samlar in pengar till bättre behövande under 6 dygn. Massor med bra artister gästar och bidrar på något sätt till kakan, vilket vi "vanliga" människor också kan göra. En riktigt bra idé faktiskt.

HAHAHA!

Vänta till slutet..

Jag skämdes.. men förundrades.

Har ni någon gång känt att ni skämts så mycket å någon annans vägnar, att ni liksom bara velat åka under jorden? Så kände jag idag när jag såg Malous morgonshow på tv4. Där fanns två bloggare med och jag kände att det som tvn visade av dem där, är något de kommer skämmas över när de blivit sisådär tjugofem Jag bytte kanal..
Men jag ska villigt erkänna att jag beundrar dessa unga tjejer som, enligt en av dem på tv i morse, plockar ut stora summor pengar i månadslön - tack vare att de skriver om sina kläder som de inhandlat på diverse ställen. Hade man varit smart, eller haft samma drivkraft som dem, hade man kanske börjat på samma sätt för ett par år sedan. Men det känns som om att bloggandet ändå hör 90-talisterna till. De är de som lyckas leva på rapportering om senaste inköp och alldeles för personliga skildringar - om du frågar mig. Visst är det surt att inte ha en fet månadslön samtidigt som man pluggar, men samtidigt känner jag mig nöjd över att inte bidra till den ytligare världen. Den mumsar sig mätt på oss alla tillräckligt gott ändå.

onsdag 16 december 2009

Snällveckan fortsätter..

Snällveckan nr 2 har infunnit sig. Göteborg och mina vänner gör mitt liv så mycket enklare. Även om jag legat nedbäddad i sängen i tre dagar nu, glömmer ni inte bort mig! I måndags plingade det på dörren. Jag hoppade till och funderade på vem det kunde vara? Inte TV-licens-människorna för allt i världen, då skulle jag få en snigel på ögat.. Men icke! Det var nån vänlig själ som hade hängt en påse innehållande två apelsiner och ett krya-på-dig-kort på min dörr. Vilken värme. Igår kände jag den igen, när jag spenderade flera timmar med min papi på stan, restaurang och bästa kaffe-stället, da mateo. Idag kom den åter, när Jess stod i dörren med en after-eight ask - min favorit!
Så fort jag kommit ut ur denna sjukstuga, lovar jag - dyrt och heligt - att också bli en snällsoldat! Jag ska skicka vidare...

tisdag 15 december 2009

Sune på krigsstigen

Ni måste se detta.. :)

Feelgood-listan

När jag bodde i Jönköping umgicks jag mycket med två speciella tjejer. När vi skulle hyra film tillsammans blev det alltid problem. En gång slutade det med att vi befann oss i hyrbutiken i en och en halv timme, utan ett gemensamt förslag. Den ena tjejen var tokig i romantiska komedier, vilket resulterade i att jag blev anti. Istället ökade jag på passionen för krigsfilmer och drama. Men nu har jag ändrat uppfattning. Romantik och komedi är feelgood-filmer som verkligen kan värma hjärtat. Jag älskar't.
Förra hösten spenderade jag på Hawaii, öarnas ö. Där träffade jag en trevlig amerikan, som senare utsåg mig till tipsare för sin hemliga klubb. Klubben består av ett gäng grabbar som träffas en kväll i månaden för att se en riktig tjejfilm. Min upgift är att ge förslag på filmer. Det ni!
Här finns en lista på filmer man bara måste se! Har du inte råd att hyra alla, kolla in icefilms [funkar bäst för firefox].
Listan [inte i någon speciell ordning och med filmer som saknas!]:
Stolthet och fördom
Under the greenwood tree
Emma
The girl with the pearl earring
Casanova
Dirty Dancing
10 things I hate about you
Cayote Ugly
Step up 1+2
Bride Wars
27 Dresses
The Proposal
The wedding date
The Holliday
Pretty Woman
How to lose a guy in 10 days
Bridget Jones
The devil wears prada
Sex and the city - the movie
When Harry met Sally
Sleepless in Seatle
Notting Hill
Love Actually

Update

Detta har hänt sedans sist:har skrivit hemtenta, hällt varm glögg över datorn, städat mitt föräldrarhem, haft 40-års kalas med allt det innebär, tapa ett favoritörhänge,
sjung på liseberg med gung-kören, blivit varse om en hektisk skol-vecka innan jul, varit sjuk,
sett fyra romantiska komedier,
brutit mitt godisförbud och käkat ett lager i paradisasken. Förresten firade jag en vän som fyllde år förra veckan. Såhär såg tårtan ut.

torsdag 10 december 2009

Julspelet, för er som inte sett ett redan

Btw, ett julspel hör liksom julen till.. :)

snällveckan 2009?

Den här veckan verkar vara en snäll-vecka. Jag är alldeles överväldigad av alla snälla människor det finns ute i vårt samhälle. Det finns alltså hopp! Egoismen har inte segrat ännu. Låt mig redogöra.
I söndags skulle jag promenera hem från en kompis. Min förälskelse till kvällsmörkret är inte särskilt svärmande, vilket han visste, och envisades därför om att vi skulle prata i telefon hela vägen hem. Inte så svårt kan tyckas, men tillräckligt omtänksamt för att jag skulle känna mig säker. I Måndags hade jag tvätt-tid klockan 8. Mina ögon verkade förblindade då de aldrig uppfattade att någon bokat efter mig, så jag tog god tid på mig. Till min förskräckelse fann jag någon annan i tvättstugan när jag kom dit ett par timmer senare. Denna kvinnan var till synes och förståeligt irriterande, men inte hade hon kastat ut mina rena trasor vind för våg. Nejdå, hon hade hängt dem i fin ordning lite längre in i torkrummet och kommenterade att "vi får ju åtminstånde samsas om utrymmet". Mitt dåliga samvete tvingade mig be om ursäkt minst tio gånger och jag såg ett leende växa på hennes läppar. Hon förstod och hon förlät. på tisdagsmorgonen efter vår dunderroliga men väldigt sena operashow, fick jag som många gånger förut, springa till vagnen. Denna gången var jag inte ensam. En ung herre med cigg i munnen och rök som kom utpyrande, hade mycket god kondition - sprang ifatt mig - och höll upp dörren för mig när jag klev på. En förstående blick fick jag också, som värmde mitt stressande hjärta. Det hela upprepade sig på onsdagseftermiddagen när jag ilade för att hinna ikapp vagnen och hinna i tid till ännu en konsert. Då stod ett gäng unga grabbar, inte äldre än femton - minst - varav en av dem höll upp den krångliga vagnsdörren så att jag, med mitt yra yttre och tunga väskor, kunde kliva på i all enkelhet. TACK! Dessutom har hela veckan förföljt mig med komplimanger, kramar, kärlek, omtänksamhet från vänner, bekanta, obekanta och familj.
Antingen är detta snäll-veckan 2009, eller så finns det godhet kvar i vårt egoistiska samhälle. Jag blir iallafall varm i hjärtat. Det finns hopp om mänskligheten!

onsdag 9 december 2009

Musikal med måtta

Musikalartister i all ära, men det är nog ingen arbetsplats för mig ändå..
De är supertrevliga, snälla, snygga [åtminstånde några av dem] och så är de flirtiga - mot alla! Hur står man ut? Jag skulle få mitt hjärta krossat alldeles för många gånger. Nej, då föredrar jag en mängd andra jobb. Men visst kan det vara roligt att få göra musikal nån enstaka gång. I tre dagar nu har jag och den gungiga kören haft förmånen att få arbeta med just en musikalartist. Att ha fått sjunga på operan ser jag ändå som en dröm som gått i verklighet. Ikväll avslutar vi det hela i en gammal hederlig kyrka. Det är perfekt, allting i måttlig mängd. Kan inte bli bättre.

måndag 7 december 2009

lördag 5 december 2009

Lugn.

Något som kommer ofta i min tanke är tryggheten i vetskapen om att Gud, som skapat mig, som känner mig innan och utantill - ständigt är med mig. När jag känner mig orolig, finns det en sång som gör mig alldeles lugn.
Kristus är framför mig, bakom mig,
över mig och under mig.
Kristus är med mig, i mig, runt omkring,
Du bor i mig.
Omger hela mig.
Morgondag som natt.

Julkalendern del 5

Sugen på skidåkning? Valla? Här nere i Västkuststaden får vi nog vänta ett tag till.. Ni måste se detta. Även vana Sune-gluttare har nog glömt bort det här avsnittet!

torsdag 3 december 2009

barn[slig]humor

Min brorsdotter är exemplarisk när det gäller att representera alla barns givna humor; prutthumorn. Att man kan gå in på SVTplay och se sina favoritbarnprogram en gång till, är som en påse godis för henne. Om jag skulle hålilt mig till planen skulle ni idag fått se avsnitt 3 ur Sunes Julkalender. Men jag bedömde att det avsnittet helt enkelt inte var lika roligt, utan tänkte istället förbereda er inför kommande framtid genom att göra er vana [som om ni vore ovana] vid lite prutthumor. Alla mina miljontals läsare, kolla in det här och spola fram till speltiden 7 sekunder, vänta och njut. Våga vara barn för en stund.

Min brorsdotter skrattade så hon fick ont i magen. .

onsdag 2 december 2009

Avsnitt 2

Såhär gick det inte riktigt till när vi bakade pepparkakor hemma hos H2 härom kvällen.. men inte långt ifrån!

tisdag 1 december 2009

Julkalendern del 1

Idag är det 1a december. Det betyder julkalender. Jag älskar kalendrar. Både i papper och när det kommer till tv-program. Det var säkert då min förkärlek till serier börjar. Men jag har en favorit. Ni vet redan vilken, men jag tänkte lägga upp alla avsnitt här, i tur och ordning. Så hyser du en kärlek för Håkan-bråkan, Rudolf, Anna, Karin och SUNE - ska du tjika in varje dag. Håll till godo!

Tack till hörlurar, musik och apple!

Ett störande ljud. Men sluta då. Nån visslar. Sluta vissla. Men förstår du inte att bara folk stör sig? Sluta vissla! Alla vrider och vänder på sig i vagnen. Vem är det som visslar? Jo, vi har hört dig nu, det räcker. Ögon som himlar, suckar, någon harklar sig. Sluta vissla! Det är nästan som om att man borde säga till. Kan man med att göra det? Eller är det bättre att alla bara stör sig? Då är det väl schystare att säga till, så att den som visslar slutar skämma ut sig. Men vem är det som visslar? Idé: jag har ju i-poden i väskan. Jag plockar fram den. Jag kan lyssna på vad som helst nu. Var é han då, Rouse. Ärs, det tar för lång tid. Tänk att vem det nu än är som visslar, så fortsätter personen att vissla! Det är ju otroligt. Där. Tack Gavin Degraw! Nu kan jag äntligen ta det lugnt. Slappna av. Tack och lov att jag slipper visslingarna!
En tant kommer in i vagnen. Jag reser mig upp som i reflex. Går bakåt i vagnen. Får syn på nån som har format munnen till ett o. Är det han som visslar? Lyssnar efter ljudet. Efter visslingen. Hör det. Ja. Det är han. Men det ser ut som om det sitter nån assistent jämte honom. Aha, han har inte alla hästar hemma. Där har vi förklaringen. Vagnen verkar lugnare nu. Har alla kommit fram till samma slutsats som jag, innan mig? Tydligen. Aja, nu förstår man iallafall. Sympatiserar. Men jag behåller lurarna på. Tack apple.

söndag 29 november 2009

[pr]akt[ik]antschema

Nu har jag praktik på ett gymnasium i utkanten av den stora söderstaden. I veckan lärde vi oss aktantschemat.

Det funkar på alla sagor, berättelser, serier, filmer och till och med ditt liv. Du är subjektet, ditt mål är objektet, till din hjälp och stjälp har du hjälpmedel och motstånd. För att nå ditt mål gäller det att veta motståndet, men fokusera hjälpmedlen. Förstår du? Se till att ditt ego inte hamnar på motståndssidan, då kan det bli svårt...

En metod som kan var bra att använda när man tror sig veta vad man vill men inte har en aning om vad man har för kort på hand att spela med. Då målar man upp ett aktantschema och allting blir mycket klarare. Iallafall för stunden.

fredag 27 november 2009

Ibland blir nyheterna för tunga

Ibland blir det bara för mycket. Ibland undrar jag om tidningarna vinner eller förlorar på att berätta om alla hemskheter. Ibland vill jag bara stänga av mig själv från omvärlden och inte bry mig om någonting annat än mig själv och min omgivning. Men jag fungerar inte så.
Dagens metro frambringar många känslor i känsliga läsare. På något sätt verkar de ha tagit fasta vid ämnet våldtäckt. 12-åringar som ger sig på kvinnor och våldtar. Hur lyckas det gå så långt? När slutade barn vara barn? Och i nästa situation, där män i Kongo-Kinshasa våldfört sig på 1 miljon kvinnor och barn utan att FN ingripit, what? Hela världen verkar ju blivit knäpp. Eller är det min goda tro som lurat mig alldeles för länge?
I stunder som den i morses, längtar jag efter att Jesus skulle komma, plocka upp alla i sin famn och flyga iväg någon stans långt bort.
Du finner artiklarna här.

söndag 22 november 2009

Konst[när]

Idag har jag umgåtts med en konstnär. Konstnär. Vilket vackert ord. Det ligger något mystiskt och spännande i just det begreppet, även om säkert inte alla konstnärer är mystiska och spännande - eller?! På ett sätt känns det lite skrämmande att umgås med en konstnär. Man känner sig betraktad och nästan lite analyserad genom att finnas till, uttrycka åsikter eller bara finnas till. Men ändå är det med en förtjusning all förskräckelse infinner sig.
Inte helt oväntat trillade vi in på ämnet konst. Till en början kändes det lite jobbigt, eftersom jag inte anser mig så kunnig på ämnet. Visst har man en åsikt om vad man gillar och inte, men när man håller en diskussion om konst med en riktig konstnär, då känner man sig ganska färsk. Det gjorde iallafall jag. Men min vän kände av min obekvämlighet, vilken denne påstod vara obefogad och ställde frågan; "Kan du se?". "Jo visst kan jag det", muttrade jag för mig själv, log och tittade bort lite försynt. "Känner du saker?" kom härnäst. Vilken dum fråga tänkte jag. Jag om någon är ju en känslomänniska. Mitt alterego påminner mig om mitt känslomässiga inre varje dag - inga tveksamheter där. "Jo, det gör jag ju" kom ur min mun. "Men då har du ju visst en kunskap om konst". Tystnad. Visst, någon slags sanning fanns det ju i slutsatsen. Det är väl konstigt att man ska anse sig själv vara expert för att våga påstå att man har en åsikt om något, när man möter en expert i ämnet. Som alltid innan när jag suger på ordet "konst", kommer samma bilder upp i mitt huvud: de stora tavlorna hos mormor, såningsmannen, flickan vid brunnen, de spröda kvinnorna, Louisiana och Magritte. Det slutar alltid med Magritte. En väldigt speciell konstnär som är mest känd för sina mörka hus med klarblåa himlar i bakgrunden. Vackert, spännande och mystiskt. Men min egna favorit är den gigantiska rosen. Den har förmågan att dra fram allt vackert ur det som kommer i dess väg och fångar magnetiskt beskådarens blick. Den frambringar alla underbar känslor jag kan känna, när jag ser på den. Och den trollbinder.

Här, i en liten skala [som inte alls ger samma effekt som i verkligheten, då den är gigantisk].

onsdag 18 november 2009

Att våga

Ibland är man bra konstig. Man ber och ber till Gud om att få bli använd. Men när man väl har möjlighet att bli det - inser man det inte - och törs inte anta utmaningen. Vad är grejen med fegheten? Stundtals, som kan bli alldeles för ofta, gör den sig ett på tok för trivsamt bo inne i både själ och kropp. Då blir en utmaning alldeles för mycket. Plötsligt känns en själv liten och tunn. Vågar inte. Törs inte. Det är alldeles för svårt. Men faktum är att utmaningen aldrig är för svår. Han skulle aldrig ge mer ansvar än man klarar av.
I afton i vår tjejgrupp fick detta bli bönen. Att våga anta utmaningen när den väl kommer.

tisdag 17 november 2009

Gårdagen gjorde sig påmind

Ibland gör det förflutna sig påmint. Som idag. På väg in i affärn' såg jag ett familjärt ansikte. Jag visste att jag sett det förut, men kunde inte placera det förrän jag i chockens sekund hittade svaret någonstans inne i hjärnans arkiv. Det var en gammal klasskamrat. Genast letade jag fram information i mitt inre om denna person. Vi visste precis var vi hade varann. Även om vi inte setts på många år, kunde vi finna varandra. Det var härligt att få träffa henne, att få se att hon mår bra och lever.
Men samtidigt som detta yrväder med härliga känslor infann sig, gjorde sig även en mängd andra saker påminda. Som jag skrivit om innan, är en av de största bovarna - tiden. Det var flera årsedan nu jag slutade gymnasiet. När jag tänker på det, känns det som igår, men samtidigt vet jag att det var längesen.
Livet är över alldeles för fort. Åter igen gäller det att ta vara på varje ögonblick, varje minut, varje dag och leva. Leva fullt ut. Det känns som något jag ständigt kommer fram till. Men ack vad ofta jag behöver bli påmind.
Lev- fullt ut.

måndag 16 november 2009

och resten?

Hur kommer det sig att när allmänheten får gå och vaccinera sig så är vaccinet slut för allmänheten? På första dan'! Hur ska detta gå? Jag bara undrar...

ligga och dra sig på en måndagsmorgon

Varför är det så härligt att ligga kvar i sängen om morgnarna, och inte göra något vettigt what so ever?!
  • Det är varmt. Ute är det kallt, trots att de kommande dagarna ska bjuda på värme utöver det vanliga vid den här årstiden - vilket innebär att smittorisken gällande svinis kommer stanna av lite så det smittar mer när det är kallt.
  • Det är bekvämt. Sängen är mjuk och skön, bekväm för alla kroppsdelar. Inget knöligt, kantigt, hårt eller spetsigt. Bara soft och ledigt.
  • Man känner sig ledig. Ligger man kvar länge minskar stressen, en känsla av ledighet infinner sig. Alla dagar blir lördagar och livet känns genast så mycket lyxigare.
Många fler punkter skulle kunna tilläggas, men jag tycker ovanstående tre räcker för att hålla mig kvar i IKEA's skapelse några timmar extra om morgonen.

Innan jag går härifrån ska jag köpa biljett till den här konserten på torsdag. Du missar väl inte Sveriges gungigaste skåning?!

söndag 15 november 2009

dagens predikan

Guds första kontakt med människor sker via en rörelse. "Guds ande kom över vattnet"- som det står i första Mosebok. Niclas Piensho's predikan idag, på ämnet övernaturlighet. Han belyser många bra grejer i dagens predikan. Lyssna på den via webb-tv på www.filadelfia.nu.

torsdag 12 november 2009

avbrott

Min utbildning är så himla slapp, att jag åkte iväg till min älsklingsplats på jorden: havet. Här får ni några glimtar.

onsdag 11 november 2009

Bita mig i läppen

Besservissar kan gå mig på nerverna ibland. Även de som går min kurs. Ibland känns det som om de vill slå de svagare på nästan. Liksom visa att de är dumma. Det hela gör mig så trött.
Men jag ska bita mig i läppen och försöka tänka bort dem. Stundtals kan det dock vara så svårt, när man är en person som tar de svagares sida.. Länge leve mr Hood och alla andra sånna hjältar.

måndag 9 november 2009

Kirk and Vanilla Soul i Globen

Jag blev uppfylld. Upprymd. Lycklig. Stolt. Berörd. Och sedan grät jag.


torsdag 5 november 2009

en känsla

Ibland kan man bara känna att nej, det kommer inte alltid vara såhär. Det finns en djupare uppgift för mig, allt kommer förändras. Men för det betyder inte det att man kan sätta ord exakt på vad "det" är. Så känns det nu. Konstigt..

onsdag 4 november 2009

Update och ordbajs

Just nu går jag och längtar efter sååå många saker.. Detta har hänt sedan sist [i brist på att ha nåt vettigt att skriva...]Bingolotto med den bästaste kören, där jag träffade "idolen" och fick vara fjortis igen...


Uppskattat kreativitet på spårvagnen...


Övat inför en redig gospelmässa i Jonsered. Kom dit den 15 november vet ja. Kommer bli övernaturligt - som alltid när Gud är med i bilden.

fredag 30 oktober 2009

Just i detta nu, drabbades jag av en galen längtan efter en riktigt smaskig och onyttig mudpie...

Att vara och inte göra.

Den stora resan är nu över. Det sista avsnittet fick bli min frukost-joinare den här morgonen. Åter igen berördes jag, djupt. Allting liksom påminner om liknande mötet jag gjort med grupper människor under olika tillfällen i livet. Inte har jag mött på någon urbefolkning, men när människogrupper lever på ett sätt som bjuder in till mer gemenskap och skänker mer ro i ens tillvaro än ens egna vardag lyckas med, då blir jag väldigt inspirerad och känner mig rätt och slätt som familjerna i svt:s satsning visat i höst. "Lailai" påminde mig om något jag fått höra från olika håll och tänkt mycket på de senaste veckorna; "Mantawaierna är, medan jag gör. Jag skulle vilja vara mer, istället för att hela tiden göra". Jag vill vara en "be:er", istället för en ständig "do:er". Min övertygelse är att det är en del av den nyckel som leder till lycka. Därför har mina hemmakvällar med mig själv ökat på markant. Innan var jag rädd för att vara ensam, nu känns det skönt att få tid att bara vara hemma och "lugna ner mig". Härom kvällen bakade jag supergoda bullar. Jätteskön avkoppling. Visserligen något som man gör, men på ett helt annat sätt än jag oftast sysslar med annars.

Bara var, istället för att göra.

torsdag 29 oktober 2009

fredag 23 oktober 2009

flyktingslussen är verkligheten

Igår besökte jag en av Sveriges tre flyktingslussar. Lika självklart för gemene mang att göra någon gång i livet, precis som det borde vara för alla att någon gång prova på att jobba i hemtjänsten..
Många minnen ifrån mitt kära Bosnien sammanstrålade med beröringen mitt hjärna fick känna på i kontakten med de människor som befann sig där. Varje individ bär en egen historia. En familj utan en mamma, en annan utan en pappa, många ensamma män. Detta är verkligheten mina vänner. Var är vår värld på väg? En sak är säker; närmare. I detta rum av svett, kryddor, bara fötter, smutsiga kinder spreds en värmande kärlek människor sins emellan. En enighet. En gemenskap. Tillsammans är vi starka. United.
Tänk att få välkomna med vänlighet. Deras första intryck av Sverige. Jag blev djupt berörd. Jag kommer åka dit igen.

onsdag 21 oktober 2009

DEN STORA RESAN - You've got to see it

Asså, ni MÅSTE se denna serie. SVTs bästa satsning. Någonsin. Jag ger mig inte. Titta. Berörs. Begrunda. Uppskatta livet.

tisdag 20 oktober 2009

hjärnan fattar inte INTE

EN vän berättade något väldigt roligt idag. Vi pratade om framtiden, skola och alla vägval som man stöter på i livet så man måste fatta livsavgörande beslut. I mitt fall har jag alltid gjort det jag sagt att jag inte ska göra. Det började med att jag gick samhällsprogrammet på gymnasiet. Något jag sagt att jag aldrig skulle göra eftersom det inte var speciellt givande och fungerade endast som en fortsättning på nian. Vilket program gick jag? Samhäll. Men inriktning Samhälle kunde jag ju då rakt inte gå, det var ju bara förberedande och man blev ingenting på det! Vilken inriktning gick jag? Samhäll. Det fanns något jag inte ville göra efter studenten, det var att flytta hem och jobba. Vad gjorde jag? Flyttade hem och jobbade. Jag skulle aldrig flytta till Stockholm, jag hatade ju stan! Vad gjorde jag? Flyttade till Stockholm och fullkomligt älskade det. Jag skulle minsann ALDRIG ALDRIG ALDRIG bli lärare. Vad göra jag? Läser på lärarprogrammet.

Det roliga som min vän berättade, som jag nu ska komma fram till, vad en psykolog sagt till henne, nämligen; att vi väldigt ofta gör det vi inte vill för att hjärnan förstår inte ordet "inte". Istället uppfattar den bara att "vi [inte] vill göra något" = dvs. "vi vill göra något". "inte" faller liksom bort. Och genom att vi tänkt tanken om något "vi vill göra" så är hjärnan redan van vid tanken och den tänkta vardagen känns naturlig.

Så se upp med tankarna nästa gång du tänker att du INTE vill göra något..

måndag 19 oktober 2009

Sunes Jul

Om du vill skratta...


Blödig som få

Jag är det blödigaste person jag vet. Jag grinar till det mesta; Oprah, Lilla Huset På Prärien, 7th Heaven, Den Stora Resan, Jöbacks liv, Förlossningskliniken, Efter Tio, Sjukhuset, you name it..
Just nu var det barnmorskorna i USA i "Förlossningskliniken" som berörde. Skönt men kanske dumt avbrott i pluggandet. Det väcker många tankar. Tänk den dagen man får barn. Ojojoj...
Åter till min skrivuppgift.

söndag 18 oktober 2009

Det finns bekanta, och så finns det vänner.

Somliga människor verkar man aldrig lära känna. Det där "klicket" finns inte. Man förstår inte varann hur gärna man än skulle vilja. Samtalen kan nästan kännas krystade och påtvingade. Ingenting gemensamt finns, inget som är tillräckligt viktigt för att samtalet ska rulla på som ett rinnande vatten. Istället börjar saker i periferin bli viktiga. Man tänker på sin klädsel, hur man ser ut, upptäcker drag på sina egna händer och hittar saker i fickorna man inte visste sig ha där.
Men så finns det människor som det redan efter att man setts enstaka gånger, känns som om man känt hela sitt liv. Det finns nästan alltid saker att prata om, och när orden väl tar slut blir det ingen jobbig tystnad, utan en bekväm paus där man bara är trygga i varandras sällskap. Ingen behöver spela teater, man kan vara sig själv. Förtroende växer och det är som om man vore nakna inför varandra, utan att det är jobbigt. Det fina som formats är det som kallas vänskap. Det finns bekanta, och så finns det vänner.

lördag 17 oktober 2009

Ord har en sällsam makt

Under min gymnasietid hörde jag en predikan som hade rubriken "Ske dig som du tror". Predikanten ville få sagt att genom tro så går det faktiskt att ändra på saker. Det hela blev solklart för mig och min vän då vi kom på oss själva med att gå omkring i korridorerna, klagandes över att vi var så trötta. "Åh, jag är so trött. Jag är också så trött. Idag är jag så trött."
Ord har större makt än man tror. Genom att ändra det vi säger, kan vi förändra vår tro och därmed ändra vår vardag.
Just nu befinner jag mig i en liknande vardag och tror att det nu, efter några veckor, är dags att lägga om talet. Ordet "trött" ska inte längre få vistas i min mun, för då finns det en risk att det tar över och blir verklighet. Istället ska jag använda ordets kraft genom ord som pigg och livfull. Något att tänka på när man nästa gång talar negativt, om sig själv eller om andra. "Att tala är silver, att tiga är guld". I det ligger det en sanning.

fredag 16 oktober 2009

Regntunga skyar

Idag vaknade jag av att dropparna slog mot fönstret. Inte en enda gång har jag i år använt mina fina, blåa stövlar. Jag kommer säkert inte använda dem idag heller.. För denhär hösten har bjudit på ett så soligt väder jag bara kunnat drömma om! Åh, vilken vacker höst vi har! Jag mår så mycket bättre av sol och ljus, än av mörker och kyla.
Det är skamligt att min favoritlåt med vår allas Robyn, inte ligger uppe på Youtube. Men Alice Babs som sjunger originalet, är inte heller så dum. Stämningsfullt en duggande höstdag som denna.

torsdag 15 oktober 2009

Motivation

Mitt i all denna stress och press lever jag mitt hektiska liv. Fram tills nu har det blivit lite för mycket av det goda - för mycket göra, för lite vila. Och jag som trodde att det var omöjligt att bli trött på att göra...
Efter att ha sovit många fler timmar än vad jag snittat de senaste veckorna, känner jag mig nästintill utvilad och spenderade några timmar av eftermiddagen i det ljuvliga höstvädret ute på Saltholmen. Det var skillnad där nu från i somras; inga turister, inga badgäster - bara måsar, havet, den friska luften och lugnet. Ni som läst här ett tag, vet att havet alltid på något magiskt sätt ger mig frid.

Min vän och jag diskuterade livet. Allt som oftast har jag svårt att var ytlig när det finns en möjlighet att vara djup. Samtalsämnet berörde pengar och karriär, något som i högsta grad är aktuellt. Själv står jag i valet och kvalet att slutföra min påbörjade lärarutbildning, eller inte. Stundtals känner jag mig inspirerad och taggad, men ibland känns det för tidskrävande, för jobbigt, för olönsamt. Skulle man orka med det ett helt liv?
Vi pratade om att det finns människor som inte haft jobb på ett bra tag, och började fundera över hur de motiverar sig själva till att gå upp på morgonen? Eller hur en människa utan hem vaknar upp på en toalett, går ut i den kalla luften och lever ännu en dag. Hur orkar dessa - som många anser vara misslyckade - med sina liv? Jag som ändå kan tyckas ha de så bra när det gäller det mesta, har fortfarande svårt för att ständigt hitta motivationen. Vad är det som motiverar dem?

Jag tror att vi behöver förstå att vi, varje individ i sig själv, är viktig. Att människovärdet och livets värde står högre än vad vi arbetar med eller hur mycket pengar vi har. Man lever bara en gång, därför blir livet det dyrbaraste man har. Kärleken runt omkring genom vänner och/eller familj, naturen, intressen - det är DET som är det viktiga, inte hur andra människor bedömer en. Det som är viktigt för mig, är oviktigt för dig - som istället har något annat som är viktigt. Nu menar jag inte att det är dåligt att ha ett jobb där man tjänar bra med pengar eller när man gör karriär, men jag är övertygad om att det är individer som gör jorden - inte sysselsättningen.

Allt detta gjorde mig åter igen lugn då jag ytterligare en gång insåg att jag vill göra en skillnad för den lilla människan. Inte få allas blickar på mig för att jag har mycket pengar. Ett uns av motivation fann åter sin plats i mitt hjärtas mitt.

En liten rättelse...

Då jag både blivit uppringd av oroliga vänner och fått tröstande kommentarer vill jag bara förtydliga det som verkat lite oklart; jag var inte med i branden ute på Hisingen, däremot var en kompis till mig det. Det är hennes kortfattade, mirakulösa berättelse som jag citerat här på bloggen. Allt för att göra oss påminda om hur livet kort kan släckas ned och att vi därför bör vara tacksamma för att vi får leva. Ett HURRA för LIVET!
Tack för alla era kommentarer på alla inlägg! Det värmer i hjärtat när man läser att någon annan faktiskt läst mina tankar och reflekterat för en stund. Då fyller bloggen sitt syfte. Kommentera mera [hemskt gärna, om ni har tid/ork/lust/viljan] och jag ska bli bättre på att svara. Skulle ni lämna er mail, lovar jag att ge ett personligt svar. Det är så spännande att se att någon tar sig tid för att läsa här. Bubbelgrubbel, det är vad vi gör tillsammans. Något som alla gör. Grubblar. Och det är om det som jag - bubblar...

onsdag 14 oktober 2009

Finfina vänner

Jag är fullständigt omgiven av goda vänner och blir alldeles förstummad när jag tänker på det. Lollo är en av dem. Idag sparkade hon mig i baken när hon mailade över en ny bloggbild. "Nu är det dags. Denhär bilden är alldeles för snygg för att inte komma till användning. /L"
Jag har det alldeles för bra. Mina vänner är oersättliga.
Layoutgurun har förresten en egen blogg och hemsida här. Check it out!

Dåtid möter nutid

"Man kan säga att det var mitt första disco. Jag var fjorton år och hade inte ens talat om för min mamma att jag skulle dit. Hon trodde att jag var hemma hos en komis. Vi kom dit ganska sent, ungefär tjugo minuter innan det hände. Jackorna tog vi av oss direkt, för vi tyckte det var så varmt när vi kom in. Men det var ju inte så konstigt eftersom det var så mycket folk där. Vi tänkte aldrig att det kunder bero på något annat. Jag och mina kompisar dansade, samtidigt som vi kände att det bara blev varmare och varmare. Efter ett tag sade diskjockeyn i mikrofonen att det brann. Alla började röra sig mot utgången, men tänkte nog inte att det var någon stor fara. Man är ju liksom van vid falska brandlarm på skolan om man säger så! Men vi gick nedåt i trappan och var nästan ute när jag kom på att jag glömt ta med mig min jacka. Så jag gick tillbaka in för att hämta den. När jag kom upp igen märkte man att det var otroligt varmt och liksom nästan lite svårt att andas. Någon gång då såg jag diskjockeyn öppna dörren till det andra trapphuset, alltså den som var på motsatta sida, mitt emot ingången. Han ryggade snabbt tillbaka då stora eldsvågor bara vällde ut genom dörren och försökte stänga den igen. Då förstod alla att det var på riktigt och började få bråttom och ville liksom komma ut. Strax därefter gick lamporna och det blev mörkt. Då kunde man se den svarta röken ringla sig uppe i taket. Då kände jag och alla andra att hallå, vi måste ut nu! Och alla trängde sig fram till dörren. Men eftersom vi var så många där inne och alla ville ut samtidigt, började folk ramla över varandra och det blev liksom en stor hög av människor mitt i gången. Jag ramlade också, men lyckades ta mig upp på något konstigt sätt. Jag minns inte alls hur faktiskt. Hur som helst hörde jag att en ruta i lokalen krossades och tänkte att jag måste ta mig till den. Det var inte så svårt att hitta den, för man kände att det var frisk luft som strömmade in och liksom drogs dit på ett sätt eftersom det blev så lätt att andas. Så jag klättrade på något sätt upp till fönstret, satte mig där och andades. Men sedan blev trycket bakifrån från andra så starkt, att jag hoppade. Två våningar ner. Sedan fick jag spendera natten på sjukhus och har gjort flera operationer för vristerna. Idag mår jag bra, eller så, men då var jag stressad så fort jag kände lukten av rök eller hörde brandlarmet. Vi hade många brakuratorer och så som tog hand om oss. Men det är klart att det är sorgligt när man tänker på allt. Jag förlorade ingen nära vän, men jag kände några från skolan som gick bort. Men 63 personer dog. De hade ju tagit in alldeles för mycket folk i den lilla lokalen."



[bilden är lånad ifrån denhär sidan]

Själv minns jag tydligt hur jag satt framför tv:n hemma i mormors hus och såg nyheterna om allting. Jag kunder inte riktigt förstå allt som hänt, men därefter tjikade jag alltid efter nödutgångarna när jag gick på disco. Jag kollade efter att de inte var blockerade, om de varit ute på Hissingen. Då kunde jag aldrig ana att ca 11 år senare skulle träffa någon som varit där - just den natten då diskoteksbranden bröt ut. Jag är så tacksam att jag lever, och samtidigt så fascinerad över hur livspusslet läggs samman och binder ihop allt - dag för dag, bit för bit.

Här kan du läsa kortfattad fakta om branden.

fredag 9 oktober 2009

Man står och stampar

Ibland känns det som om man bra står och stampar. Som om livet ligger där framme någonstans, att man är påväg - ibland knappt börjat - men att det verkar som om man aldrig kommer fram. Man fastnar. Tankarna springer iväg, eller så sitter de fast. Fast på samma ställe. Beslut är svåra att fatta och man kommer ingenstans.
Man står och stampar.
Att leva i nuet tycks barnsligt. Framtidens osäkerhet gör sig påmind och oroar. Världen påverkar. Vem, vad, var? Men nej, frukta ej!
Man står och stampar.
Lär sig njuta. Trivs. Gör alldeles för mycket. Tänker på allt man inte har. Gräset tycks grönare på andra sidan.
Man står och stampar.
Mitt i det djupaste träsk finns en trädrot som fångar upp mig.


måndag 5 oktober 2009

Spontanitet är nyckeln

Tidigare var mitt liv upprutat i ett väl planerat schema. Min agenda var en del av mig. Vi var nära bundisar. När jag träffade folk som inte upplevde en kalender som något viktigt, hade jag väldigt svårt att förstå dem. Det finns till och med dem som aldrig ägt en kalender. Sådana människor gjorde mig nervös och de kändes oberäkneliga En gång köpte jag en kalender till en gammal pojkvän, med tanken att han behövde lite struktur i sitt liv - trodde jag.
Förra hösten märkte jag att det var jag själv som behövde lära mig att inte vara så bunden. Att inte leva mitt liv efter en massa inbokade möten. Då hamnar man lätt i ett mönster som talar om för en att alltid se fram emot saker och aldrig leva i nuet [vilken jag poängterade vikten i, igår]. Jag levde på ett ställe där jag inte behövde planera upp mitt liv, eftersom det redan var bestämt vad jag skulle göra under dagarna en tid framöver. För mig blev det en räddning. Äntligen var jag inte bunden till planering och bestämmelser om framtiden, jag tvingades njuta av nuet och lärde mig älska spontanitet!
I afton träffades jag och några vänner över god kvällsmat, skratt och bön. Det planerades igår. Hade jag bestämt något annat för ett par dagar sedan, hade det aldrig blivit av.
Så, för att kunna njuta av nuet och inte bara längta efter framtiden, är det viktigt med spontanitet och ta till vara på tillfällen som helt plötsligt bara infinner sig och erbjuder något spännande.

söndag 4 oktober 2009

stunden som är - det är LIVET

Vi vet vad någonting är, genom att veta vad det inte är. Vi kan identifiera känslan av att vara glad, genom att vi vet vad det innebär att vara ledsen. Skulle vi inte veta hur det är att vara ledsen, skulle vi heller aldrig kunna uppleva hur det är att vara glad. Livet är sannerligen ingen dans på rosor. Det är inte svart eller vitt. Helt naket, avklätt, i sig självt - är det alldeles grått, i en makalös skala.

När det känns, skratt eller gråt, glädje eller sorg, då vet vi att DET finns. Livet. Då är vi mitt uppe i det. Då är det - DET. Då vet vi att vi lever. Det är äkta och sant. Det handlar inte om att rusa i förväg och drömma sig fram till en mystisk framtid. Hemligheten är att våga stanna upp. Våga njuta av det som ÄR, det som finns NU, våga VARA.

Tänk om man vågar njuta av de små stunderna. Tänk om man lyckas se glädjen i sorgen, hoppet i hopplösheten. Tänk om man vågar - LEVA.

Det är stunderna som är, som är livet.

Slottiga Söndag


Min söndag har spenderats med en del av min stora härliga familj. Vi har besökt ett strålande vackert ställe utanför den Stora Västkuststaden. Underbart. Jag fick leka prinsessa och drömma mig bort till längtan efter friare på vita hästar, fina middagar, tända ljus och en bal på slottet i flygelrummet. L-o-v-e-l-y.

Jag vill också passa på att ge er ett dundertips för alla som är som jag - grinar till Oprah - de "Den stora resan" på svtplay. Ibland önskar jag att jag finge leva deras liv. Ingen stress. Starkt självförtroende. God gemenskap. Vilken saga. Reality mina vänner. Reality.

torsdag 1 oktober 2009

mobil-fascination


Jag är fascinerad över den fantastiska kvalité som min mobilkamera kan producera. Denhär bilden ser väldigt vårig ut, men den är faktiskt ifrån Hisingen igår. Min svägerskas ynkliga men ack så mysiga trädgård.

onsdag 30 september 2009

Tid

Vad gör man av sin tid egentligen?
Var i hela tiden tar den vägen hela tiden?

tisdag 29 september 2009

Efterlyst

Denhär sitter i busskuren utanför mig. Skrämmande. Vad har hänt med en person som saknas? Vet inte om jag vill veta. Men det sätter väldigt många läskiga tankar i rullning.. Någon som känner igen eller vet nåt?

måndag 28 september 2009

Bingolotto

TV-debuten har kommit. Bästaste kören gjorde en stark och gungande insats i det 700:e programmet av Bingolotto. Håll koll på kalendern för vi återkommer! Men här får ni som inte satt bänkade i lördags - en ny chans..

Tankar

Havet. En snabbvisit som fick mig att bli fridfull och eftertänksam Precis som vanligt. Känslan av att komma hem. Sommarens tre månader känns dock långt borta. Nu lever ett helt annat liv. Vardagen, livet, vänner. Mitt hjärta saknar friden och stundom ensamheten som är tvåsamhet med Skaparen. Mitt hjärta längtar efter tvåsamheten med en allra bästa vän. Så går tankarna i dagens livsbubbla.

tisdag 22 september 2009

Gruppsykologi

I olika sammansättningar av grupper intar man olika platser. I vissa har man en större plats, tar mer plats, medan man i andra knappt syns, tar mindre plats, känner inget behov av att ta plats. Hur kommer det sig att vissa ALLTID lyckas ta den största platsen, från sammanhang till sammanhang? Vissa som aldrig kan låta någon annan få ta lite mer plats än en själv.
Jag har analyserat mig själv lite de senaste veckorna och hur mycket plats jag tar i olika grupper. Ibland kan jag skämmas lite när jag tänker över allt. Jag är just den där som suger ur all luft ur ett rum, men också den som verkar tystlåten och eftertänksam och bara väljer väl valda ord. På något sätt spelar man olika roller. Stundtals är det utvecklande, ibland är det plågsamt. Hur som helst kan det vara gott att tänka över hur det kan vara, vilken syn jag har på andra i min grupp och vilken bild de kan tänkas ha av mig.
"Att tala är silver, att tiga är guld.".
Tänkvärt.

söndag 20 september 2009

Vad hände med att bara sitta och prata?

Nu befinner jag mig vid den stora sjön, hemma hos brorsan och hans familj. Underbart. Mysigt. Mycket kärlek. Igår struntade vi i dumburken och programmet som vi alla såg fram emot och satt istället kvar vid middagsbordet och bara umgicks. Det var så bra! Lilltjejen övade på att skriva och läsa genom att skriva brev som vi svarade på. Lillkillen ritade fina teckningar. Båda lyckliga och nöjda över den tillfredsställda socker-nivån. Alla tillfredsställda av den lugna, varma och mysiga stämningen.

Hur kommer det sig att det finns familjer som sällan eller aldrig sitter ner och äter tillsammans längre? Var tar då familjekänslan vägen? Hur involverade är alla då egenligen i varandras liv? Hur väl känner vi vår familj?

Min vana är att mat+familj=sant. Så har vi alltid gjort hemma. Då får man möjlighet att umgås, diskutera, utvecklas och framförallt lära känna varandra. Jag älskart'. Jag älskar att vara med min stora familj. Låt oss återinföra familjemiddagar och ta tillbaka något av det som var bättre förr!

fredag 18 september 2009

energi-tips!

Denna låten som numera är min absolut, går som tuggummi i lurarna - STÄNDIGT. Den gör mig glad, lycklig, sprudlande, energifylld, strålande, varm, på gång, pigg, tacksam, i gasen, trygg, bubblande, skrattig, fnissig, vaken, sugen på livet, sugen på att sjunga, sugen på att leva och berätta om Gud för andra!
Låt dig smittas av du också.

tisdag 15 september 2009

Pessimistisk glasögonkvinna

Datoriseringen tar kål på mig. Det är så tråkigt att inse att man suttit framför datorn i en och en halv timma och bara gjort tråkiga saker: betalat räkningar, anmält sig till högskoleprovet, betalat fler räkningar, skickat in grejer till csn, mailat människor, antecknat viktiga datum bla bla bla... Dessutom for tv-dosan i golvet och gick i bitar. Rackarns!!!

Mitt i all denna tristess och klagan tänkte jag bidra med lite ego-influens genom att visa en bild på mig i mina nya glajjer. Synen är en rätt töntig tjej, men det är så skönt att få synen tillbaka [ni ser väl glädjen?!]. Håll till godo!

söndag 13 september 2009

Om dethär med vänner och olika åsikter

I helgen har jag träffat en underbar vän. Vi har vuxit upp tillsammans och delat väldigt mycket genom åren. Gemensamma vänner, gudstjänster, platser och framför allt åsikter. Det mesta vi tyckte, tyckte vi tillsammans. Med årens lopp har just de utvecklats åt lite olika håll. Våra olika liv efter gymnasiet har gett oss olika erfarenheter och därmed olika sätt att se på saker och ting. Till en början tyckte jag det hela var mycket tråkigt, ja nästan jobbigt. Och jag fick känslan av att hon kände samma sak. Men ju mer jag blivit van vid att det är såhär det är, att vi inte alltid delar samma åsikt, har jag börjat inse att det på ett sätt ger mycket större visdom än om vi skulle fortsätta att alltid tycka lika om allt.
Det enda jag tycker är viktigt i allt detta, är att man har en förklaring till varför man tycker som man gör. Anledningen måste inte vara komplicerad, men man bör ändå veta varför man har en åsikt, annars är den lika ombytlig som vinden.Väldigt ofta, har jag märkt, blir jag allt mer osäker på varför jag tycker som jag gör. Hela tiden förändras och utvecklas jag, och lika så mina åsikter. Men jag tycker inte alls att det är konstigt, snarare helt naturligt och enligt konstens alla regler. Det är väl ändå härligt att vi har åsiktsfrihet och tankefrihet i vårt land!

Magiskt tänkande

När jag var liten och promenerade hem från skolan utmed jägaregatan, som var lång, rak och tråkig - brukade jag försöka sysselsätta mig på något sätt för att få de tjugo minuterna att gå lite fortare. Ibland tänkte jag, att när en bil kom körandes, var jag tvungen att hinna förbi den där bruna brevlådan en bit bort, INNAN bilen körde om mig - annars skulle något hända mig. Vissa dagar tillät jag mig själv att springa till den där brevlådan, stolpen eller busken, men andra dagar var jag tvungen att gå - raskt - för att hinna fram i tid. Allt som oftast hann jag innan bilen körde om mig, men det hände att jag inte gjorde det. Då försökte jag tänka bort hela utmaningen i mitt huvud och låtsas om som att tanken aldrig hade kommit till mig.
På liknande sätt kan jag tänka när jag sätter på mig mina ringar om morgnarna. Jag har alltid två, en på varje hand. Den ena har två bokstäver instansade. När det gäller dethär tänkandet och ringen, är dilemmat att få på sig ringen på "rätt håll", med bokstäverna vända så att de går att läsa - annars kommer jag aldrig bli gift. Men det är samma visa i de situationerna - ibland hamnar den på ena hållet och ibland på det andra.
Detta sättet att tänka kallas "Magiskt tänkande" fick jag lära mig av en blivande socionom idag. Det är ganska fascinerande att man som barn innehar en egenskap, ett handlande, som vuxna tagit fasta på, utrett och namngivit.
Numera tror jag inte riktigt på dethär sättet att hantera situationer - även om "tvångstankarna" på ett sätt fortfarande finns kvar. Hur som helst är namnet på begreppet fantastiskt. Magiskt tänkande. Det låter dock mycket bättre än vad det är.

torsdag 10 september 2009

Främlingsvänlighet


7eleven, Vasaplatsen, 10:54. Även Göteborgsområdet med omnejd, har givmilda själar [de utgav sig vara från Alingsås]. Äpplen med en "hej"-vimpel på. Mysigt. Trevligt. Snällt. Omtänksamt. NG-inspirerat. Påminner om när vi satte upp klubbor med bibelord på varenda skåp på gymnasiet. Minst 1200 st. Me like. Det får en att tänka till lite. Främlingsvänlighet är en bra grej.

söndag 6 september 2009

Det finns godbitar i kyrkträsket

Hur hittar man rätt i församlingsträsket en stor stad erbjuder?
Svårt. Till en början går man på första intrycket, känslan, den upplevda Gudsnärvaron, kanske predikan. Sedan lyssnar man på goda vänners råd, eller både och samtidigt. Därefter börjar man analysera och resonera hurvida den ena är bättre än den andra eller den andra slår den ena. Då blir det hela genast mycket klurigare. En god vän uppmanade mig mitt i denna röran om att "sluta leta efter den perfekta församlingen, för när du väl börjar gå dit - är den inte perfekt längre". Så sant.
Idag blev jag så besviken för att ingen ville gå med mig på gudstjänst i den kyrka jag längtat efter att gå till - hela sommaren. Istället fick jag känna mig övertalad av invitationen en annan nyfunnen vän gav mig igår, till en kyrka som har gudstjänst lite senare om söndagarna. Ganska smart faktiskt. Trötta unga vuxna kan sova ut - men ändå hinna med kyrkan. Alldeles för sent enligt min mening, jag hade ju varit vaken jättelänge och började slumra till. Men jag följde med, då jag till råga på allt, bor nästan granne med byggnaden. Och där, möttes jag av en alldeles fantastisk Gud, genom ljuvlig och hjärtlig lovsång och visa ord. Jag är helt säker på att Gud planerat det hela. Han vet alltid vad som är bäst. Och detta var verkligen bäst, helt vad jag behövde.
Därefter mötte jag Honom igen, åter igen genom musik, bara i en lite annorlunda tappning. Lyssna själv vet jag. Jaerv är jätteduktiga och riktigt bra. Inte bara hjärtat gungade, även mina trötta fiolfingrar fick sig en sväng om.
Kyrkträsket finns fortfarande, men nu har jag iallafall blivit introducerad till några godbitar som jag tidigare missat.

lördag 5 september 2009

Lördagskväll.

En lördagskväll kan inte sluta bättre än att man tar följe med en god vän som vågar dela med sig av livet, på en höstlig gata nedåt järnets torg i den små-stora staden. Tusen hjärtligt tack för inbjudan till musikprogrammet också. Äntligen får jag vara med och lyssna! Som jag har väntat..
I lägenheten bredvid har ungdomarna fest. Musiken bolmar in genom väggen. James Morrison sjunger ut genom datorns högtalar. Lägenheten är bebodd och gemytlig. Lakanen rena och hårda. Sömnen smyger sig på. John Blund har åter igen förvandlat.
Allting sådär en vanlig lördagskväll i Mia Maria Magdalenas liv.

Bli med bebis.

Idag skulle jag kunna bli med bebis. Nu tänker jag inte bara på själva "processen" - även om jag kan förstå att det blir ett och annat fnisser från er som läser [ni är ju lika många som handens fingrar, men ack så viktiga i mitt liv!] - utan på hur fantastiskt det är att ha ett litet underverk som ligger på golvet och jollrar. Det är något som gör mig riktigt lycklig. Bebis-joller. Tur är väl det att jag är minsting i familjen. Brorsorna skaffar barn som på löpande band, vilket innebär att det ALLTID finns en bebis att mysa med. Underbart är också när de små sötisarna ska försöka pussas. Då möts man av en vidöppen mun som läcker lite dreggel. Strålande. Jag vet inte om det är mina moderskänslor inom mig som spökar, åldern, kanske någon konstig sjukdom. Men det måste väl finnas fler 23åringar som känner såhär? Vad tacksam jag skulle bli om jag fick höra lite mer om någon annans bebisdrömmar.
Ikväll skulle jag iallafall kunna tänka mig att bli med bebis. Ja, så är det. Ikväll kan jag verkligen tänka mig det. Rackarns mycket.

fredag 4 september 2009

Nya vanor kan vara lätt som en plätt

Människan vänjer sig lätt vid nya vanor. Stundtals alldeles för lätt. Men ibland är det en god egenskap att vänja sig fort vid något nytt. Inatt blir min andra natt i Majorna. Området jag länge bara kunnat drömma om, har nu blivit mina hoods. Ingen buss, bara vagn. Inte sydöst, bara sydväst. Det är bra konstigt egentligen. Plötsligt har jag ett helt nytt hem. Nästan allt är klappat och klart, det är bara detaljerna som fattas. Men stommen gör liksom att jag vet att det är JAG som bor här, att jag känner mig hemma. Komiskt nog ser även våningen ut som i Kalla bäcken. Det är bara ljuden som är annorlunda. Det är de som jag just nu försöker lära känna. Och det är en spännande presentation må jag säga. Speciellt när man ligger i sängen och ska till att sova. Men, då är det rackarns bra att man tillhör det mänskliga släktet, som har så lätt för att anpassa sig till nya vanor.

torsdag 3 september 2009

1.

Första natten. Vagnen åker utanför. Det står grejer överallt. Sängen är nybäddad. Svt Play. Nu ska jag sova gott.

söndag 30 augusti 2009

Man blir aldrig för gammal för andakt.

Denna helg har jag spenderat med mina underbart goa vänner i Göteborgs bästa gospelkör, Solid Gospel. Vi har sjungit, skrattat, flamsat, promenerat och bara umgåtts Det har varit jättehärligt.
Innan vi for var jag ett uns orolig över hur denna vuxna-kör-kyrko-lägerhelg skulle te sig, men jag måste säga att det var över förväntningarna. Jag är inte uppvuxen i en frikyrklig familj, men var gång man var iväg på något läger-aktigt när man var yngre, var det alltid samma visa; Aktiviteter, mat, aktiviteter, mat, aktiviteter, mat, andakt, flams-tid, läggtid. Aktiviteter och mattiderna var alltid självklara. Flamstiden var olika från gång till gång; ibland var man med, ibland kände man sig på tok för gammal och längtade till lägg-tiden. Andaktstiden kunde också variera, men kändes alltid som ett “måste-ha-med“, i alla fall från ledarnas sida. De äldre deltagarna försökte alltid hålla det seriöst, medan de yngre triggade varandra till okoncentration, även om de innerst inne tyckte det var en mycket intressant stund.
I en kör som inte är bunden till en kyrka, finns det många olika individer med många olika uppfattningar. I andakten fick det yttra sig på det personliga planet. MEN, inget behövde diskuteras, ingen behövde fnissa åt någon annan, ingen var tvingad att känna sig obekväm genom att medverka eller yttra sig. I detta andrum fanns plats för eftertanke och reflektion för varje individ, med ömsesidig respekt för varandra. Det fick det hela att kännas som en av de bästa andakter jag varit med om. Det handlade inte om att vi tillsammans skulle göra en resa. Det handlade bara om individen och dess eget hjärterum, med plats för Gud. Att sitta ner, samla tankarna - utan att behöva förklara sig eller stå upp för sitt handlande - var ett riktigt bra sätt att samlas till en Guds-stund på. Det är en tjusning med ungdomar som samlas för att dra sig närmare Gud. Det är nästan en större tjusning med vuxna individer som försöker sig på samma sak. Vuxenlivet med Gud känns annorlunda än när man var yngre. Men andakt är sannerligen något man aldrig blir för gammal för.

onsdag 26 augusti 2009

Höstliv nalkas

Livet börjar bli hektiskt igen. Höstens enté kommer med schema, uppbokad kalender och den sociala hetsen. Det är så mycket som ska hinnas med innan det är dags att plocka upp mitt gamla liv ur kartongerna igen. Någonstans inom mig skriker jag och får ett uns av ångest när jag tänker på att leva kalenderliv igen. Det känns som en evighet sist. Det var det jag såg fram emot att slippa när jag for till andra sidan jorden förra hösten. Det var det jag slapp. Nu är det dags igen. Men jag ska lova mig själv att inte vara rädd för egna hemmakvällar, då man kan skapa musik och följa serier. Inte ta på mig för många måsten. Lära mig att säga nej - utan att vara rädd för att gå miste om några sociala timmar. Man måste inte vara med på allt. Jag ska lära mig att finna en balans. Att göra det jag vill göra. Ta stegen i den riktning som jag vill gå.
Oj vad pessimistiskt allt lät. Det finns en annan sida på alltihopa också. Den lyckliga sidan om längtan att få komma tillbaka till den fantastiska staden på västkusten där mina kära vänner bor, lillsyrran som flyttat ner och kunskapens centrum. Jag ser fram emot denhär hösten. Till max. Om en vecka har jag förberett allt som går. Då är jag redo.

söndag 23 augusti 2009

Fram ur vråna...

Mitt hem är min borg. Ett hem säger mycket om en person. När jag kommer hem till någon, skulle jag egentligen vilja smyga omkring och tjika igenom alla detaljer som finns i vråna. Snart bygger jag mig ett nytt hem. Igen. Ännu en gång ska jag göra allt för att trivas, för att få till mitt lilla krypin. Många saker ska tas med. För stunden infinner jag mig i flickrummet igen. Här har många drömmar, funderingar, låtar, skratt, tårar, böner - blivit till. Ni ska få se lite av detaljerna som finns i vråna.


[tv] pappas gamla leksakshäst trivs bra ihop med mormors kobra
[th] älsklingslampan som gör verklighet till dröm

[ovan]en bit av den arabiska mattan
[nedan] de förtjusande kvinno-tavlorna
[tv] idolbilderna tagna av proffset Jan Töve
[th] guldsängen
[tv] spegeln jag snickrade ihop själv. fin va?!
[th] kattfoten på glasbordet [bakgrunden: kinesiska tofflor, en vänskaps present]