Använd. Nu.

Här är jag. Använd mig nu.
Så känner jag ofta. Men ändå känns det många gånger som om Gud försatt mig i ett väntrum. Inte för att jag väntar på att något bättre ska komma eller ljusare tider, men som om jag ännu inte riktigt är i mitt esse - inte är på plats. Inom mig finns en strävan om att få vara på rätt plats vid rätt tid, dvs nu. Den här världen lurar i oss att vi måste göra karriär innan vi fyllt 30 för att lyckas med våra liv. Och hur mycket jag önskar att det inte vore sant, känner jag av den pressen. Klockan tickar, jag måste göra val som påverkar mitt liv, jag måste påverka, jag måste göra något. Men saken är ju den att detta är ett fenomen vi människor bedriver, det är ingenting som är skapat av Gud. Han har all tid i världen och gör bara saker när det är rätt tid. Ibland väntar Han på tillfället, men oftast väntar Han på oss. Väntar på att vi ska förstå att det räcker med att vi är dem vi är och är lyhörda när Han väl talar till oss, inte på att vi ska bli någonting. Jag tror att den vetskapen gör mig så förbluffad, att jag - trots att jag hört detta oändligt många ggr - aldrig lärt mig leva efter den. Men jag försöker. Åh vad jag försöker. Ibland går det bra. Men dagar som denna, då jag legat hemma och väntat på att bli frisk, då jag varit ensam en hel dag, då jag känner mig ynklig och bortglömd, då är det väldans svårt att hålla panikkänslorna över livet borta. Då är det jobbigt att inte känna sig använd. Nu.

a tribute to my friends

Idag bestämde sig staden för att bjuda på den första riktigt ljumma vårkvällen. Det var på tiden.
Men nog har den bjudit på många varma kvällar so far detta 2010 i form av ljuvliga vänner och underbart umgänge. Mina fantastiska vänner är något utöver det vanliga. De får mig att orka kliva upp på morgonen trots att spegelbilden säger nej, de får mig att tro på mig själv när jag fallit så djupt så djupt, de ger mig hoppet tillbaks när jag fumlar i kolsvart mörker. Jag tackar ödmjukast till Gud allsmäktig för Hans godhet emot mig.

Vänner, utan er vore livet en kall och mörk avgrund under mina fötters fäste, med er är det en dans genom ängande fruktträdgårdar.

våga lita på Gud.

I afton har vi haft cellgrupp. "Säljgrupp?" utbrast min svägerska när jag berättade för henne första gången. "Vad säljer ni där?". "Nej, cellgrupp" poängterade jag. En liten skara nära vänner som ses regelbundet och pratar om livets stora frågor; tro, hopp och kärlek. Ja, det är faktiskt summa summarum av det vi diskuterar. Vi ser det som ett tillfälle att få skämma bort oss själva lite extra varje vecka, att vi ger oss tid till att samtala om livet - på en utsatt tid. Alla som tar sig tid och lyssna på förklaringen tycker att det låter som världens bästa påfund. Jag kan inte annat än att instämma.

Den här terminen har vi läst ur en - inom frikyrkan - omtalad bok "Leva med mål och mening" av Rick Warren. Vi läser ett kapitel och reflekterar och pratar sedan om alla tankar som väckts. Det är riktigt bra. Man kommer och tänka på en massa saker och olika saker fastnar hos olika individer. Det är mest spännande, och det finns alltid något att få ut av det.
Ikväll var en del av innehållet om att våga lita på Gud - i alla situationer. Han har en plan, som med all säkerhet inte ser ut exakt så som man själv kan föreställa sig, men det finns en plan - no need to worry. Det belystes för mig idag. När Noa byggde arken, i en tid som sträckte sig över 120 år, var han tvungen att lite på Gud. Han hade aldrig tidigare upplevt ett skyfall och bodde alldeles för långt ifrån havet för att någonsin sett det. Vad skulle han med en båt till? Men han litade på det Gud hade anförtrott åt honom, var trofast och byggde en ark. Det vore konstigt om han aldrig tvivlat på att Gud var med honom - 120 år är en lååååååååååång tid! Men ändå fortsatte han att bygga. Han slutade inte förrän han hade byggt färdigt.

Hur mycket litar på Gud? För egen del har jag svårt att kasta mig utför livets klippa, jag vill veta att det finns en lina som fångar upp mig, och jag tror alltid att det blir säkrast om jag införskaffar den själv. Men Gud vill inte att vi löser allt på egen hand, Han vill ha vår tillit, vårt förtroende, att vi räknar med Honom. Ojoj vilken utmaning. Räkna med Gud. Han har KOLL och KONTROLL.

Tack förresten för alla reflekterande kommentarer! Jag blir lika glad varje gång över att någon fått sig en funderare, grubblat vidare på mina grubblerier Då känner jag att den här bloggen fyller sitt syfte; ger någon annan en tankeställare. Tusen hjärtligt tack.

en tid i staden

Vilken härlig känsla det är att promenera från ställe till ställe, andas in en ljummen vårluft, känna stadens doft och njuta av att det är MIN stad jag spatserar i. Det är här jag frodas, lever vardag, fascineras och har mitt hem. Men det har inte alltid varit lika glädjefyllt. Jag skulle vilja påstå, med ganska goda referenser enligt mig själv, att det tar ungefär ett år innan man känner att man är en del av en ny stad. De första veckorna är lek och äventyr, men blir snart en oglamorös vardag när nästa dag är väldigt lik den förgående. I samma stund infaller sig ett tvivel om vilket sammanhang man tillhör, vilka nya vänner som räknar med en och vilka av ens gamla vänner som inte glömt bort en. Det är den värsta tiden. För att spä på ytterligare kommer den tomma känslan av ensamhet, efter att man haft intensivt umgänge med familj eller vänner på annan ort, och kommer hem till en tom lägenhet - för att upptäcka att det inte är någon där och väntar. När ett år har gått kan ensamhetskänslan fortfarande komma på besök och riva upp gamla sår, men den är bara en tillfällig gäst som snart ger sig av igen. Det är viktigt att stå ut, att låta tiden gå. Det är nog livets stora ironi; allt blir till det bättre om man bara ger det lite tid - fast tid är det dyrbaraste vi har.

Kärlekslåtar som livsuppgift?

Tänk om det är så att somligas livsuppgift är att vara kärlekskranka låtskrivare? Lek med tanken att inga av de där tryckarelåtarna från melanstadietiden skulle existera. Ingen I wanna know what love is. Ingen Hold on. Ingen I will always love you. Vad skulle man då lyssnat till när man böjde sig ner och lutade huvudet mot killens axel en decimeter längre ner? Mora Träsk eller Hasse & Tage? Nej, jag tror inte det. För en riktigt bra tryckare krävdes en riktigt bra kärleksdänga. Och för en riktigt bra kärleksdänga, krävs en som vet hur det känns att bli riktigt nerkärad i någon och kan sätta ord på det. Tänk vad mycket vi får av att någon vågat gräva i sitt inre, funnit stavelserna och tonsatt - fantastisk musik.

Mitt ego värmer upp inför den stundande konserten i slutet av månaden. Battle Studies säger så mycket av hur det verkligen är i kärlekens kamp, även de andra plattorna är rackarns bra. Orättvist är väl dock att de som skriver alla de fantastiska styckena om livets tuffa öden också mestadels har behövt uppleva allt. Medan vi andra kan glida på i glädje och ändå samtidigt få njuta av härlig musik. Eller så njuter vi som mest när vi identifierar oss med musiken. Det kanske är allas livsuppgift att förenas i kärlekslåtar? Låtskrivaren skriver, vi känner igen oss och älskar det vi hör, låtskrivaren skriver mer - och så är cirkeln sluten.
Jag vet inte, men ibland känns det som om att det är nåns livsuppgift; att uppleva olycklig kärlek och skriva låtar.

våren är här.

Våren är här! Sent omsider, men det kom. I love årstider. För ett par veckorsedan befann vi oss under ett vitt och kalt snötäcke, men nu har det bytts ut mot ett förtjusande blomsterhav som böljer hela staden. Jag gillart'.

Schizofren

Människan i sig är nog lite schizo ändå. Åtminstone jag. Kalla det onormalt om du vill, men jag tror egentligen att det är raka motsatsen. För vissa dagar är solskenshistorier, medan andra bjuder på storm, regn och rusk. På andra lång finns en ypperlig vägg som illustrerar just detta. Den är verkligen nåt utöver det vanliga. Och - den är lite som jag - lite schizo.

Maj månads spellista

Igår bakade och lagade jag mat hela dagen. Det var ett konstant stim och stoj. Men det var det värt, för kvällen blev jättehärlig - goda vänners sällskap! Tänk vad bra det är att fylla år ibland. Men det ska bli fler fester här. Nu vet jag ju att det går att få plats med många goda människor i en och samma etta..
Ny månad = ny spellista. Gammalt och nytt. Bekant och okänt. Extra krut på artister som har konserter just denna månad, för alla oss som ska och inte ska dit men vill lyssna in oss.

Njut eller rata - lyssna!