livet går så fasligt fort.

När jag var liten trodde jag att jag skulle komma ikapp mina bröder. De var ju bara sisådär femton år äldre, men jag skulle minsann vinna över tiden och bli lika gammal som dem. De skulle allt få se!

Visst blev jag äldre, men inte samtidigt som de. När jag var mindre hoppades jag på att bli vuxen över en natt. Jag ville inte leka med mina barbiedockor som min bästis gjorde, det var ju fjantigt. Ville inte bo hemma med mamma och pappa, ville bo själv i egen lägenhet som brorsan. Ville inte titta på barnprogram och tecknat, skräckfilm var det som var häftigt. Men även om jag tog till alla medel som jag kunde komma på, lyckades jag ändå inte. Barbiedockorna blev väl slitna, sängen användes mest av de tjugotals gosedjuren - då jag själv var nattvandrare ända upp i tonåren på grund av mardrömmar som en skörd av alla skräckfilmer (vilka jag än idag är känslig för att se på). Nu är jag glad över att jag inte växte upp och blev vuxen över en natt, och helst skulle jag fortfarande vilja ha några år kvar i barndomens lekfulla värld.
Idag var jag på ännu en skolavslutning. En liten prinsessa gick ur nollan och mötte mig med skräck i blicken strax över åtta i morse; "Jag vågar inte sjunga! Alla kommer ju titta på mig!" sa den lilla krabaten. Jag försökte lugna ner henne och berättade hur duktig jag tycker att hon är. Det verkade fungera och hon småsprang tillbaks in i klassrummet, upprymd över vad som skulle ske. Och när den lilla barnkören stod och sjöng sina sommarvisor, tårades ögonen och jag omfamnades av minnen från min egna skoltid. Samma sånger, lika fnissiga och nyfikna barn, lika coola killar och lika fjantiga fröknar. Jag kunde inte hjälpa tankarna som kom, om att jag höll henne i mina armar när hon var bebis och jag nu får krama om henne på hennes skolavslutning. Jag hoppas att hon leker så mycket hon kan och är så barnslig det bara går ända tills ansvaret ges henne. Men snart står hon också där, med tårfyllda ögon på en skolavslutning. Livet går så fasligt fort.

minnen.

en anslagstavla utanför ett hemköp

Hela tiden skapar vi nya, frivilligt och ofrivilligt, bättre och sämre. Hela hjärnan är en stor minnesbank, fullproppad av saker vi minns. Alla nervtrådar i kroppen är matade med erfarenheter. Vissa av dem försvinner spårlöst, utan att vi gjort ett skvatt åt det. Medan andra har etsat sig fast för livet. Undra vad som avgör om ett minne stannar kvar eller inte? Några skulle säga att minnen kopplat till känslor består, andra skulle säga något annat. Oavsett vilket, minns vi saker som både påverkat positivt och negativt.

Människan tar lärdom av sina erfarenheter och liksom kroppen vet med sig att inte röra vid en varm platta eftersom man då bränner sig, vet hjärnan vad hjärtat varnat om. Men ibland varnar hjärnan i onödan, när erfarenheten säger en sak men realiteten en annan. Ibland rivs minnen upp, som borde varit begravda för alltid. Då är det viktigt att komma ihåg att saker har förändrats. Nya människor måste få en lika stor chans som de som funnits tidigare, nya steg måste våga tas, gamla reaktioner måste suddas ut och nya minnen måste våga skapas.
Dra ett streck över det gamla och våga gå in i nåt nytt. Kanske den största utmaningen vi möter dagligen. Våga ge det nya en chans, och skapa nya minnen.

bröllopsdag.

Idag firar mina föräldrar 25-årig bröllopsdag. Nog vet jag att det finns många som firat fler bröllopsdagar än det, men jag blir ändå mäktigt stolt när jag tänker på vad det innebär. Att dela livet med en annan människa, varje dag, i vått och torrt, i tjugofem år, det får mig att häpna. Först och främst ska man lyckas träffa på nån som man "klickar" med och sedan vågar kasta sig ut i kärleksvågorna med. Efter det, ska man våga ta det stora steget att bestämma sig för att vara med den personen hela livet, aldrig ändra sig, aldrig ta steget tillbaka. I vårt samhälle där skiljsmässa är vardagsmat och plastmammor och plastpappor existerar i kopiösa mängder, där beundrar jag dem som lyckas hålla ihop. Det finns undantag när det gäller det mesta, men jag kan inte sluta förundras över de som aldrig gett upp, de som vågat gå hela vägen tillsammans med någon annan utan att vika av åt ett eget håll.

Jag önskar att jag finge ha den kraften och viljan att våga någon gång.

Vi besökte förresten en underbar liten restaurang i staden "Åsundens pärla", som stod mitt ute i vattnet och nyss fått finfina utmärkelser. Ett litet sommar-mat-tips om du skulle ha vägarna förbi.

sommar i staden.

Idag har jag och min kompanjon varit turister i vår egen stad. Det är en märklig känsla. Man går på nya gator, ser nya saker - fast ändå är "hemma" bara några spårvagnshållplatser bort. Vi åkte till Syster Estrids gata och kalasade på en räkmacka tillsammans med bästa utsikten över vår fina stad uppe i det gamla vattentornet. Vad gör man när man har sommarlov blandat med extraknäck i en storstad? Jo, man besöker platser man aldrig varit på, går på gator man aldrig gått på och skapar nya minnen. Denna sommarn' kommer vara fullproppad av sånt härligt hoppas jag.

sommarlov.

Sommarlov. Sköna sommarlov.
Igår städade jag hela lägenheten från topp till tå; tvättade fönster, tvättade kläder, sorterade garderoben i färgordning, dammsög och torkade golvet, bakade bröd, sorterade alla grejer på toaletten och städade ur badrumsskåpet. Men sen då, vad gör man sen? Denna ledighet som jag gått och väntat på i månader, kommer gå min på nerverna och riskerar att göra mig förslappad. Såhär andra dagen finns det fortfarande en del saker kvar att ta tag i, men för nu ska jag lära hjärnan att varva ner och ha sommarlov, på riktigt. Ända till klockan ringer kvart över sex imorgon bitti, då det är dags att kliva upp och gå till sommarjobbet. Njut av sommarledigheten mina vänner!