den nya favoriten.

Fanastiskt. 19 mars är han här. Wow.

jag är en sms-kvinna.

Det är en sak jag har gått och funderat på länge. En egenskap hos mig själv som inte är särskilt tjusig, snarare ful och och charmig. Förmodligen är det så att min nuvarande kurs, Utvecklingspsykologi, har fått mina tankar att snurra. Visst har jag alltid analyserat mig själv i ett försök att förstå varför jag alltid gör vissa saker, men den sista tiden har tankarna eskalerat. Troligtvis har även mitt inledda förhållande till mitt livs stora kärlek, också med det hela att göra. För i en nära relation med en annan människa, blir spegelbilden av en själv - mycket tydligare. Det som man tidigare kunnat komma undan med, möter man nu - ansikte mot ansikte. Ibland frågar jag mig själv om jag är en ond människa? Om alla mina bra sidor bara varit en illusion? Men sedan plockar jag ner mig själv på jorden och påminner mig om att jag inte är den enda människan i världen och att alla människor har bra OCH dåliga sidor.

Det jag egentligen ville, var att berätta att jag är en sms-kvinna. Jag sms:ar hellre än ringer. Ett samtal är jätteroligt, när någon annan ringer eller när jag VERKLIGEN vill prata med någon, men allt för ofta har jag kommit på mig själv med att skriva ett sms istället för att möta en konflikt. När jag blivit sjuk och inte kan komma till uttalad tid; skriver jg ett sms. När jag ska be någon om hjälp i en viktig uppgift; skriver jag ett sms. Alla gånger jag tycker det är aningen jobbigt att ringa, skriver jag istället ner mina känslor och skickar iväg. Det hela har blivit en jätteful vana, som jag egentligen vill bli av med - då jag tror på att visa sina känslor på riktigt inför andra. Men sms:en räddar mig, gång på gång. De gör att jag aldrig behöver göra det som jag en gång tyckte var "a piece of cake", men som nu blivit en jobbig grej.
Nån som känner igen sig? Vore skönt att veta isåfall.

En av MASSOR av bra saker som händer när man har en par-relation med någon, är att man lär sig en mängd nya positiva saker. Jag har tex, lärt mig äta "äcklig"-sparrissoppa! Men tillagningen får jag fortfarande jobba med..

jelly rabbits.

Kurren har fått tvillingar och jag har fixat världens mysigaste kompisar till dem - så mjuka att man inte vill sluta gosa med dem! Egentligen vill jag bara blogga om sånt som verkligen får hjärnan att snurra, hjärtat att bulta och kroppen att göra piruetter. Men ibland är det ganska skönt att vara lite flickig och visa upp saker på bild som jag tycker mycket om - utan att det ska ligga tusenmiljarder tankar bakom det! För en sak som jag håller på att lär mig, av min bästaste livsnjutare, är att tänka mindre och njuta mera. (Jellycat är märket om ni vill köpa till en bebis ni känner)

kramkalas

kompishäng

"tillsammans klarar vi allt"

Urgulligt, för att använda rätt ord.

check this out.

Kolla in det detta vet ja. Lite läskigt, men samtidigt fascinerande Det handlar om min största fiende - tiden. En pappa tog ett kort varje dag på sin dotter, i tio år. Detta blev resultatet.

Gud har humor.

Min bästaste bästa uppmuntrade mig härom kvällen till bibelläsning innan jag somnade. För första gången på många månader blev det av. Och Gud hade riktig humor. Jag ville läsa något enkelt, lättsamt, uppmuntrande. Mina ögon fastnade på Galaterbrevet och visst fick jag uppmuntran. Hela brevet var fyllt med uppmaningar till att glädjas. Läs det du också i din lilla vrå, och låt dig glädjas av Paulus, Guds underverk, att livet sjunger för dig - eller bara för att. Glädje gör alt mycket roligare. Dessutom smittar det av sig.

Om de jag skrev igår tipsade David om en sång. Jag är inte mycket för visor på svenska egentligen, men när texten är det centrala - och den tilltalar mig - då gör jag undantag. Varsegod att lyssna du också! Och David, tack för tipset!

det bor ett monster i mig.

Vissa dagar drar fram det värsta ur mig. Från en sprallig glad tjej kommer ett pessimistiskt odjur som förmultnar allt som kommer i dess väg. Inga komplimanger i världen kan få de att se solens ljus.. Eller jo förresten, varma ord, tröstande kramar och förlåtande närhet kan visst förändra det mörka till raka motsatsen - ljus och glädje. Hur allting går till, varför det egentligen ensamma och ledsna odjuret får sin plats, är ett mysterium. Nja, eller mer eller mindre ett mysterium. Lingondagar kan vara orsaken, men det får alldeles för ofta skulden för en massa saker som de faktiskt inte bär skulden till. Stress, ångest och känslan av otillräcklighet är snarare förklaringen. En varelse som känner sig liten liten inne i det där skalet, tar sin utformning i ett monster, eftersom det inte vågar visa sitt riktiga jag. Det finns så mycket att skylla på och jag vet inte om det är normalt. Jag vet bara att jag är jag. Och just nu har den lilla lilla varelsen fått aningen bättre självkänsla och mod, tillräckligt för att orka ta tag i det riktiga livet med en sprudla glädje.