ett nytt år är på ingång.

Ett nytt år väntar på att få stiga på. Nya möjligheter. Nya möten. Nya erfarenheter. Nya minnen. Må du få ett alldeles underbart kommande år.

julen är slut och ska städas ut.

Nu är julen faktiskt slut. Ljusen kommer att eldas ner, medan allt annat får hamna i jullådan och komma tillbaks om ett år. Fast blommorna får blomma färdigt såklart. Sen ska krukorna tömmas och nya blommor inhandlas. Det var en kort jul i år minsann. Jag vet inte om jag längtar efter snön eller inte. Barnet i mig gör det, medan den vuxna människan är tråkig och tycker att det kan vara skönt utan snö. Men vinter är det fortfarande, och plugga gör jag fortfarande, och tråkigt har jag fortfarande - men då piggar lite fotografering upp!

cafékonst.

 

Väl hemma, precis innan jul, gick vi till ett nyöppnat café i den lilla lilla julbonade staden. Där inne var det väldigt mysigt och serverades den ena och de andra som förnöjer smaklökarna. Inredningen var av allt möjligt slav och väggarna var beklädda med fina målningar, bland annat den här. Jag har ingen aning om vem/vilka som står för verken(et) men det är gott nog att göras reklam för. Det var väldigt fint och hemtrevligt där inne. Även om jag inte alls har samma konst på väggarna hemma.

grannar.

Idag har det sprungit folk i trappuppgången hela eftermiddagen. De har burit saker och visslat på tomtarnas parad. Jag undra vad de håller på med. Min intuition säger mig att grannen ska flytta. Hoppas det är gitarristen som har konsert varje kväll efter elva. Bara det inte är han som var så trevlig i tvättrummet, eller tjejen som slängde mina sopor, eller kvinnan som vek all min tvätt när jag dragit över tiden... Grannar, vad lite man vet om dem. Det är ganska spännande och samtidigt lite ryslig när man tänker efter.

en sak jag kom att tänka på.

Jag kollade runt lite i pausen (har inte räknat pauserna för dagen, men nog har de blivit alldeles för många - det blir så när man MÅSTE plugga på jullovet) och hittade ett gammalt inlägg från 2009. 

Hela inlägget hittar du här.

Ett "jag-vill-ha"-inlägg. Det handlar om ett litet halsband med en liten fågel som sitter i en liten bur. Jag minns att jag ramlade över en hemsida där det lilla halsbandet fanns, och det väcktes en "jag-måste-ha"-känsla i mig. Och gissa om lyckan var gjord när min finfina vän hade gått och köpt det åt mig i julklapp den året!

 

Hon har huvudet fullt med idéer och fixar ett och annat åt mig. Kolla in hennes kreationer här.

pausunderhållning.

Okej. Här är tre saker som jag pysslar med i pausen (som nu är slut).

Tiny Wings - ständigt underhållande

Tiny Village - stenåldersbyn som ständigt växer

Wordfeud - ordspelet som jag fortfarande inte förstått hur jag ska uttala

fika.

Fikapaus i tentapluggandet. En kopp zoega och mamis struvor. Yammi.

allt är roligare än att plugga.

 Vissa saker är så betungande att man gör vad som helst för att slippa, tyyyp som att plugga. Det spelar ingen roll hur intressant ämnet än är, för om jag vet att jag MÅSTE gör en sak, så blir det ofantligt tråkigt och understimulerande. Här är några bildexempel från mitt lilla pluggprojekt som jag sysslat med ett litet tag nu på kvällskvisten. Ja, man får ju liksom försöka göra det lite roligare, om det ens är möjligt. Mina klasskamrater, som är övervägande av kvinnligt kön, hävdar att färgpennor verkligen slår slag i saken. Så jag gjorde ett försök. Här är tre olika afasidiagnoser enligt en forskare som hette Luria. Inte ett dugg intressant kanske du tycker, men nu får du veta det ändå. Mitt i fejjan. Varsego'.

flatrökt skinka.

Ibland förstår man inte vad de menar. Vadå "flatrökt" skinka?! Som tur är finns google. Här finns en förklaring, och här en liten film om man istället föredrar det. 

tjugosjunde.

Den tjugosjunde är vår dag. Då brukar vi ses och ta tid för varandra. Jag gillart'. För ibland går det veckor innan vi sett varandra ordentligt och pratat om livet. Att gå ut och äta är perfekt för det. Den här gången var vi på Linnégatan. Efter många minuters velande bestämde vi oss för att testa nåt nytt. Och aiolin på ett ställe visar en restaurangs riktiga jag. Om det var gott? Verkligen. Billigt för en student och gott för hungriga magar. Samt gemytligt och lagom trångt för en kär duo.

julgodis.

Något som värmer alldeles jättevarmt i hjärtat, är när någon har spenderat tid på en. Som när jag öppnade alla paket under granen vid jul, då blir man förundrad över hur några i ens närhet brytt sig om att leta efter fina klappar, köpa dem och slå in dem i magnifika inslagningar. Det värmer att någon bryr sig så mycket! Ett annat sätt att lägga ner tid för någon annan är att ge bort saker man tillverkat alldeles själv. Som Hanna. Tack snälla du för julgodiset. Jag blev jätteglad och det är så gott! Speciellt nu i tentatider...
Det är fint och beundransvärt hur mycket andra människor visar vad man betyder för dem. Det värmer.

stories del 2.

Min mamma har massa gamla stories att berätta. Den här fina blomsterbehållaren har till exempel inte alltid varit en sådan. Nej, från början var den dåtidens tvättmaskin, eller tvättbalja som den kallades, som man tvättade tvätt i. Under fanns en tänd eld som värmde vattnet så att tvätten blev ren. Min moders familj hade den i sin ägo på 40-talet, men sedan dess är dens riktiga användningsområde väldigt uppdaterad. Jag kan informera om att vi har en högmodern tvättmaskin i bra skick, och denna gamla baljan figurerar endast som växtbehållare.

julstories.

När vi väl är samlade kring matbordet, går munnarna i ett på min familj. Till en början fick min pappa agera lyssnare, men även han har smittats av vårt hetsiga samtalssätt. Ikväll är vi en trio som samlats. Sorgligt kan tyckas, men vi njuter till fullo av att få tid att prata, sova, och bara vara. Inte passa upp någon än oss själva. Men det är klart, ett och annat barn hade inte gjort något...
Hur som helst så älskar jag när mina föräldrar berättar om hur de hade det när de var små. Pappa hade barnflicka tills han var fem, mamma åt sin första banan och sin första apelsin när hon var mellan 6-7 år och hon med hela sin familj hade klätt upp sig i finaste kläderna när de gick på bio för första gången och såg "Snövit" när hon just fyllt nio.
Alla de där grejerna har ju hänt innan jag fanns och när man sitter och lyssnar på sina föräldrars historier känns det som om att man står öga mot öga med tiden. Mina föräldrar fanns när den första diskmaskinen kom, när ett kilo kött kostade mindre än tio riksdaler, och när telefonerna innehöll allt man kan tänkas behöva. Det är så himla häftigt.

julspelet.

I min familj har vi som tradition att gå till stadskyrkan och lyssna till och se på julspelet som framförs varje julafton klockan tio. När jag var liten var jag själv med, vilket kan förklara mitt sångminne som påminner sig varje år när jag är där. Det slog mig att jag varit med färre år själv, än jag tittat på, men ändå gömmer sig de där sångerna på en speciell plats i hjärta och hjärna. I år lättade jag mitt rastlösa sinne med lite mobilspel, men det finns andra sätt att få hjälp med fenomenet. Kyrktaket är fullt av målningar, vilket känns lite ovanligt, som välkomnar fantasi och tankar att ta sig en liten resa när man tycker att sångerna blir lite för långa. Det är en väldigt gemytlig kyrka och väldigt värd ett besök för den som har vägarna förbi!
När jag var liten och var mer i kyrkkören, var det alla flickors dröm (ja, vi var ju bara tjejer som var med) att få vara Maria på självaste julafton. När sångfröken frågade mig om jag ville vara med och ha en roll i julspelet, blev jag alldeles till mig av förväntan. Men den varade inte länge, för det var inte rollen som Maria som erbjöds, utan som en vise man. Jag tackade dock givetvis "Ja" för att få vara med och ha en roll på ett litet hörn. Året därpå vandrade jag upp i rang och fick spela Josef. Med den rollen tillkom en solosång. Men när jag skulle sjunga den, var jag så nervös - att när jag sjungit klart - satte jag mig ned pladask på ändan efter att jag trott att jag skulle svimma. Det hela ledde till att resten av kören satte sig ner också, fastän de inte skulle det, och jag kände mig så dum. Men jag var ju så snurrig att jag måste sitta. Efter en stund reste jag mig upp igen, och kören lika så. Trots att jag skämdes en gnutta så var det en tacksam kör som hade fått sitta ner lite under den en och en halv timmes långa föreställningen. Och solot då? undrar väl ni. Jodå, det gick galant.

klapprim.

Kan du lista ut vad som finns i paketet?

Vi har aldrig skrivit rim i vår familj, men jag har alltid tyckt att det är en trevlig tradition och har de senaste åren anammat den. Vi får väl se hur länge traditionen håller i sig, men än så länge går det bra. Personen som fick klappen blev i alla fall väldigt glad och luktar numera redigt gott.

ananas och julgran.

I vår gran hänger en ananas. Det kan tyckas lite märkligt, men den vittnar om en svunnen tid. Tiden då jag fick förmånen att spendera hela hösten på andra sidan klotet, närmare bestämt i Kona på Big Island, Hawaii. Den inhandlades i en liten julbutik i Honolulu som hade massvis med fint julpynt, bland annat denna fina glaskula. Och jag fraktade den i handbagaget hela vägen också. Det var fint att den höll så bra tycker jag.
När jag var liten var det alltid mamma som klädde granen. Den fick bara iklädas små minilampor, glitter, röda julkulor och stjärnan i toppen. Men jag envisades med att de gamla klockorna och grankulorna i olika färger också skulle få vara med, och hon gav med sig. Den lilla domherren och den lilla talgoxen får också vara med. Och trots att granen byts ut vare år, varav detta år inte blir representerat som ett av de bästa granåren, så återkommer alltid trygghetskänslan av "vår" gran. Julpyntet gör rätt mycket faktiskt. Min farmor hade alltid flaggor i sin gran, vilket jag kommit på är väldans tjusigt, men min vapendragare höll inte alls med. Så hoppet om flaggor i en framtida gran är svagt.
Det bästa med granen är ändå doften. En plastgran skulle aldrig komma på tal. Julstämning för mig är att känna grandoften i näshåren och "en storbandsstjärna på julmusik" i öronen. Då är det jul. Nu är det jul.

platt rumpa?

Idag insåg jag att jag sitter väldigt mycket. På föreläsning, i cafét, i matsalen, på spårvagnen, i soffan, i bilen, i bussen, på toan, i sängen, vi köksbordet, på café och massa andra sätt. Hur kommer det sig egentligen att rumpan inte blir alldeles platt då? Finns det nån med platt rumpa, eller har alla fylliga och bulliga rumpor? Svara gärna, om du kan.
Dagens fundering från bloggen som varit på semester...