Någon från förr.

Regnet hänger i luften och det är sådär disigt, dropparna har liksom bestämt sig för att inte nudda mark. Mitt heldagsplugg blev tre timmars effektivitet.. Åtta timmar blir fem, Fem immar blir två, en hel dag blir ingenting alls. Realiteten är ett lyxliv utan dess like. Jobb, umgås, leka, skratta, sova, må väl. Med betoning på må väl.
Hade jag tömt bössan och lagt de sista slantarna i handen och investerat på Eliassons, hade kanske även jag lyckats med ett bidrag till tävlingen. Nyfikenheten fick fart när jag "ramlade" in i en musikbekant, som jag dock aldrig lärt känna, men som jag idag fick upp mina musikaliska öron för! Lyssna på "Houses in the treetops" och gå gärna in och rösta om man nu kan göra det. Alla Mayer-likers bör gilla även detta.

Nästa spår, tack.

Ibland beter man sig som en gammal skivspelare som fått knäpp. Man hakar upp sig och spelar samma spår om och om och om och om och om och.. om igen. Ända tills man hört sitt eget tjat alldeles för mycket, sitt klagande på tok för många gånger. Då, när ens egen röst låter som en uttorkad oas i öknen - eller som den värsta stämma man någonsin hört - då är det dags att sluta. Då är tiden inne för en ny era. Då är det dags att prata om något annat.

Frustrerad över kyrkan och mig själv.

Frustrerad så in i norden.
Vad är det för fel på kyrkan? Vad är det för fel på mig?

I de underbara bästkuststaden har jag nu lirkat mig runt i hopp om att hitta en andlig familj. En vän fick mig igår kväll att inse hur viktig den andliga familjen/kyrkan är för mig. Jag vill ha en personlig relation till min pastor, vill att han ska veta vad jag heter. Jag vill att gudstjänsten ska ha ett flöde varje söndag, att den ska vara utformad så att jag kan ta med mina vänner dit som tidigare inte varit i kyrkan, jag vill kunna stå upp för min kyrka - inte skämmas över den. Jag vill att kärleken mellan människorna som går i kyrkan ska vara det centrala, att man ställer upp och hjälper varandra med alla möjliga saker, att man hjälper sin stad och människorna i den - så gott man bara kan. Jag vill att församlingen ska blomstra inifrån och ut. Jag vill att den ska välkomna alla slags människor och vara ett redskap för att föra människor närmare Gud, inte vara kall, kritisk och dömande och stå mellan Gud och människor.
Jag vill vara en människa som älskar församlingen, älska mina medmänniskor och visa det med ord och handling. Jag vill inte sätta griller i huvudet på folk, jag vill reda ut toviga nystan och försöka ge så många svar jag bara kan på kluriga frågor. Jag vill be för och med alla som vill och alla jag känner, för jag tror att Gud svarar på mina böner.

Ändå känns det som om allting bara blir fel. Församlingen jag så innerligt längtar efter, verkar inte finnas. Och det är så svårt att leva upp till mitt ideal. I stunden är jag upprörd, besviken och förvirrad över alltsammans. Kommer jag någonsin hitta en kyrka som jag vill tillhöra och kalla min? Kommer jag någonsin lyckas leva upp till drömmen om mig själv? Vad är de för fel på kyrkan och vad är de för fel på mig?

Det är dags att vända blad

Precis som barnböckerna på band jag lyssnade på när jag var liten påpekade när "det var dags att vända blad", ekar en likvärdig, inläst röst i mitt huvud, exakt samma sak. Det är dags att vända blad. Det är bara att inse att man väldigt många gånger i livet, kommer fram till ett vägskäl, där man måste välja att gå åt det ena eller andra hållet. Stundom är det surt som surkål och asjobbigt, ibland är det lika lätt som att hoppa på ett ben eller äta godis. Den här gången är det en blandning av vemodighet, lättnad, frihet och nedstämdhet. Men just som jag nyss skrev, så MÅSTE man välja. Det går liksom inte att gå åt båda riktningarna i en tvåvägskorsning, fyrvägskorsning - ja, hur många vägar det än finns i den där korsningen, är man tvingad till att göra ett val. Något som ständigt förvånar mig, är hur min tro på Gud lyckas bära mig igenom alla dessa korsningar. Det är obeskrivligt på alla sätt och vis, men lugnet och ron i min människas inre, säger mig att jag inte är ensam. Det är så skönt. Då kan jag nästan känna att det är just Gud som säger de där orden om att det är dags att vända blad. Och med ens känns det aningen - om så ett mycket knapert - uns lättare.

dröm

Musik till följande text.

Den lilla stigen ålade sig som en orm längs med den långa udden. Alldeles betäckt av ljung, mossa, taggigt snår och fjärilsblommor. Vindbris i håret, ren luft ända ner i djupet av lungorna. Vyn. Det blågröna vattnet. Frihetskänslan.
Där, längst fram vid klipporna - de enorma stenarna - naturstegen ända ner till vattnet som slog emot.
Kroppen kastar sig i. Salt på hud. Solen bränner. Ut. Ut. Längre ut. Hår som klibbar i ansiktet. En hand torkar bort det. Blicken fäster. Där. Ögat skådar. Kraft från ingenstans. Upp. Rakt upp i luften. Framåt. Där är de. Långt nedanför. Späckhuggarna leker. Kastar sig, sjunger, njuter. Skräckförtjusning.
Det gick igen. Har ingen aning om hur. Men det gick. Flyga. Hissnande känsla. Lycka.

Drömmen som gör mig sällskap så många gånger..

koll och kontroll

Noll koll. Noll kontroll.
Fara och fasa! Usliga känsla när jag själv inte kan styra. När jag inte kan bestämma, när jag inte får avgöra. Fasansfulla känsla som krålar sig upp längst ryggraden likt den kallaste skugga. Tvivel. Ångest. Stress. Press. Frustration.
Men när hjärnan gått på högvarv i flera dagar och adrenalinet verkat för radvis av sömnlösa nätter, kan jag inget annat än att luta mig tillbaka och bara tro. Tro på att allt ordnar sig. Lita på att det faktiskt finns en som har
full koll. Full kontroll.

Våga. Lite. Mer.

Det är så befriande att ta mod till sig, stå upp för den man är och göra något man aldrig tidigare gjort. Mod. Modigt. Utvecklande. Spännande. Fascinerande. Även om resultatet, svaret, slutar med tumme ned - har det ändå varit värt det. Ett lite vildare sätt att leva. Mer händelserikt, en skön framåtanda. Våga lite mer. Då kan man också uppleva, vinna, pröva - ja kalla det vad ni vill - men man får lite mer. Våga lite mer. Våga. Lite. Mer.

Walking on the sunny Mainstreet

Förutom Jesus, är solen min bästa vän. Den får mig att tro att jag är bäst i världen, snygg, vacker, eftertraktad, älskad, fin, omtyckt, längtad och superduper lycklig. Och vår relation är ganska bra. Jag längtar, tycker om och ser upp till det strålande klotet som alltid berör när det kommer. Och det i sin tur, har förmågan att alltid komma - om så som en överraskning eller välplanerat - och värma upp mig ända in i hjärtat. Jag gillart'.
Idag är en solskesdag. Efter en mycket dyr latte som serverats på ett spejsat café med en sur servitris - fast med underbart sällskap - umgicks jag med den värmande vännen hela vägen under promenaden från city upp till de bohemiska kvarteren där mitt gryt slagit ro. I öronen rockade mina gamla favoriter från gymnasiet. Kombinationen - det stora klotet och "huvudvägen" - är oslagbar. Pröva själva. Fantastico. Eller, för att använda ett oslagbart ord. Helt enkelt. Fabulicious.

We are the world.

Fortfarande lika amazing. Faktiskt.

stundande wedding

Idag skulle jag läsa i den nybeställda boken. Det blev inte så. Jag använde betalkortet och köpte en resa. En resa till landet i väst med den vackra dialekten. Dit ska jag, tillbaka efter nio år, och gå på en barndomsväns bröllop. Sist vi sågs förundrades jag över att jag för första gången fick vara den långa, hon var den korta. Vi drömde om pojkar och framtida bröllop. Nu är vi där. Hon är bruden med bulle i ugn och vit skrud. Jag kommer vara där. Njuta av havet, vinden, vårregnet, familjen, vännerna, minnena och den bästa moderns sällskap.
I vår tvåsamhet är det min tur nästa. Det lär dröja.