Jag älskar ord. Jag njuter när jag tycker mig ha använt ett alldeles särskilt ord vid ett alldeles perfekt tillfälle. Då pirrar det till i halsgropen och jag drabbas av ett lyckorus. Jag tycker inte om svordomar. De säger ju egentligen ingenting utan finns bara till som nån slags utfyllnad. Svordomar finns inte längre i mitt talspråk, däremot har de en tendens att dyka upp i hjärnan ibland. Tråkiga ord det där.
Det finns fräcka ord som kiff, frän, rackarns, hyvens som känns som lakrits på tungan. Och så finns det vackra ord som vanilj, tjusig, elegans som istället rinner som jordgubbskräm och låter det vattnas i munnen när man uttalar dem.
Ord är förtjusande.
Det finns fräcka ord som kiff, frän, rackarns, hyvens som känns som lakrits på tungan. Och så finns det vackra ord som vanilj, tjusig, elegans som istället rinner som jordgubbskräm och låter det vattnas i munnen när man uttalar dem.
Ord är förtjusande.
Åh, vad jag håller med om det där om svordomarna. Det är fult och onödigt och, tja, mest bara onödigt egentligen. Rackarns tycker jag funkar fint i stället, både i huvet och i munnen - ett tips!
SvaraRadera