hur får man tiden att räcka till?

Jag har inga barn. Jag har inget stort hushåll. Jag har ingen heltidsjobb. Jag har inga djur. Jag har inget företag. Jag har inget hus. Jag har ingen trädgård. Jag har ingen sommarstuga. Ändå, har jag svårt för att få tiden att räcka till. Jag vill umgås mer med mina fina vänner, mer med min underbara stora familj, syssla mer med musik, komponera mera, resa mera, slappa mera, producera mera, fixa mera och i viss mån sova mera. Men om det känns svårt att få till allt nu, hur ska det då gå till när jag väl har barn, hushåll, heltidsjobb, djur, företag, hus, trädgård, sommarstuga och en karl?! I min vildaste fantasi kan jag inte förstå hur alla människor lyckas frigöra tid till allt de sysslar med. Ganska snart inser min hjärna att allt detta bara är en galen osann dröm som cirkulerar i mina tankar. Det kommer aldrig bli perfekt. Men bara för att allt inte kommer se ut som jag förväntar mig - som alla filmer talar om för oss att det borde vara - kommer det inte bli sämre.

Det är bra att aldrig vara nöjd, då ökar hungern på livet. Men det är farligt att vara missnöjd, då räcker ingenting till.

Jag är sugen på livet+jag undrar hur tiden ska räcka till=jag är som alla andra.

Osugen på surf. Osugen på beroenden.

Osugen på internet. Just nu befinner jag mig i en sån period. Olyckligtvis verkar känslan hålla i sig, för den har funnits ett tag nu och är inte bara ett plötsligt virus som spridit sig i sinnet.
Det dumma är bara att allting sker via nätet. Alla inbjudningar till partyn, all viktig information, alla schyssta uppdateringar, all skol-info, alla bankärenden och massor med annat. Det är skrämmande hur beroende vi gjort oss av en dator. Inlämningen av min silvriga låda tog vå veckor, vilket i stort sett betydde två veckor med "dator-avhållsamhet", två veckor utan information, två veckor isolering. Men jag älskart'. Älskar att vara oberoende, älskar att ha mer tid över till annat, älskar att bli kontaktad personligen - inbjudningar via telefon eller möte. Men jag ogillar att öppna inkorgen och ha 50 nya olästa mail, hatar att inte ha koll och kontroll, avskyr att alla andra är flitiga internetanvändare och förväntar sig att man ska vara lika dan. Länge leve handskrivna pappersbrev, spontana besök och träffar, långa live-kommer-alltid-minnas-dagar.
Internet är min hatkärlek. Och jag verkar inte bli kvitt den.

vi lägger livspussel

Så länge jag kan minnas har jag fullkomligt älskat att lägga pussel. När jag flyttat till en stooor lägenhet, ska jag ha ett rum där det får stå ett bord, fullt med utspridda pusselbitar som väntar på att bli lagda på plats.
Livspusslet är något som läggs hela tiden. Sakta men säkert växer olika bilder fram och vi förväntas kunna se ett helt motiv när livet lider mot sitt slut. Förmodligen blir det aldrig riktigt färdiglagt, för man känner sig nog aldrig "färdiglevd". Fast även om pusslet inte är helt färdiglagt, kan man studera de bitarna som i nutid finns på plats, och ack vilken pirrande känsla som kommer när man tittar på bitarna som är tillrättalagda, och inser att den ena hänger ihop med den andra.
I mitt liv kommer det stunder, då jag inser att saker som skett förut, lett till att saker sker nu. Eller att dagens händelser kommer påverka morgondagen. I möten med människor, handlingar du utför, platser du besöker, saker du tillverkar. Allting hänger mer eller mindre ihop i ett pussel. Livspusslet. Det är en hissnande tanke som går över mitt förstånd.