närhet som bekräftelse?

Många gånger har jag och mina tjejkompisar diskuterat problemet med det påtagliga fenomenet med fysisk närhet i frikyrkokretsar. Förgående generation växte upp med "syndakatalogen", en regelbok över sex, alkohol, förhållandet till pengar, utséendeideal med mera. Min egen generation har istället satt sig emot det mesta och funnit någon slags medelväg i alltsammans, medan generationen efter verkar stå utanför allt vad återhållsamhet innebär och skulle kanske istället behöva ett pekfinger då och då. För en tidsedan talade jag med en kamrat som berättade hur tonåringar, uppväxta i kyrkan, gör någonslags revolt och utför sexuella handlingar för/åt varann under fredagskvällarna - under tiden för ungdomssamling - vilket inte fanns på kartan när jag själv var i samma ålder! Vad har hänt?
Jag tror att allting handlar om ett bekräftelsebehov hos varje människa som växer och växer ju längre ner i åldrarna man kommer. Världen idag är inte densamme som för tio år sedan. Alla ska vara snygga, alla ska göra karriär, alla ska tjäna pengar, alla ska bli berömda och samtidigt ska alla vara älskade. Det är sorgligt att man inte ens inom kyrkan, där målet är att alla ska vara accepterade och älskade för dem de är, lyckas stå emot världens tryck i dessa frågor och kan erbjuda en plats för trygghet och värme.
Under nazismen utfördes experiment där man bl a. ville man ta reda på hur länge ett barn kunde överleva utan att få fysisk närhet. Man lade nyfödda bebisar i ett rum, gav dem mat och bytte blöjor på dem när det behövdes, men såg till att ge dem så lite fysik närhet som bara var möjligt. Det visade sig att barnen mådde så dåligt, att de dog efter bara några dagar.
Alla behöver fysisk närhet. Men, det är skillnad på att GE och TA den, samt på vilket /vilka sätt man gör det. I dagens frikyrka har den fysiska närheten vänner emellan, nästan blivit ett substitut till pojk/flickvän. En kompis som inte var van kyrkobesökare, sa till mig efter en kväll i husvagnen på en ungdomskonferens för en massa år sedan: "Jag har varit på många fester, men jag har aldrig upplevt att någon klängt sig så på mig, som här."

Åter igen frågar jag mig; vad håller vi på med? Vilka signaler sänder vi ut till människorna runt omkring oss? Vad är vi för slags förebilder för dem som kommer efter? Själv är jag en person som tycker om att krama mina vänner för att på så sätt visa hur mycket de betyder för mig. Men det finns gränser, och när det kommer till dessa frågor, ifrågasätter jag mig själv lika mycket som någon annan. MEN, som alltid annars, har jag inga bra svar, bara en mängd frågor.
Dock är ett säkert; vi människor är i behov av närhet och att bli bekräftade. Därför vill jag uppmana oss alla: Bekräfta villkorslöst. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig.