storytelling.

Jag älskar att höra människors berättelser. Att få lyssna på någons livshistoria, händelser som någon annan varit med om.
Spårvagnen är en plats där öronen får lyssna till det ena och det andra. Det är ju fult att tjuvlyssna enligt min mening, men jag som fullkomligt tappar fotfästet när jag hör en riktigt spännande berättelse, kan bara inte låta bli. Idag pratade två personer om hur det är att vara beroende, i deras fall av alkohol och nikotin. Den ena hade gått igenom ett tolvstegsprogram med något som liknade A.A och hennes liv hade blivit helt förvandlat. Men det var inte bara proffessionell hjälp som gjort henne drogfri, det var också en inneboende konstant påminnande längtan om att bli fri beroendet. Hon hade gett sig dän på att inte misslyckas. Och hon hade lyckats. Hennes ord var inte bara uppmuntrande för mannen som hon pratade med, utan även för oss andra spårvagnsåkare, som tog turen sådär alldeles för tidigt en söndagsmorgon.
I mitt kvarter hemma i lilla staden vid vattnet, fanns när ja var liten, en kort kort gammal liten tant, som skrek på skatorna från sin balkong och bjöd på apelsiner och snask till oss barn som vågade komma upp och säga hej. Hon kunde berätta i flera timmar om sitt liv, sin barndom, allting hon varit med om. Jag blev alldeles upprymd och nyfiken inombords varje gång våra vägar korsades.

Jag har en inneboende längtan om att få vara en storyteller. Någon som har något att berätta och som BERÄTTAR - istället för att hålla historierna för mig själv. Och förhoppningsvis - inspirera någon annan till att göra något riktigt galet roligt, eller otroligt fantastiskt bra.

Vem tar hänsyn till sina medmänniskor?

Härom dagen satt jag i en fullsmockad vagn, på väg till en vän. Tre grabbar klev på, den ena påverkad av både det ena och det andra, med mobiltelefonen i högsta hugg, spelandes "förorts-rap". Trion satte sig längst bak i vagnen och tog upp mycket plats, både i omfång och ljudmässigt. Själv satt jag vänd framåt, men reagerade då näsan kände doften av ciggarettrök och vände mig om. Grabben med mobiltelefonen hade tänt på, samtidigt som han gnolade med jättestarkt i varannan textrad. Folket i vagnen klev av i förskräckelse på kommande hållplats. Från ingenstans befann sig spårvagnschauffören i gången, pekade på killen och cigaretten och sedan på utgången. "Men okejrå, já fimpar väl då" utbrast grabben, utförde handlingen mot vagnens golv och stoppade undan resterna av ciggen igen. Killens vänner blickade nedåt och spårvagnschaffisen gav upp och gick tillbaka till sin plats och började köra igen.
Vad är grejen? vad hände med att visa hänsyn till andra? Korkade, ohyffsade ungdomar gör mig riktigt upprörd. Fast man kan också vända på kakan. Kanske är de inte så blåsta som de verkar, de kanske gör det alla andra borde göra; vågar vara sig själva och ser till att få synas och därmed finnas. Nej, det är ingen bra idé att alla börjar bete sig hur som helst och bidrar till något slags anarki-samhälle. Men händelsen ger en bild av vikten av att ta hand om sina medmänniskor, ge varandra bekräftelse och inte skämmas för den man är. Jag vill inte låta världen veta att jag suktar efter bekräftelse, genom att tigga och be om den på ett sätt som bara gör andra irriterade. Men jag vill inte heller bli bortglömd genom att vara osynlig och konstant be om ursäkt för mig själv. Det finns så många sätt att ta hänsyn till sina medmänniskor. Vi måste ta hänsyn till våra medmänniskor.

välbehövlig. PAUS.

Ibland behöver man en paus. Ett avbrott från allting i vardagen. Inte från vänner, de är ett undantag, de behöver man aldrig en paus ifrån. Men däremot kan man behöva lite tid för sig själv, reflektera över vad man vill göra härnäst, tänka över livet. Vissa stunder behöver man också lite tid bort ifrån bloggar och annat offentligt. Speciellt när man inte har så mycket att säga eller vill hålla sina privata tankar för sig själv och inte känner för att bli blottad. Jag vet inte om jag blivit något klokare den här sommarn', men jag vet att jag ser fram emot att möta ett nytt liv i staden. Och jag funderar så det knakar. Över allt möjligt som rör livet. Just nu försöker jag omformulera tankarna till musik. Det kan vara skitsvårt. Det är inte precis lättare att skriva ner tankarna på papper. Men jag ska försöka med det, snart igen. Och det ska bli så intressant att läsa vad ni har att säga om allting.

Hoppas ni har en fin sommar - för det är fortfarande sommar! Ett säger jag bara: Njut.