Vem tar hänsyn till sina medmänniskor?

Härom dagen satt jag i en fullsmockad vagn, på väg till en vän. Tre grabbar klev på, den ena påverkad av både det ena och det andra, med mobiltelefonen i högsta hugg, spelandes "förorts-rap". Trion satte sig längst bak i vagnen och tog upp mycket plats, både i omfång och ljudmässigt. Själv satt jag vänd framåt, men reagerade då näsan kände doften av ciggarettrök och vände mig om. Grabben med mobiltelefonen hade tänt på, samtidigt som han gnolade med jättestarkt i varannan textrad. Folket i vagnen klev av i förskräckelse på kommande hållplats. Från ingenstans befann sig spårvagnschauffören i gången, pekade på killen och cigaretten och sedan på utgången. "Men okejrå, já fimpar väl då" utbrast grabben, utförde handlingen mot vagnens golv och stoppade undan resterna av ciggen igen. Killens vänner blickade nedåt och spårvagnschaffisen gav upp och gick tillbaka till sin plats och började köra igen.
Vad är grejen? vad hände med att visa hänsyn till andra? Korkade, ohyffsade ungdomar gör mig riktigt upprörd. Fast man kan också vända på kakan. Kanske är de inte så blåsta som de verkar, de kanske gör det alla andra borde göra; vågar vara sig själva och ser till att få synas och därmed finnas. Nej, det är ingen bra idé att alla börjar bete sig hur som helst och bidrar till något slags anarki-samhälle. Men händelsen ger en bild av vikten av att ta hand om sina medmänniskor, ge varandra bekräftelse och inte skämmas för den man är. Jag vill inte låta världen veta att jag suktar efter bekräftelse, genom att tigga och be om den på ett sätt som bara gör andra irriterade. Men jag vill inte heller bli bortglömd genom att vara osynlig och konstant be om ursäkt för mig själv. Det finns så många sätt att ta hänsyn till sina medmänniskor. Vi måste ta hänsyn till våra medmänniskor.