Just innan helgen, träffade jag en kurskamrat nere på andra lång, på ett ställe jag inte besöker speciellt ofta. Denne är någon jag under hela förra terminen, inte yttrat ett enda ord med. Men på mitt initiativ, inspirerat av Elvis-känslan ”Now or never”, stod vi senare och pratade länge och väl. Det hela ledde till någonslags ”klasskamratsrelation” (egentligen gillar jag inte ordet, eftersom kamrat inte alltid är rätt benämning på relationer man har till de som går i samma klass som en själv) som vi kunnat bygga vidare på. Idag talade denne ”kamrat” vishet in i mitt liv. Kännedom som i detta förvirrande nu – stämde väldigt bra in. Vi diskuterade situationen och osäkerheten över vårt yrkesval, då denne unge man uttryckte; ”inget val man gör i livet är perfekt”. (Ganska självklart kan tyckas men för mig i detta just nu grubblande mörker, kom det in en strimma ljus.)
Vad är det med oss och perfektion? Eller vad är de med mig och perfektion? Varför måste allting vara perfekt? Kanske är det så att det inte går att välja något som är perfekt, just av det enkla faktumet att det inte finns något som är perfekt.
Ändå söker vi perfektionism. Kanske borde jag, och alla andra som grubblar och känner sig förvirrad, sluta upp med det ibland och bara vara nöjd med det som är?
Vad är det med oss och perfektion? Eller vad är de med mig och perfektion? Varför måste allting vara perfekt? Kanske är det så att det inte går att välja något som är perfekt, just av det enkla faktumet att det inte finns något som är perfekt.
Ändå söker vi perfektionism. Kanske borde jag, och alla andra som grubblar och känner sig förvirrad, sluta upp med det ibland och bara vara nöjd med det som är?
Perfektionism verkar vara ett 80-talist syndrom, jag har det också. Det jag tänkt på är att egentligen är det i sig en positiv drivkraft när man vill göra saker så bra som möjligt, och att man vill hitta det som är bäst. Men detta blir också lätt snedvridet och överdrivet. Man fixerar sina ögon på något och jagar det som alltid kommer att vara ouppnåeligt.
SvaraRaderaDet är sant som du säger, att börja vara nöjd med det man har nu är ett botemedel och balanserar det hela. Detta är både jobbigt och inspirerande att komma dit, vilken utmaning. Men jag vill i alla fall jobba på detta, jag vill komma vidare och bli en mer hel människa. Och det är väl så för alla människor, vi har alla något att jobba på i vår brustenhet.
Men något vi kan fixera vår ögon på är Jesus Kristus själv, han är ju objektivt perfekt. Genom honom behöver man inte jaga efter falska perfektioner som inte leder någon vart. Han kan till och med leda våra liv och ge oss kraft, att ha sitt hjärta i Guds vilja och att överlämna sig till honom är otroligt skönt. Man kan luta sig tillbaka och samtidigt jobba vidare i livet i ett samspel med Guds andes kraft. Fatta vilken lättnad att det finns en som Gud.
Jaja några tankar på ditt inlägg som jag tycker är tänkvärd. Bra grubbel!