Tro och tvivel går hand i hand.

En klok kamrat skrev en kommentar här på bloggen för ett litet tag sedan, som är något en annan vän förklarade för mig i somras, nämligen att tro och tvivel hör ihop. Ingen ska känna olust eller ånger för tillfällen då man tvivlar, då tron känns som ett virrvarr av obesvarade frågor. Tvivel är lika naturligt som att tro. Därför behöver man inte känna någon panik eller oro när tvivlet kommer efter en lång period av tro. Det är då som tron får bära en.

Det finns en historia som jag tänker på ofta. Den är indirekt hämtad från Bibeln. Den handlar om en människa som känner en otrolig tacksamhet till Gud. Denne ser sitt liv som en promenad på en sandstrand med Jesus. De går där tillsammans och plötslig vänder sig människan om och ser tillbaka på sitt liv. Då upptäcker denne att på många ställen under deras promenad, som symboliserar livet, finns det bara ett par fotspår i sanden. Och människan som visste att Jesus gått med hela vägen! Hur var det möjligt? Då förklarade Jesus för människan att under de stunder som det bara fanns ett par fotspår i sanden, bar Jesus henne/honom.
Utan att vi märker det sker det. Jesus bär oss då vi behöver det.
På ett sätt låter det som en omöjlighet; om vi bör tro för att han ska bära oss, hur kan han då göra det under tillfällen då vi inte kan/orkar tro? Mitt svar, det närmaste jag kan komma till att försöka förstå och försöka kunna ge ett svar, är att tro och tvivel hör ihop. Precis som plus och minus. Tro+tvivel=sant.