Det är dags att vända blad

Precis som barnböckerna på band jag lyssnade på när jag var liten påpekade när "det var dags att vända blad", ekar en likvärdig, inläst röst i mitt huvud, exakt samma sak. Det är dags att vända blad. Det är bara att inse att man väldigt många gånger i livet, kommer fram till ett vägskäl, där man måste välja att gå åt det ena eller andra hållet. Stundom är det surt som surkål och asjobbigt, ibland är det lika lätt som att hoppa på ett ben eller äta godis. Den här gången är det en blandning av vemodighet, lättnad, frihet och nedstämdhet. Men just som jag nyss skrev, så MÅSTE man välja. Det går liksom inte att gå åt båda riktningarna i en tvåvägskorsning, fyrvägskorsning - ja, hur många vägar det än finns i den där korsningen, är man tvingad till att göra ett val. Något som ständigt förvånar mig, är hur min tro på Gud lyckas bära mig igenom alla dessa korsningar. Det är obeskrivligt på alla sätt och vis, men lugnet och ron i min människas inre, säger mig att jag inte är ensam. Det är så skönt. Då kan jag nästan känna att det är just Gud som säger de där orden om att det är dags att vända blad. Och med ens känns det aningen - om så ett mycket knapert - uns lättare.