torsdag 16 september 2010

kan vi träna oss till att må lite bättre?

Alla har vi väl funderat på vad det är som gör att vissa är nöjda med livet och tycker att de uppnått bästa möjliga, medan andra upplever det helt tvärt om och känner sig missnöjda? I en undersökning av forskaren Anton Antonovsky intervjuades kvinnor som levt i koncentrationsläger. Frågorna som ställdes fokuserade på hur kvinnorna mådde i nutid, minst fyrtio år senare. Blandade svar födde frågan om hur det kom sig att vissa mådde bra medan andra inte alls mådde bra. Svaren jämfördes och man drog två slutsatser; 1) de kvinnor som accepterat sitt förflutna och försonats med det kunde lägga det bakom sig, gå vidare och kände sig i dagsläget lyckliga. 2) de kvinnor som inte hade kunnat släppa det som hänt under tiden i koncentrationslägrena, kände sig inte lyckliga med sig själva eller sina liv nu. Antonovsky menar att de människor som känner sig mest lyckade med sin karriär (menas i huvudsak inte en yrkeskarriär, utan är helt individbaserade) är de människor som individualistiskt både kan trösta sig själva och peppa sig själva.
Givetvis har förmågan att kunna göra detta utvecklats olika för alla, eftersom vi alla har haft olika omständigheter under vår uppväxt. Men det intressanta är att om vi alla kan fostra eller träna oss in i förmågan att både trösta och peppa oss själva - vilket kanske skulle kunna fungera på en del av oss - skull vi kanske också kunna må lite bättre. Eller?

2 kommentarer:

  1. Jo det tror jag verkligen, framförallt genom att släppa taget med det som redan hänt. Att inte leva i det förlutna.

    Perfektionism är en sak jag fått bearbeta, där man både är fast i hur man tänker sig att saker ska vara, och hur man grämer sig över hur saker gått. Man är så att säga fast i dåtid och nutid, det är en falsk uppfattning hos en att verkligheten är så i nutiden som man tänker sig att den är eller vill att den ska vara i framtiden.

    Att vara nöjd och fri över sig själv, sin situation är att ta vara på nutid och framtid som en pågående händelse. Man ska ta tillvara på processen som är pågående, man sträcker sig mot perfektion men man behöver inte komma dit än. Man accepterar tillbakagångar eftersom man är påväg och inte färdig.

    Det här sättet att tänka om tiden finns tydlig i Hebreiskans tidsuppfattning. Språket har inte dåtid, nutid och framtid i den strikta uppdelning som vi grekiskt influerade har. Där tänker man sig två aspekter av tid,

    - En perfekt aspekt där en händelse är fullbordad, avslutad.
    - En imperfekt aspekt där en händelse är pågående, ickeavslutad.

    Den andra aspekten, den imperfekta, blandar nutid och framtid som en pågående process. Jag upplever att det går lättare genom att tänka så, även i det kristna livet.

    SvaraRadera
  2. loooooooooooollooooooooo7 oktober 2010 kl. 22:58

    Jag börjar tröttna på det här inlägget. Va sägs om ett nytt, Mary? =)

    SvaraRadera