en tid i staden

Vilken härlig känsla det är att promenera från ställe till ställe, andas in en ljummen vårluft, känna stadens doft och njuta av att det är MIN stad jag spatserar i. Det är här jag frodas, lever vardag, fascineras och har mitt hem. Men det har inte alltid varit lika glädjefyllt. Jag skulle vilja påstå, med ganska goda referenser enligt mig själv, att det tar ungefär ett år innan man känner att man är en del av en ny stad. De första veckorna är lek och äventyr, men blir snart en oglamorös vardag när nästa dag är väldigt lik den förgående. I samma stund infaller sig ett tvivel om vilket sammanhang man tillhör, vilka nya vänner som räknar med en och vilka av ens gamla vänner som inte glömt bort en. Det är den värsta tiden. För att spä på ytterligare kommer den tomma känslan av ensamhet, efter att man haft intensivt umgänge med familj eller vänner på annan ort, och kommer hem till en tom lägenhet - för att upptäcka att det inte är någon där och väntar. När ett år har gått kan ensamhetskänslan fortfarande komma på besök och riva upp gamla sår, men den är bara en tillfällig gäst som snart ger sig av igen. Det är viktigt att stå ut, att låta tiden gå. Det är nog livets stora ironi; allt blir till det bättre om man bara ger det lite tid - fast tid är det dyrbaraste vi har.