storytelling.

Jag älskar att höra människors berättelser. Att få lyssna på någons livshistoria, händelser som någon annan varit med om.
Spårvagnen är en plats där öronen får lyssna till det ena och det andra. Det är ju fult att tjuvlyssna enligt min mening, men jag som fullkomligt tappar fotfästet när jag hör en riktigt spännande berättelse, kan bara inte låta bli. Idag pratade två personer om hur det är att vara beroende, i deras fall av alkohol och nikotin. Den ena hade gått igenom ett tolvstegsprogram med något som liknade A.A och hennes liv hade blivit helt förvandlat. Men det var inte bara proffessionell hjälp som gjort henne drogfri, det var också en inneboende konstant påminnande längtan om att bli fri beroendet. Hon hade gett sig dän på att inte misslyckas. Och hon hade lyckats. Hennes ord var inte bara uppmuntrande för mannen som hon pratade med, utan även för oss andra spårvagnsåkare, som tog turen sådär alldeles för tidigt en söndagsmorgon.
I mitt kvarter hemma i lilla staden vid vattnet, fanns när ja var liten, en kort kort gammal liten tant, som skrek på skatorna från sin balkong och bjöd på apelsiner och snask till oss barn som vågade komma upp och säga hej. Hon kunde berätta i flera timmar om sitt liv, sin barndom, allting hon varit med om. Jag blev alldeles upprymd och nyfiken inombords varje gång våra vägar korsades.

Jag har en inneboende längtan om att få vara en storyteller. Någon som har något att berätta och som BERÄTTAR - istället för att hålla historierna för mig själv. Och förhoppningsvis - inspirera någon annan till att göra något riktigt galet roligt, eller otroligt fantastiskt bra.