Frustrerad så in i norden.
Vad är det för fel på kyrkan? Vad är det för fel på mig?
I de underbara bästkuststaden har jag nu lirkat mig runt i hopp om att hitta en andlig familj. En vän fick mig igår kväll att inse hur viktig den andliga familjen/kyrkan är för mig. Jag vill ha en personlig relation till min pastor, vill att han ska veta vad jag heter. Jag vill att gudstjänsten ska ha ett flöde varje söndag, att den ska vara utformad så att jag kan ta med mina vänner dit som tidigare inte varit i kyrkan, jag vill kunna stå upp för min kyrka - inte skämmas över den. Jag vill att kärleken mellan människorna som går i kyrkan ska vara det centrala, att man ställer upp och hjälper varandra med alla möjliga saker, att man hjälper sin stad och människorna i den - så gott man bara kan. Jag vill att församlingen ska blomstra inifrån och ut. Jag vill att den ska välkomna alla slags människor och vara ett redskap för att föra människor närmare Gud, inte vara kall, kritisk och dömande och stå mellan Gud och människor.
Jag vill vara en människa som älskar församlingen, älska mina medmänniskor och visa det med ord och handling. Jag vill inte sätta griller i huvudet på folk, jag vill reda ut toviga nystan och försöka ge så många svar jag bara kan på kluriga frågor. Jag vill be för och med alla som vill och alla jag känner, för jag tror att Gud svarar på mina böner.
Ändå känns det som om allting bara blir fel. Församlingen jag så innerligt längtar efter, verkar inte finnas. Och det är så svårt att leva upp till mitt ideal. I stunden är jag upprörd, besviken och förvirrad över alltsammans. Kommer jag någonsin hitta en kyrka som jag vill tillhöra och kalla min? Kommer jag någonsin lyckas leva upp till drömmen om mig själv? Vad är de för fel på kyrkan och vad är de för fel på mig?
Vad är det för fel på kyrkan? Vad är det för fel på mig?
I de underbara bästkuststaden har jag nu lirkat mig runt i hopp om att hitta en andlig familj. En vän fick mig igår kväll att inse hur viktig den andliga familjen/kyrkan är för mig. Jag vill ha en personlig relation till min pastor, vill att han ska veta vad jag heter. Jag vill att gudstjänsten ska ha ett flöde varje söndag, att den ska vara utformad så att jag kan ta med mina vänner dit som tidigare inte varit i kyrkan, jag vill kunna stå upp för min kyrka - inte skämmas över den. Jag vill att kärleken mellan människorna som går i kyrkan ska vara det centrala, att man ställer upp och hjälper varandra med alla möjliga saker, att man hjälper sin stad och människorna i den - så gott man bara kan. Jag vill att församlingen ska blomstra inifrån och ut. Jag vill att den ska välkomna alla slags människor och vara ett redskap för att föra människor närmare Gud, inte vara kall, kritisk och dömande och stå mellan Gud och människor.
Jag vill vara en människa som älskar församlingen, älska mina medmänniskor och visa det med ord och handling. Jag vill inte sätta griller i huvudet på folk, jag vill reda ut toviga nystan och försöka ge så många svar jag bara kan på kluriga frågor. Jag vill be för och med alla som vill och alla jag känner, för jag tror att Gud svarar på mina böner.
Ändå känns det som om allting bara blir fel. Församlingen jag så innerligt längtar efter, verkar inte finnas. Och det är så svårt att leva upp till mitt ideal. I stunden är jag upprörd, besviken och förvirrad över alltsammans. Kommer jag någonsin hitta en kyrka som jag vill tillhöra och kalla min? Kommer jag någonsin lyckas leva upp till drömmen om mig själv? Vad är de för fel på kyrkan och vad är de för fel på mig?
Hej, väldigt intressanta funderingar. (nu blir det kanske lite långt)
SvaraRaderaKänner igen mig i mycket av det du säger. Varför fungerar inte församlingen på det sättet som den borde? Jag tror nästan inte den gör det någonstans, i alla fall inte någonstans där jag varit.
Min superkyrka finns inte heller. I alla fall inte som byggnad, alla församlingar har sina fel och brister. Jag tror den innersta församlingen är människorna man omger sig med närmast, oavsett vilken kyrka man firar sin gudstjänst i. Det är inför dom man kan dela allting. Det är till dem man kan bjuda med sig människor utan att oroa sig för vad som skall hända. Den bästa kristna gemenskapen tror jag man finner i sitt eget hem, med sina vänner. Vi är bara så illa dåliga på att ha kyrka i våra egna rum.
Det ledsamma är att varje gång jag går i den tankegången så hamnar jag alltid vid samma slutmål. Att den stora församlingen är omöjlig, eller i alla fall osannolik. Jag blir ledsen, frustrerad och förvirrad. Är den verkligen det eller är det bara vi som ger upp för lätt?
/david