I fredags var det 10 år sedan. Dagen som jag då inte visste skulle förändra mitt liv. En månad tillbaka hade jag på mina bara knän och med tårar rullande ner för mina kinder, bett en bön som skulle få svar. ”Gud, om du nu finns, ger jag dig en månad att bevisa det”. Allt sammans skedde innanför den låsta toalettdörren. Alla andra var ovetande.
En månad senare blev jag bönhörd. Min mammas födelsedag vankades och en årlig middag med vänner skulle förtäras. Med fanns bara en massa vuxna. Ingen jämnårig att umgås med. Mitt nyfikna jag tog mig med till missionskyrkan. Där bultade hjärtat så hårt så hårt och en svärm med fjärilar väcktes till liv inom mig. Kroppen blev alldeles varm och hjärnan var kristallklar. På det sättet tog Han min hand och ledde mig fram till korset. Tårarna rann åter igen på glödheta kinder och knäna veks under mina fötter. Jag bestämde mig där och då. Jesus och jag blev vänner. En vänskap som pågått ända fram tills idag. En vänskap som fortsätter så länge jag lever.
Det var då och så jag bestämde mig.
En månad senare blev jag bönhörd. Min mammas födelsedag vankades och en årlig middag med vänner skulle förtäras. Med fanns bara en massa vuxna. Ingen jämnårig att umgås med. Mitt nyfikna jag tog mig med till missionskyrkan. Där bultade hjärtat så hårt så hårt och en svärm med fjärilar väcktes till liv inom mig. Kroppen blev alldeles varm och hjärnan var kristallklar. På det sättet tog Han min hand och ledde mig fram till korset. Tårarna rann åter igen på glödheta kinder och knäna veks under mina fötter. Jag bestämde mig där och då. Jesus och jag blev vänner. En vänskap som pågått ända fram tills idag. En vänskap som fortsätter så länge jag lever.
Det var då och så jag bestämde mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar