torsdag 8 juli 2010

Andliga förbilder.

I dagarna besökte jag Hönökonferensen och fick med mig en mängd tankar, svar och härliga stunder.
Jag spenderade hela dagen med en vän sedan 10 år tillbaka och vi diskuterade allt som berör livet. Något som kom upp och som vi pratade om länge, var hur viktigt det är med förebilder. Andliga förebilder. Oavsett om man är 10 år, 20 år eller 30 år behöver man - i alla lägen - andra människor att se upp till, ta råd och inspireras av. Tänk om man haft någon som talat om för en att tron och tvivlet byter av varann ständigt - då hade man inte behövt oroa sig när det är torka i livet för då vet man att det är något som hör till. Men jag har alltid haft svårt för att hitta dessa förebilder, förmodligen för att det inte funnit så många framträdande kvinnor i församlingarna som jag känt till.
Lyckligt nog visade det sig att både jag själv och min vän, nyligen funnit var sin andlig förebild/mentor under den senaste tiden. Vi pratade på om hur viktiga dessa kvinnliga förebilder är för oss och hur vi båda längtar efter att få vara sådana själva en dag.
I kyrkan finns det alldeles för få framträdande kvinnor. Vem ska de yngre kvinnorna se upp till? Det är inte så lätt för en fjortonårig tjej att identifiera sig med en 30-årig man. Resultatet blir att tjejerna söker andra förebilder - fast av det slaget som befinner sig utanför de kyrkliga väggarna och risken för att de ska försvinna ifrån församlingslivet ökar.

På årets Hönövecka talade Åke Samuelsson om vikten av att vara en andlig förälder, hur yngre och äldre är beroende av varandra och kompletterar varandra. Mitt tips är att du skaffar dig en andlig förälder. Någon som är äldre, visare, som inte är en familjemedlem och som du kan bolla alla möjliga livsfrågor med - lätta som svåra. Någon som inte sitter med alla svar i handen, färdiga för dig att plocka - men som lyssnar, berättar om sitt eget liv och som inspirerar dig till att vilja bli mer lik Jesus.

måndag 5 juli 2010

Snilleblixtar.

Alltför ofta är jag dålig på att höra Guds röst. Hör ingenting, men det är inte heller alltid så självklart vad man ska lyssna efter. Jag önskar jag vore bättre, önskar jag hörde mer, men jag skulle behöva få en eldskrift på väggen för att vara säker på att jag uppfattat allt rätt. Men idag gick jag på magkänslan, när jag gick tillbaka till sängen för att läsa ett kapitlet i min bibel, som jag bara kom att tänka på lite snabbt. I samma tanke påmindes jag om att om jag inte skulle gå och läsa direkt, skulle det inte bli av på hela dagen. Och så lästa jag. Ett kapitel skrivet av en uppgiven David (Psaltaren) som skrev till Gud i frustration, i en tid då Han verkade väldigt långt bort. Precis en sån psalm jag behövde läsa, för att förvisa mig om att Gud fortfarande är vid min sida. En snilleblixt är inte dumt ibland..