Frihet. Att få vara den jag verkligen är.

Det är så skönt att kunna känna att man kan vara sig själv.
Hela min skoluppväxt har jag upplevt en förföljelse av mig som en kristen människa. Glåpord, kommentarer, inga inbjudningar, ingen chans att få visa vem jag verkligen är. Följden har blivit att jag i ett samtal med en helt ny människa, inte alls talar om min tro i första hand. Tron som finns stark förankrad i mitt hjärta. Den som betyder allt. Det dröjer länge länge innan jag vågar blotta det innersta och berätta om vem jag verkligen är för en annan människa. Tar lång tid innan jag helt kan slappna av. En mindre evighet innan jag kan vara mig själv, helt, fullt ut. Då jag vågar berätta att ja, jag går till kyrkan varje söndag, att jag tror på att Jesus har en plats i mitt hjärta, att det finns ett bönespråk som jag använder mig av, att det finns ett liv efter döden. Allt på grund av rädslan att inte bli accepterad, uttittad, utpekad, utskrattad, dömd - att förlora ännu en bekantskap.
Därför, känns det så underbart - ljuvligt - att förvånas över fascinationen och beundran medmänniskor uttrycker när jag väl berättat. Att få känna att jag får vara precis den jag är, utan att behöva hålla tillbaka ett endaste dugg.
Det är så skönt när man känner sig fri att vara precis den man är.