söndag 22 november 2009

Konst[när]

Idag har jag umgåtts med en konstnär. Konstnär. Vilket vackert ord. Det ligger något mystiskt och spännande i just det begreppet, även om säkert inte alla konstnärer är mystiska och spännande - eller?! På ett sätt känns det lite skrämmande att umgås med en konstnär. Man känner sig betraktad och nästan lite analyserad genom att finnas till, uttrycka åsikter eller bara finnas till. Men ändå är det med en förtjusning all förskräckelse infinner sig.
Inte helt oväntat trillade vi in på ämnet konst. Till en början kändes det lite jobbigt, eftersom jag inte anser mig så kunnig på ämnet. Visst har man en åsikt om vad man gillar och inte, men när man håller en diskussion om konst med en riktig konstnär, då känner man sig ganska färsk. Det gjorde iallafall jag. Men min vän kände av min obekvämlighet, vilken denne påstod vara obefogad och ställde frågan; "Kan du se?". "Jo visst kan jag det", muttrade jag för mig själv, log och tittade bort lite försynt. "Känner du saker?" kom härnäst. Vilken dum fråga tänkte jag. Jag om någon är ju en känslomänniska. Mitt alterego påminner mig om mitt känslomässiga inre varje dag - inga tveksamheter där. "Jo, det gör jag ju" kom ur min mun. "Men då har du ju visst en kunskap om konst". Tystnad. Visst, någon slags sanning fanns det ju i slutsatsen. Det är väl konstigt att man ska anse sig själv vara expert för att våga påstå att man har en åsikt om något, när man möter en expert i ämnet. Som alltid innan när jag suger på ordet "konst", kommer samma bilder upp i mitt huvud: de stora tavlorna hos mormor, såningsmannen, flickan vid brunnen, de spröda kvinnorna, Louisiana och Magritte. Det slutar alltid med Magritte. En väldigt speciell konstnär som är mest känd för sina mörka hus med klarblåa himlar i bakgrunden. Vackert, spännande och mystiskt. Men min egna favorit är den gigantiska rosen. Den har förmågan att dra fram allt vackert ur det som kommer i dess väg och fångar magnetiskt beskådarens blick. Den frambringar alla underbar känslor jag kan känna, när jag ser på den. Och den trollbinder.

Här, i en liten skala [som inte alls ger samma effekt som i verkligheten, då den är gigantisk].

1 kommentar: