Ibland är man bra konstig. Man ber och ber till Gud om att få bli använd. Men när man väl har möjlighet att bli det - inser man det inte - och törs inte anta utmaningen. Vad är grejen med fegheten? Stundtals, som kan bli alldeles för ofta, gör den sig ett på tok för trivsamt bo inne i både själ och kropp. Då blir en utmaning alldeles för mycket. Plötsligt känns en själv liten och tunn. Vågar inte. Törs inte. Det är alldeles för svårt. Men faktum är att utmaningen aldrig är för svår. Han skulle aldrig ge mer ansvar än man klarar av.
I afton i vår tjejgrupp fick detta bli bönen. Att våga anta utmaningen när den väl kommer.
Jag känner verkligen igen det där. Till slut får man fråga sig själv vad man vill fylla sitt liv med. Vill man sitta bekväm i det man alltid gjort och ångra att man aldrig gjort något, eller vill man göra utmaningen och att göra sig obekväm till sin längtan i livet? Hur växer man om man inte har lite växtvärk? Kraften kommer i kraft när man går mot en riktning och vågar ta första steget i många fall. Jag vill också vara en sådan som tar tillfället och får göra skillnad. När man får smaka på det så vill man ha mer!
SvaraRaderadet får bli min bön oxå!
SvaraRadera