När jag var liten och promenerade hem från skolan utmed jägaregatan, som var lång, rak och tråkig - brukade jag försöka sysselsätta mig på något sätt för att få de tjugo minuterna att gå lite fortare. Ibland tänkte jag, att när en bil kom körandes, var jag tvungen att hinna förbi den där bruna brevlådan en bit bort, INNAN bilen körde om mig - annars skulle något hända mig. Vissa dagar tillät jag mig själv att springa till den där brevlådan, stolpen eller busken, men andra dagar var jag tvungen att gå - raskt - för att hinna fram i tid. Allt som oftast hann jag innan bilen körde om mig, men det hände att jag inte gjorde det. Då försökte jag tänka bort hela utmaningen i mitt huvud och låtsas om som att tanken aldrig hade kommit till mig.
På liknande sätt kan jag tänka när jag sätter på mig mina ringar om morgnarna. Jag har alltid två, en på varje hand. Den ena har två bokstäver instansade. När det gäller dethär tänkandet och ringen, är dilemmat att få på sig ringen på "rätt håll", med bokstäverna vända så att de går att läsa - annars kommer jag aldrig bli gift. Men det är samma visa i de situationerna - ibland hamnar den på ena hållet och ibland på det andra.
Detta sättet att tänka kallas "Magiskt tänkande" fick jag lära mig av en blivande socionom idag. Det är ganska fascinerande att man som barn innehar en egenskap, ett handlande, som vuxna tagit fasta på, utrett och namngivit.
Numera tror jag inte riktigt på dethär sättet att hantera situationer - även om "tvångstankarna" på ett sätt fortfarande finns kvar. Hur som helst är namnet på begreppet fantastiskt. Magiskt tänkande. Det låter dock mycket bättre än vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar