Dåtid möter nutid

"Man kan säga att det var mitt första disco. Jag var fjorton år och hade inte ens talat om för min mamma att jag skulle dit. Hon trodde att jag var hemma hos en komis. Vi kom dit ganska sent, ungefär tjugo minuter innan det hände. Jackorna tog vi av oss direkt, för vi tyckte det var så varmt när vi kom in. Men det var ju inte så konstigt eftersom det var så mycket folk där. Vi tänkte aldrig att det kunder bero på något annat. Jag och mina kompisar dansade, samtidigt som vi kände att det bara blev varmare och varmare. Efter ett tag sade diskjockeyn i mikrofonen att det brann. Alla började röra sig mot utgången, men tänkte nog inte att det var någon stor fara. Man är ju liksom van vid falska brandlarm på skolan om man säger så! Men vi gick nedåt i trappan och var nästan ute när jag kom på att jag glömt ta med mig min jacka. Så jag gick tillbaka in för att hämta den. När jag kom upp igen märkte man att det var otroligt varmt och liksom nästan lite svårt att andas. Någon gång då såg jag diskjockeyn öppna dörren till det andra trapphuset, alltså den som var på motsatta sida, mitt emot ingången. Han ryggade snabbt tillbaka då stora eldsvågor bara vällde ut genom dörren och försökte stänga den igen. Då förstod alla att det var på riktigt och började få bråttom och ville liksom komma ut. Strax därefter gick lamporna och det blev mörkt. Då kunde man se den svarta röken ringla sig uppe i taket. Då kände jag och alla andra att hallå, vi måste ut nu! Och alla trängde sig fram till dörren. Men eftersom vi var så många där inne och alla ville ut samtidigt, började folk ramla över varandra och det blev liksom en stor hög av människor mitt i gången. Jag ramlade också, men lyckades ta mig upp på något konstigt sätt. Jag minns inte alls hur faktiskt. Hur som helst hörde jag att en ruta i lokalen krossades och tänkte att jag måste ta mig till den. Det var inte så svårt att hitta den, för man kände att det var frisk luft som strömmade in och liksom drogs dit på ett sätt eftersom det blev så lätt att andas. Så jag klättrade på något sätt upp till fönstret, satte mig där och andades. Men sedan blev trycket bakifrån från andra så starkt, att jag hoppade. Två våningar ner. Sedan fick jag spendera natten på sjukhus och har gjort flera operationer för vristerna. Idag mår jag bra, eller så, men då var jag stressad så fort jag kände lukten av rök eller hörde brandlarmet. Vi hade många brakuratorer och så som tog hand om oss. Men det är klart att det är sorgligt när man tänker på allt. Jag förlorade ingen nära vän, men jag kände några från skolan som gick bort. Men 63 personer dog. De hade ju tagit in alldeles för mycket folk i den lilla lokalen."

[bilden är lånad ifrån denhär sidan]

Själv minns jag tydligt hur jag satt framför tv:n hemma i mormors hus och såg nyheterna om allting. Jag kunder inte riktigt förstå allt som hänt, men därefter tjikade jag alltid efter nödutgångarna när jag gick på disco. Jag kollade efter att de inte var blockerade, om de varit ute på Hissingen. Då kunde jag aldrig ana att ca 11 år senare skulle träffa någon som varit där - just den natten då diskoteksbranden bröt ut. Jag är så tacksam att jag lever, och samtidigt så fascinerad över hur livspusslet läggs samman och binder ihop allt - dag för dag, bit för bit.

Här kan du läsa kortfattad fakta om branden.