Det finns bekanta, och så finns det vänner.

Somliga människor verkar man aldrig lära känna. Det där "klicket" finns inte. Man förstår inte varann hur gärna man än skulle vilja. Samtalen kan nästan kännas krystade och påtvingade. Ingenting gemensamt finns, inget som är tillräckligt viktigt för att samtalet ska rulla på som ett rinnande vatten. Istället börjar saker i periferin bli viktiga. Man tänker på sin klädsel, hur man ser ut, upptäcker drag på sina egna händer och hittar saker i fickorna man inte visste sig ha där.

Men så finns det människor som det redan efter att man setts enstaka gånger, känns som om man känt hela sitt liv. Det finns nästan alltid saker att prata om, och när orden väl tar slut blir det ingen jobbig tystnad, utan en bekväm paus där man bara är trygga i varandras sällskap. Ingen behöver spela teater, man kan vara sig själv. Förtroende växer och det är som om man vore nakna inför varandra, utan att det är jobbigt. Det fina som formats är det som kallas vänskap. Det finns bekanta, och så finns det vänner.