Jag har alltid tyckt om att smyga mig undan, glida in bakom fasaden och vara lite ensam. Kanske har faktumet att jag är en riktig sladdis, att jag är född en väldans många år efter mina bröder, spätt på det hela. Ensamhet har alltid varit en del i mitt liv, och för att vara helt ärlig - har jag tyckt om det. Men ibland kommer det tider i livet, då allt inte är guld och en dans på röda rosor. Stundtals kan det till och med vara lägre än lägst, sämre än sämst, svårare än svårast. Då är ensamheten inte lika spännande och avkopplande längre. Då blir den istället ett måste som förknippas med en rädsla, som om man känner sig jagad av mörkret och försöker springa ifrån det. Ett gott tecken på att livs-statusen inte längre befinner sig under nollstrecket, är när man slutat springa ifrån ensamheten. Den går inte att fly ifrån hur länge som helst, den är en del av livet, en del av dig och en del av mig.
Ikväll har jag haft en härlig stund i min ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar