Halland är definitivt säsongens Hawaii, dvs jordens paradis. Det är så fruktansvärt vackert här att jag nästintill börjar gråta varje gång jag åker på de grön-gröna ängarna och möter de vildvuxna barrskogarna. Är det så att jag blivit en livsnjutare? En wannabe har ju alltid varit en del av mitt signum, men har jag lyckats nå ända fram? Ingen aning, men här nere just nu verkar livet lite enklare, lite härligare, lite mer njutbart. Fortfarande ligger oron för framtiden i bakhuvudet och mullrar, men just nu, i denna sekund, är jag tillfreds med tillvaron.
Solnedgång genom en hallandsåker. Förtjusande. Lyssnar man på dethär samtidigt blir det förtrollande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar