vänskap.

Alla familjer har sina gråa sidor. Det kan vara bra att ha i åtanke ibland. För vissa stunder känner nog alla att ens familj eller hela ens livssituation är riktigt tragisk. Varför är vi så bra att se våra negativa sidor hos oss själva, men de bästa sidorna hos alla andra? Utanpå verkar det som om alla andra har det jättebra, men inuti mig vet jag att det kan vara riktigt pissigt ibland.

En afton lärde jag känna några nya vänner. Ja, eller egentligen har jag känt dem ett bra tag, men just den kvällen kändes det som om att jag lärde känna dem på riktigt. De visade sina rätta sidor, delade med sig av vad som låg på deras hjärtan, just då. Det är i de tillfällena som det verkar som om man lyckas så det där vänskapsfröet tillräckligt djupt ner för att det ska kunna få ett riktigt fäste. Man får lov att vara lycklig, och man får lov att vara bubblande – man måste inte må dåligt för att dela med sig! Men om man oftast bara skrapar på ytan, visar upp sitt bästa jag – men inte sitt rätta jag – når man aldrig längre än till just – ytan. Jag har länge varit trött på ytligheter. Ska det va, så ska det va på riktigt, känner jag. Men visst måste man också få skrapa lite på en yta, innan man vågar dyka ner på djupet.
Det bästa med riktiga vänner, är att man kan vara sig själv, oavsett om man är strålande eller beklagande.