tentaångest.

Jag befinner mig inne i min alldeles egna tentabubbla. 

Tentatiden överrumplar mig alltid med ängslighet, oro och destruktivitet. Monstret som bor någonstans inom mig, väcks till liv och infiltrerar hela min tillvaro. Det spelar ingen roll att jag varit med om det massor med gånger förut, känslorna slår aldrig fel. Två dagar innan tenta är alltid värst. Då vrider och vänder jag mig i min okunskap och alla mina dåliga sidor eskalerar. Jag skriker "se mig", "hör mig", "var med mig", "uppmuntra mig" - samtidigt som jag inte vill veta av någon och kryper in i mitt skal. Jag kliar sönder min hårbotten, svettas och blandar ihop begrepp. Jag säger fel, orden kommer i fel sammanhang, jag säger saker jag inte menar till dem som betyder mest. Jag tror det kallas tentaångest.

Den här gången var det värre än på länge, jag tror det har att göra med ämnet; personlighetspsykologi. Det är som upplagt för att destruktivitet ska smasha rakt in på min planhalva. Och det BLIR så.

Skulle jag ge er ett råd idag, blir det; börja aldrig plugga, sluta utvecklas, var bara den du föddes till! Men då skulle jag säga emot mig själv maximalt och ångra det i all evighet.

Det är otroligt vad kunskap - och allt runt omkring det begreppet - kan göra med oss. Jag älskar det, och samtidigt hatar jag det.