Jag har alltid haft handsvett. Japp, då var det sagt.
Under min högstadietid bad jag mamma köpa hem ”absolut torr”, som jag gned rikligt över handflatorna om kvällarna innan jag skulle somna. Jag minns att jag alltid oroade mig för framtiden och om jag skulle träffa en kille som jag blev kär i. Hur många ursäkter skulle jag komma på innan de försvann och jag var tvungen att berätta sanningen om varför jag inte kunde hålla handen?
Under högstadiet började jag sjunga på riktigt. Jag hade koll på alla (som jag ansåg) sjöng bra, speciellt de som var äldre än mig. Det fanns en tjej som var bättre än alla de andra, hon va så himla cool. Hon sjöng hur bra som helst, typ det bästa jag hört någon sjunga – någonsin (tyckte jag då)– och så var hon snygg också. En äldre tjejkompis till mig kände henne, de gick i samma klass. Varje skolavslutning anordnades ett stort avslutningsdisco nere vid sjön, vilket alla som fyllt 14 gick på. Det var där jag träffade henne, min dåvarande förebild, som också skulle komma att förändra min syn på handsvett.
Jag såg min kompis som kom emot mig, tillsammans med tjejen jag beundrade, och kom fram och började prata med mig. ”Hej” sa hon (förebilden) och sträckte fram handen. ”Sanna med hansvett”, fortsatte hon och log. Jag blev alldeles tagen. ”Eeh… Maria” sa jag och log lite skevt tillbaka. Kunde man säga så? Sanna med hansvett? Att hon bara vågade? Å hennes hand var ju inte svettig dessutom. Eller var den det?
Det där minnet kommer alltid till mig när jag ska presentera mig för någon jag aldrig träffat och har just – handsvett. Men jag har faktiskt aldrig sagt just så, i början vågade jag nog inte, men nu säger jag inte så för att det känns liksom lite som hennes replik, som blivit ett roligt minne som får mig att dra på smilbanden. Men den repliken hjälpte mig med att inte skämmas för mina varma händer. De är ju faktiskt inte alltid varma och kladdiga heller, ibland är de till och med kalla. Och det går jättebra att hålla handen med en kille. Ibland får man hålla armkrok, eller så får man hålla handen när man är utomhus. Jag älskar att hålla handen.
Under min högstadietid bad jag mamma köpa hem ”absolut torr”, som jag gned rikligt över handflatorna om kvällarna innan jag skulle somna. Jag minns att jag alltid oroade mig för framtiden och om jag skulle träffa en kille som jag blev kär i. Hur många ursäkter skulle jag komma på innan de försvann och jag var tvungen att berätta sanningen om varför jag inte kunde hålla handen?
Under högstadiet började jag sjunga på riktigt. Jag hade koll på alla (som jag ansåg) sjöng bra, speciellt de som var äldre än mig. Det fanns en tjej som var bättre än alla de andra, hon va så himla cool. Hon sjöng hur bra som helst, typ det bästa jag hört någon sjunga – någonsin (tyckte jag då)– och så var hon snygg också. En äldre tjejkompis till mig kände henne, de gick i samma klass. Varje skolavslutning anordnades ett stort avslutningsdisco nere vid sjön, vilket alla som fyllt 14 gick på. Det var där jag träffade henne, min dåvarande förebild, som också skulle komma att förändra min syn på handsvett.
Jag såg min kompis som kom emot mig, tillsammans med tjejen jag beundrade, och kom fram och började prata med mig. ”Hej” sa hon (förebilden) och sträckte fram handen. ”Sanna med hansvett”, fortsatte hon och log. Jag blev alldeles tagen. ”Eeh… Maria” sa jag och log lite skevt tillbaka. Kunde man säga så? Sanna med hansvett? Att hon bara vågade? Å hennes hand var ju inte svettig dessutom. Eller var den det?
Det där minnet kommer alltid till mig när jag ska presentera mig för någon jag aldrig träffat och har just – handsvett. Men jag har faktiskt aldrig sagt just så, i början vågade jag nog inte, men nu säger jag inte så för att det känns liksom lite som hennes replik, som blivit ett roligt minne som får mig att dra på smilbanden. Men den repliken hjälpte mig med att inte skämmas för mina varma händer. De är ju faktiskt inte alltid varma och kladdiga heller, ibland är de till och med kalla. Och det går jättebra att hålla handen med en kille. Ibland får man hålla armkrok, eller så får man hålla handen när man är utomhus. Jag älskar att hålla handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar