julspelet.

I min familj har vi som tradition att gå till stadskyrkan och lyssna till och se på julspelet som framförs varje julafton klockan tio. När jag var liten var jag själv med, vilket kan förklara mitt sångminne som påminner sig varje år när jag är där. Det slog mig att jag varit med färre år själv, än jag tittat på, men ändå gömmer sig de där sångerna på en speciell plats i hjärta och hjärna. I år lättade jag mitt rastlösa sinne med lite mobilspel, men det finns andra sätt att få hjälp med fenomenet. Kyrktaket är fullt av målningar, vilket känns lite ovanligt, som välkomnar fantasi och tankar att ta sig en liten resa när man tycker att sångerna blir lite för långa. Det är en väldigt gemytlig kyrka och väldigt värd ett besök för den som har vägarna förbi!
När jag var liten och var mer i kyrkkören, var det alla flickors dröm (ja, vi var ju bara tjejer som var med) att få vara Maria på självaste julafton. När sångfröken frågade mig om jag ville vara med och ha en roll i julspelet, blev jag alldeles till mig av förväntan. Men den varade inte länge, för det var inte rollen som Maria som erbjöds, utan som en vise man. Jag tackade dock givetvis "Ja" för att få vara med och ha en roll på ett litet hörn. Året därpå vandrade jag upp i rang och fick spela Josef. Med den rollen tillkom en solosång. Men när jag skulle sjunga den, var jag så nervös - att när jag sjungit klart - satte jag mig ned pladask på ändan efter att jag trott att jag skulle svimma. Det hela ledde till att resten av kören satte sig ner också, fastän de inte skulle det, och jag kände mig så dum. Men jag var ju så snurrig att jag måste sitta. Efter en stund reste jag mig upp igen, och kören lika så. Trots att jag skämdes en gnutta så var det en tacksam kör som hade fått sitta ner lite under den en och en halv timmes långa föreställningen. Och solot då? undrar väl ni. Jodå, det gick galant.