livet går så fasligt fort.

När jag var liten trodde jag att jag skulle komma ikapp mina bröder. De var ju bara sisådär femton år äldre, men jag skulle minsann vinna över tiden och bli lika gammal som dem. De skulle allt få se!

Visst blev jag äldre, men inte samtidigt som de. När jag var mindre hoppades jag på att bli vuxen över en natt. Jag ville inte leka med mina barbiedockor som min bästis gjorde, det var ju fjantigt. Ville inte bo hemma med mamma och pappa, ville bo själv i egen lägenhet som brorsan. Ville inte titta på barnprogram och tecknat, skräckfilm var det som var häftigt. Men även om jag tog till alla medel som jag kunde komma på, lyckades jag ändå inte. Barbiedockorna blev väl slitna, sängen användes mest av de tjugotals gosedjuren - då jag själv var nattvandrare ända upp i tonåren på grund av mardrömmar som en skörd av alla skräckfilmer (vilka jag än idag är känslig för att se på). Nu är jag glad över att jag inte växte upp och blev vuxen över en natt, och helst skulle jag fortfarande vilja ha några år kvar i barndomens lekfulla värld.
Idag var jag på ännu en skolavslutning. En liten prinsessa gick ur nollan och mötte mig med skräck i blicken strax över åtta i morse; "Jag vågar inte sjunga! Alla kommer ju titta på mig!" sa den lilla krabaten. Jag försökte lugna ner henne och berättade hur duktig jag tycker att hon är. Det verkade fungera och hon småsprang tillbaks in i klassrummet, upprymd över vad som skulle ske. Och när den lilla barnkören stod och sjöng sina sommarvisor, tårades ögonen och jag omfamnades av minnen från min egna skoltid. Samma sånger, lika fnissiga och nyfikna barn, lika coola killar och lika fjantiga fröknar. Jag kunde inte hjälpa tankarna som kom, om att jag höll henne i mina armar när hon var bebis och jag nu får krama om henne på hennes skolavslutning. Jag hoppas att hon leker så mycket hon kan och är så barnslig det bara går ända tills ansvaret ges henne. Men snart står hon också där, med tårfyllda ögon på en skolavslutning. Livet går så fasligt fort.