purple rain.

Sommaren är förbi, augusti är här och snart sätter livet igång igen. För sommaren är ändå nån slags paus ifrån att allt är som det brukar vara. Å även om jag längtar efter solig sandstrand och lata oplanerade dagar, blir jag en smula förtjust när allting börjar rulla igen. Min goa sommar avslutades igår med besöket på den stOra musikfestivalen i stan. Jag säger bara WoW. Jag har ratat, beundrat och älskat, allt i ett enda virrvarr. Och än en gång har det gått upp för mig vad som skiljer agnarna från vetet, vad som gör att viss musik är bra och annan är dålig; bra musik är musik som säger något, som får hjärtat i svaj och känsloruset att explodera i halsen och mynna ut i tårar. Musik som vill säga något går bara inte att stå emot - det är alldeles för kraftfullt. Och nog blev jag drabbad av helgens konserter. Jag fick stå i "purple rain" på riktigt och minnas mellanstadiets tryckare, översköljas av känslor genom Svanängens kreationer, tårar i ögonen - klump i halsen - ryck i hela kroppen av soulsväniga Janelle. Min klubblängtan och kärlek återkom genom mr Woon, allt som känns vackert väcktes till liv när Tallest Man On Earth lättade sin röst, Johansson i Annedalskyrkan gav hopp om en stundande framtid och hiphopkungen fick min beundran genom sin ärlighet, storslagenhet och dundergung. Riktig musik får känslorna att rusa och är en gratisbiljett till livsnjutning. Musik får mig att andas. Jag hoppas mina vänners givmildhet för detta stora event får kreativiteten i rullning. För jag längtar till tusen och jag har mycket att säga. Nu, bubblar jag igen.