Känner ingen sorg, bara ett minimalt uns av vemod blandat med förtjusning, upprymdhet, nyfikenhet och nervositet. Nu börjar en ny era. Allting har sin tid under solen. Sommaren har seglat förbi och jag har tagit väl av nära och kära på mitt jobb som hållt mig så uppbokad. Slutligen kom den sista arbetsdagen och friheten står vid porten. Men vad händer nu? Ska jag springa in i en nygammal värld som nästan är bortglömd, och som har glömt bort mig? Den tanken gör mig bekymrad, då säger jag nej. Jag ska spatsera in i hösten, friheten, kärleken, drömmen som är livet. Åter igen, bland flyttkartonger och besök, påminner jag mig själv om mitt måtto; wanna be livsnjutare.
Tiden får utvisa vad som finns bakom nästa krök. Lyckligtvis har jag Gud vid min sida. Jag går inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar