I afton var det ntligen dags för det jag väntat på i ett års tid nu - konsert med tingsek. Ja, jag hyser en hemlig slags kärlek till denne musiserande skåning och hans gåva att tillverka musik. Vi anledde till café Ståhlbloms, papi och jag, och där satt hela bandet. Alldeles vanliga, vardagliga - men ack så snygga. Vi åt mat och lyssnade till det uppvärmande förbandet, som faktiskt var riktigt bra, medan huvudbandet i sig värmde upp på sitt eget lilla vis - likt skorstenar. Efter att de fem grymma grabbsen entrat scenen, kände jag mig tagen och ville aldrig att det skulle ta slut. Nya, riktigt bra låtar, blandade med gamla. Åter igen önskade jag att de skulle finnas i mitt vardagsrum. Jämt. Så att jag bara kan få dem spelandes närhelst jag vill.
På något konstigt vänster var det som om Gud talade till mig om en mängd olika saker. Drömmar. Synder. Känslor. Och för första gången på lite mer än ett år, känner jag mig riktigt sugen på livet. Längtar till hösten. MEN, har inte samma råa panik för framtiden, utan försöker VERKLIGEN stanna upp och njuta. Det har jag gjort ikväll, njutit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar