Jag är en person som saknar. En vän till mig, påstod en gång inte besitta förmågan, men för mig har det aldrig varit snack om saken. Idag går tankarna till min mormor, morfar, farmor och farfar. Jag har aldrig träffat min morfar. Han fick cancer och dog innan jag ens var påtänkt. Men ändå hyser jag en stor kärlek och saknad inför denne man, som min mor påstår att jag är så lik. Att kunna sakna är en positiv egenskap. Fast många gånger verkar det helt tvärt om. När en kärlek tagit adjö och försvunnit ut ur ens liv, familjemedlemmar som stilla insomnat och aldrig vaknat till jordelivet igen, när goda vänner reser långt bort under en längre tid. Abstinensen blir vardag. Men summa summarum är känslor något gott. Att sakna någon, innebär att min kärlek för den personen är stark - och det är något härligt! Ibland behöver livet vara lidande och pest, för att även kunna bjuda på glädje och fest. Klychigt måhända, men rena rama sanningen. Jag tänker fortsätta bjuda in människor i mitt hjärta, även om saknaden efter dem kommer göra fruktansvärt ont när de kanske i framtiden tvingas lämna mitt hjärterum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar