äktenskap

Idag funderar jag på äktenskap. Hur fungerar det egentligen? Träffar man någon som det pirrar i magen med och sedan bestämmer man sig för att dela livet tillsammans? Hur vet man att det är den rätte man träffat? Kan man förklara alla skiljsmässor som "den orätte"?
Ibland känns det som om de gemensamma barnen är det enda som förenar två vuxna människor. Att all kärlek sins emellan, försvunnit och kvar finns en vänskap som man tror sig inte klara sig utan. Irriterande morgnar, tidiga kvällar, uppbokade helger. Är det så det blir när vardagen kommer in? Vad gör ett gift par en helt vanlig onsdagkväll, mitt i veckan? Slentrian eller spänning? Detta är ordbajs på högsta fart mina vänner, men just imorses vaknade jag och började fundera på dessa viktiga grejer.

Jag vill ju bara gifta mig en gång, även om jag inte fördömer de som skiljt sig. Ibland blir det helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Antingen, gifter man sig för tidigt, gifter sig för sent, gifter sig när alla andra gifter sig, gifter sig med någon som är alldeles för ung - eller på tok för gammal, gifter sig för trygghet, gifter sig på grund av vänskap. Men så finns de dem som gifter sig av kärlek. De som säger sig veta hur det är när fjärilarna pirrar i magen, hur det är med en grå vardag - men som inte gifter sig på grund av DE anledningarna - utan för att de älskar EN person och vill dela livet tillsammans med den. Jag vill vara en av dem. Jag vill inte låta mig styras av världens ytterligheter och regler. Jag vill känna med hjärtat och låta det leda mig. Det vill jag.