I helgen vad jag på bröllop. Min kusin var den lyckliga som stod på tur. Anledningen, hämtad direkt från deras egna kommentarer - något i stil med: "Vi vill gärna gifta oss, men det är ju också en så bra anledning till att ställa till med fest!" och fest blev det kan jag lova!
Det är väl ändå förunderligt dethär med tillställningar då släkten träffas och umgås. Nu med en riktigt god anledning, men det känns också som om det oftast krävs en anledning till att ses. Varför? Jo, för att släkten är en grupp människor, som råkar bestå av samma kött och blod - men som förutom det inte behöver ha någonting gemensamt över huvud taget! Är det inte liiite lustigt?! Alla man umgås med, träffar man för att man har något gemensamt, något som är viktigt för en själv, en utbildning, en åsikt, ett intresse. Men släkten träffar man av anledningen av att man är just - släkt. Det hela är ändå intressant. Det, mötet, är ett ypperligt tillfälle att plocka på sig kunskap, eftersom alla är så väldigt olika och besitter enormt mycket olika slags kunnande.
Min uppgift denhär gången, bestämde jag skulle vara att försöka lära känna alla ett snäpp bättre. Lyssna, speja, trippa lätt på tårna och andas in ögonblicket för att kunna minnas det vid ett senare tillfälle.
Somliga skulle säga att släkten är värst, andra tycker att släkten är bäst. Jag tycker om min familj väldigt mycket. Så till den grad att jag kallar mig "familjekär". Och lördagskvällen var mycket trevlig. Även om jag fortfarande, och nog alltid, kommer förundras över det faktum att släktkalas är tillfället då jag umgås med de människor som nog är mest olika mig - men jag gillar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar