Varje gång jag tentapluggar eller har dötråkigt på grund av något annat, tjikar jag runt lite. Det innebär i det stora hela att jag går in på facebook. Kollar vänners statusar. Råkar ramla in på en vän-till-en-väns-sida och tittar igenom ett fotoalbum. "Men vad konstigt, tänker jag. Hon har ju varit på samma ställe som jag. Wow, vilken fin lägenhet hon bor i nu då. Det verkar hända mycket kring den tjejen. " Blablablabla. Tankarna snurrar, känslorna tar över. "Varför åker aldrig jag och min mister utomlands? Varför får jag aldrig spela in en skiva? När ska jag få pengar över till att köpa en lägenhet? Hur ska det gå för mig?". Egocentrisk till max grämer jag mig över att jag inte följt mina drömmar, inte har allt det där som andra har. Sedan går känslan över till "tycka synd om". "Jaha, har hon varit med om det. Mhmmm. Urs, stackars dem." Och tillslut sluts cirkeln, jag inser att andra har sina egna fighter, precis som jag, och känner mig ganska tacksam över hur jag har det.
Varför är det såhär? Varför ska man bry sig så ofantligt mycket om vad alla andra tycker hela tiden? Om hur alla andra har det. Om allt som jag inte har. Sociala medier har ett enormt genomslag emot den lilla människan. Där får hon mötas av nyheter, bli avundsjuk, tycka synd om och öka på behovet om att vilja synas. Är det verkligen bra?
Jag låter ganska bitter i min syn på det hela, men i själva verket tycker jag om att vistas på de sociala medierna. Jag läser bloggar, kollar nyheter, kollar facebookstatusar. Min åsikt är att facebook har en otrolig förmåga att hjälpa alla upptagna människor att hålla kontakten, till och med om de bor i olika länder. Det andra får man ta med en nypa salt. Det är nyttigt att lära sig glädjas över andras framgång och finnas med andras motgång. Det är ju faktiskt det som de sociala medierna hjälper oss med.
Ja, man finns även om man inte har någon facebook. Tänk vad mycket trevligare det är att få ett telefonsamtal, ett sms, för att inte tala om ett brev - istället för att få en kommentar på wallen. (Minns inte när jag fick ett handskrivet brev senast?) Det är mer spännande med en person som inte blottar hela sig själv, som man måste fråga frågor och umgås med för att lära känna. "Jaha, tänker du, men du bloggar ju - är inte det att blotta sig?" Jo, till en viss del. Men min förhoppning är att jag inte ska göra som facebook gör ibland, aldrig få dig att känna dig sämre, ointressant eller mindre än du är.
Jag vill få dig att tänka efter, fundera över livet, känna tacksamhet över det du har, och oftast bara ge dig något roligt eller knasigt att tänka på. För mig är det otroligt intressant och häftigt att du läser just det här och har tagit del av min tanke - som nu blivit din tanke. Plus att du vet väldigt lite om mig egentligen. Du vet vad jag funderar över, liksom jag vet en del av vad du funderar över - eftersom du tagit del av mina tankar. Men vi känner inte varann.
Jag finns. Å jag vet att du finns. Länge leve privatlivet.
Men tack för sociala medier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar