livets resor.

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig. Ibland tar livet nya vägar, vägar som tidigare varit omöjliga att förutspå.
När jag är hemma i mitt föräldrahem, händer det att jag dammar av den stora vita ikealådan med alla gamla dagböcker i, och sätter mig och läser en stund. Varje gång förundras jag över hur annorlunda livet varit en gång i tiden och ibland är det svårt att förstå att det är samma människa som skrivit de där raderna som är jag i detta nu. För mig kan det hela bli ganska känslosamt. Det är som att träffa på en yngre syster eller bekant. Alla de där berättelserna och händelserna blir plötsligt så levande, trots att de funnits gömda lång långt bort i flera år.
Jag slås av hur stark min tro var då om vad som var sant och riktigt. Livet var väldigt svartvitt och enkelt på något sätt. Det fanns bara rätt och fel, inget där emellan. Men när man vaknar upp ur sin lilla bubbla, växer upp, märker man ganska snabbt att livet inte alltid är så svart-vitt. Istället är det fyllt av gråzoner.
På samma sätt är det med föreställningarna om framtiden. Man tror att man vet sina utsikter och att livet är som uppstakat framför en. Men ack vad fel man har. Det krävs så mycket mer än drömmar och en vilja för att livet ska styras in på de vägarna man tänkt sig från början. Och många gånger glömmer man bort, att det samtidigt som man fattar beslut och går in på nya spår, sker en ännu viktigare resa; den inre resan. Den som man aldrig kan förutbestämma eller avgöra. Den inre resan som handlar om att utvecklas som människa, känna sig trygg i sig själv och våga vara den man är - oavsett var i tiden man befinner sig. Den resan, den inre, den djupa, den är inte att förakta. Den är snarare att bejaka och bearbeta. Men man ska inte vara rädd när den gör en ny krök och viker av åt ett oväntat håll. Då gäller det att hålla i hatten, följa med och se det hela som erfarenheter som byggstenar som behövs för att ta sig vidare.
Det är bra märkligt när man frågar människor som haft en jobbig tid i livet, om de hade velat vara utan den. För oftast svarar de att det har blivit en del av dem som de lärt sig mycket av och inte vill vara utan. Men det är väl precis så livet ter sig; det går ständigt av och an, och hade man inte hängt med i första svängen, så hade man inte heller kunnat åka med i andra turen. Allt hänger samman, allt formar oss till de vi är.