bubbelgrubbel

Igår var jag på hockeymatch, för första gången i mitt liv. Frölunda-Färjestad. Det var en hejdundrande stämning och så mycket roligare än jag nånsin kunnat föreställa mig. Sport på riktigt är ju faktiskt riktigt kul! (Tycker även jag, som inte alls är särskilt intresserad egentligen..)

Innan matchen började stod alla upp och sjöng nationalsången tillsammans. Jag tappade hakan en aning. För nationalsången och svenska flaggor känns nästan förbjudet. Det är sällan de två kombineras numera. Som om kombinationen är en styggelse. Därför tyckte jag det var fint på nåt sätt, att det går att sjunga "Du gamla du fria" och vifta med flaggor. I hela det spektaklet känner alla tillhörighet och gemenskap. Det är fint.
Frölunda vann med 4-3, men utan att vara insatt i tabellen så slog det aldrig mig att de skulle kunna förlora. Jag tänkte liksom att mitt favoritlag vinner ju när jag går och kollar. Naiviteten hos mig själv är härlig ibland tycker jag. Förmodligen är det den som många gånger ger mod till att leva. Underbart.