Somliga dagar är jag sådär inte-på-humör-alls aktig. Då spelar det ingen roll om mannen i mitt liv sitter bredvid eller om solens strålar värmer. Jo förresten, solen gör mig alltid en gnutta gladare, men låt säga att det står en skål med godis framför nyllet på mig då - vissa dagar duger inte ens det! De är såna dagar som jag bara vill krypa under täcket och sova mig bort till nästa dag, till i morgon, och hoppas att den dagen blir så mycket bättre. Härom dagen var en sån inte-på-humör dag. Då kände jag pressen från världen om att man måste va så himla bra. Enligt världen ska man kunna precis allt: du ska kunna ha en fin kamera och ta snygga foton, klä dig i seconhandfyndade (helst under hundralappen) kläder, vara snygg, spela musik - skriva musik - och spela in din egen komponerade musik och lägga upp på nätet så att alla kan lyssna, skriva fyndiga facebookuppdateringar, uppdatera duktiga blogginlägg, läsa tidningar och se på nyheter för att vara insatt om allt som händer när du väl hamnar i diskussioner, vara en hejare i köket både vad gäller matlagning - bakning - och sen ha en blogg där du kan lägga upp allting och visa världen hur bra DU är. Nu vet jag att jag tar i en smula, och att det ligger en argsint betoning i när det gäller blogginlägg (en blogg är ju inte bara ett bekräftelsetjack, jag vill bara peka på det sorgliga med att hela tiden visa upp sin bästa sida men aldrig några svagheter). Nu tänker du förmodligen att "ja men sluta blogga själv då om du nu avskyr det så mycket", eller "du är ju en lika god kålsupare du". Å ja, jag är ju det. Jag har en enorm bekräftelsebrunn som verkar behöva fyllas på ständigt, som om det var ett hål i botten på den, där all uppmuntran bara sipprade ut. Min bekräftelsebrunn står ständigt där tom och gapar, eller i bästa fall; visar upp ett skvalpande inre.
Hur har vi hamnat här? Vem har bestämt att alla kan bli bäst på allt och att det är idealet? Om alla måste bli bäst på allt för att få vara en i klubben, då vill jag inte vara med, eller rättare sagt då platsar inte jag. Jag är bra på vissa saker, men långt ifrån allt, och ja betvivlar att dessa multiexemplariska människorna existerar. Min önskan är att alla skulle få kunna vara bra på sin grej, och vara nöjd med sig själv i det, men söka efter att bli bra på andra saker i hopp om att utvecklas som människa - inte för att få mer bekräftelse från andra. Jag tror vi får hjälpa varann på traven lite. Visa att man inte måste vara perfekt när det gäller allt. Våga uppmuntra andra för deras kvalitéer, och våga se det man har och kan - istället för det man inte har. Det är fasligt svårt ibland, men nu ska jag försöka.
Hur har vi hamnat här? Vem har bestämt att alla kan bli bäst på allt och att det är idealet? Om alla måste bli bäst på allt för att få vara en i klubben, då vill jag inte vara med, eller rättare sagt då platsar inte jag. Jag är bra på vissa saker, men långt ifrån allt, och ja betvivlar att dessa multiexemplariska människorna existerar. Min önskan är att alla skulle få kunna vara bra på sin grej, och vara nöjd med sig själv i det, men söka efter att bli bra på andra saker i hopp om att utvecklas som människa - inte för att få mer bekräftelse från andra. Jag tror vi får hjälpa varann på traven lite. Visa att man inte måste vara perfekt när det gäller allt. Våga uppmuntra andra för deras kvalitéer, och våga se det man har och kan - istället för det man inte har. Det är fasligt svårt ibland, men nu ska jag försöka.
Jag tycker nog det är skillnad på bekräftelse och bekräftelse. Är det inte så att du vill skriva och gärna tar emot bekräftelse för det du gör? Du vill spela musik och gärna tar emot bekräftelse för det du gör. Min uppfattning av dig är att du gör det du är bra på (skriver, sjunger etc.) för att du tycker det är roligt och för att det ger dig någonting. Att sedan uppskatta att få bekräftelse för det man gör behöver inte betyda att man är någon slags bekräftelseknarkare.
SvaraRaderaJag har oerhört svårt med att bestämma mig för om jag vill promota det jag skriver, just för att jag inte vill riskera att se ut som en bekräftelsesökare.
Men nu tycker jag mig kunna se en skillnad på att skriva med målet att få bekräftelse, och att skriva, men bara uppskatta bekräftelsen. Skriva för bekräftelsen gör man när man skriver att man bakar bullar som facebook-status och hoppas folk skall gilla det, och det kan jag tycka är ett bekräftelsesökande. Förstår du hur jag menar?
Jag kan i alla fall här och nu bekräfta att jag tyckte detta var intressant! =)
Jag håller med dig David. Det är absolut skillnad på bekräftelse. Den bor inom oss och är helt naturlig, både på gott och ont. Jag tror att många skulle må bra av att känna den där grundliga bekräftelsen (som jag tror framför allt unga människor kan kämpa med) då man vet vem man är och vågar vara det, samt inte behöver få det bekräftat hela tiden.
SvaraRaderaAtt få uppmuntran för saker som man göra bra, det är en helt annan grej. Man är ju i behov av uppmuntran för att veta att man är på rätt spår och vågar gå vidare - får möjlighet att utvecklas. Annars står man ju helt och stampar på samma ställe, eller i värsta fall - tillbakaformas och blir till slut introvert. Att uppskatta bekräftelsen/berömmet från andra är nåt jag gör väldigt mycket. Det får mig att inse att det jag gör är bra, och att jag kan fortsätta med det fr att; det stör inte andra, andra kan bli glada av det. Och DET vill jag ju verkligen!
Det jag menade med inlägget var, att jag uppmuntrar personlig utveckling med en utforskar-lust och gnist i ögonen. Men jag skulle vilja motverka pressen på att behöva vara perfekt och kunna ALLT för att vara tillräcklig.
Jag gillar dina inlägg. Tack fr att du orkar läsa mitt tjafs och får funderingar utifrån det. Det är spännande att diskutera!
Kanske det är du själv som sätter så stor press och har så höga krav på dig själv? Man kan ju faktiskt inte vara bäst på allt.
SvaraRaderaDu är ju världsbäst på att vara Maria bara genom att finnas till.
Kram Eva
Bra och ärligt skrivet.
SvaraRaderaJag håller helt med Eva! Oftast kommer nog de allra högsta kraven från oss själva. Jag tycker om dig precis som du är, oavsett om du lyckas med dina krav och prestationer eller inte.
Sen måste jag bara få kommenterar det här med bekräftelse. Är det verkligen så dåligt? Det är klart att behovet av uppmuntran och acceptans kan leda till en ständig jakt efter bekräftelse som leder till att man avfärdar allt som inte fick bekräftelse från ens omgivning som ett misslyckande, men jag tror att det är ett grundläggande behov som vi alla har. Kanske finns det där för att vi behöver varandra och för att det är just i mötet med andra som man lär känna sig själv.