en solstråle.

Jag har ett extraknäck på ett sånt där checkt café. Där är man trevlig mot alla man möter, glaserar kakor, räknar pengar och gör kaffe. Det är ett bra extraknäck faktiskt. När man är mitt uppe i pluggperioder till exempel, kan man pallra sig dit nån dag i syfte att tänka på nåt annat. För det går inte att dagdrömma när man ska hålla koll på en massa beställningar.

- En latte.
- Ja.
- Två varm choklad tack.
- Ja.
- En med grädde och en på laktosfri mjölk, utan grädde.
- Ja, okej.
- Å de ska tas med.
- Sen kan du gör tre espresso, en trippel, en cortado på lättmjölk och en conpanna, singel.

Hajjar ni?!
Hur som helst. Jag gissar att det finns stammissar på varje ställe där man säljer saker, oavsett om det är prylbutiker eller gäller mat. Vi är inte sämre. Somliga är där jämt, vissa ofta, och en del kommer alltid lördagar och söndagar. Åtminstånde känns det ibland som om de planerat in när de ska komma. En utav dem, är en medelålders kvinna. Hon har något form av diagnos, men är otroligt social och kvittrar varje gång hon kommer in. Vissa av de på mitt jobb står inte ut med henne. Hon vill liksom aldrig sluta prata, så jag kan hålla med dem ibland. Härom kvällen när jag jobbade och sprudlade - för sprudlar det gör hon - som vanligt. Och jag vet inte om hon hade bestämt sig innan hon kom, förmodligen inte, men hon överöste mig med komplimanger och fina ord. Jag brukar uppmuntra henne också, och gjorde så även den här kvällen - och i sanningens ord så var hennes närvaro det bästa som kunde hända den kvällen. Hon var som en sol som strålade på oss allihop, fick oss att skratta och förhöjde våra självförtroenden. Människor som strålar av sig är härliga att vara nära. Det känns bra och glädjefullt när hon kommer in på cafét och jag hoppas hon känner samma värme tillbaka från oss.
Den senaste kvällen lämnade hon en "teckning" åt mig.