det bor ett monster i mig.

Vissa dagar drar fram det värsta ur mig. Från en sprallig glad tjej kommer ett pessimistiskt odjur som förmultnar allt som kommer i dess väg. Inga komplimanger i världen kan få de att se solens ljus.. Eller jo förresten, varma ord, tröstande kramar och förlåtande närhet kan visst förändra det mörka till raka motsatsen - ljus och glädje. Hur allting går till, varför det egentligen ensamma och ledsna odjuret får sin plats, är ett mysterium. Nja, eller mer eller mindre ett mysterium. Lingondagar kan vara orsaken, men det får alldeles för ofta skulden för en massa saker som de faktiskt inte bär skulden till. Stress, ångest och känslan av otillräcklighet är snarare förklaringen. En varelse som känner sig liten liten inne i det där skalet, tar sin utformning i ett monster, eftersom det inte vågar visa sitt riktiga jag. Det finns så mycket att skylla på och jag vet inte om det är normalt. Jag vet bara att jag är jag. Och just nu har den lilla lilla varelsen fått aningen bättre självkänsla och mod, tillräckligt för att orka ta tag i det riktiga livet med en sprudla glädje.